Ska vi lägga ner svensk pedagogisk forskning?
I inlägget Forskningsfråga: Hur eller när? och i den efterföljande diskussionen så demonstreras att svensk skolforskning haltar. På grund av val av i huvudsak kvalitativa metoder så besvarar forskningen inte frågor om när och för vilka. I kapitel 1 Introduktion i skriften Synligt lärande så pekar man på att exempelvis effektforskning är ett område som svensk skolforskning ägnar sig betydligt mindre åt än andra länder. Jag hävdar också att Pedagogik är tillämpad forskning och att den bör styras som sådan, dvs. av tydliga nyttoperspektiv.
Kravet på att skolan ska vila på vetenskaplig grund bör demonstrera att svensk skolforskning haltar och bland annat helt missar att avgränsa användningen av sina resultat. Inlägget Skolparadoxen tar upp den svårighet vi har med att motstridiga forskningresultat båda kan få positiva effekter i vetenskapliga undersökningar. I fall svensk skolforskning inte balanserar sina forskningsinsatser så finns bara ett vettigt alternativ dvs. att svensk skola helt baserar sig på utländska resultat. Ska vi lägga ner svensk pedagogisk forskning? Det känns som att det kommer bli uppenbart att någon typ av större grepp behöver tas.
Jans Syrliga KaramelLer 
Jan.
Den här hets jakten mot den svenska utbildningsvetenskapliga forskningen är tröttsam. Det är det enda man kan säga om den. Jag går inte på den propaganda som sprids av vår utbildningsminister och utbildningsdepartementet om att den utbildningsvetenskapliga forskningen i Sverige skulle hålla låg kvalitet.
Om de alls ska ha någon trovärdighet så får de återkomma med vetenskapligt hållbara analyser som visar på bristerna i forskningen. Några sådana har inte jag sett från varken ministern eller från utbildningsdepartementet i övrigt.
Jag har inte baserat något av min kritik på vad utbildningsministern säger. Har du några referenser eller liknande som kan verifiera att utbildningsdepartementet bedriver någon som helst propaganda mot pedagogisk forskning. Observera att det är nuvarande utbildningsdepartement som utarbetat den lag som kräver att skolan ska arbeta på vetenskaplig grund.
Tidigare diskussioner om svagheter hos den svenska pedagogiska forskningen har ju snarare startat bland andra forskare. Huvuddelen av materialet i den omtalade artikeln Det svenska forskningsfiaskot kom från forskare och byggde på ett faktamaterial kring bland annat hur lite svensk pedagogisk forskning citeras internationellt. Inser du också att även om forskningen hade varit bra från början så innebär få referenser att den utsätts för väldigt lite vetenskaplig granskning och alltså inte förbättras på det sätt som den borde.
Observera också att min argumentation mot svensk skolforskning tar en helt annan utgångspunkt och istället diskuterar inriktningen av forskningen. Den inriktning svensk skolforskning har är inte i närheten av att vara tillräckligt nyttig för att ge skäl till att vi ska satsa så mycket pengar på den.
Det är billigt att bemöta all kritik som om den vore en förolämpning och ett påhopp. Att anföra sådana känsloutbrott som argument visar hur långt ifrån varandra vi står, Frekar06.
Svensk utbildningsforskning är världsfrånvänd och i bästa fall medioker. Den har blivit ett tillhåll för upplevelseinriktade leksaksforskare som skriver ord på ord om allting och ingenting.
Frekar06, ge mig några aktuella referenser på didaktisk forskning du tror att lärare kan ha nytta av i sin verksamhet.
Frekar06, du har vid något tidigare tillfälle länkat till forskning om inkludering. Jag är inte emot inkludering men menar att forskningen om inkludering är ett utmärkt exempel på att forskningsfrågorna som ställts bara har undersökt hur och inte alls när och för vilka. Det finns alltså inget vetenskapligt underlag för att välja inkludering i någon större utsträckning. Inkludering är dessutom ett exempel på skolparadoxen, dvs. motsatsen till det nivågruppering visar ungefär lika stora effektstorlekar.
Jag är verkligen mycket nyfiken på om du kan hitta referenser till någon svensk pedagogisk eller didaktisk forskning som är tillämpbar nu när skolan ska bygga på vetenskaplig grund.
Jan.
Det är en skola för alla som jag argumenterar för och som är målet för min del. Det här med inkluderande syn- och arbetssätt är en av många metoder för att nå målet om en skola för alla. Inkludering är inte tillräcklig som metod enligt den forskning som finns inom det här området för att nå en skola för alla. Att skapa en skola för alla handlar i stor utsträckning om att försöka finna bra lösningar på svåra etiska dilemman.
Man brukar inom det här området, även internationellt, tala om två perspektiv. Det ena är det kategoriska perspektivet och det andra är det relationella perspektivet. Det första innebär i korthet att ansvaret för elevens problem ligger hos eleven, medan det relationella perspektivet då menar att ansvaret för elevens problem ligger i skolmiljön och i sättet som läraren bedriver undervisning på. Det som den svenska forskningen med Nilholm i spetsen har gjort nu är att man flyttat fokus från dessa två ideal bilder (kategoriskt och relationellt perspektiv) till dilemma perspektivet. Detta har haft och kommer att ha stor inverkan på hur vi arbetar med elever i behov av särskilt stöd och framförallt då på hur vi ska skapa en skola för alla eftersom vi nu på ett bättre sätt kan sätta fokus på att lösa de svåra utmaningar och etiska dilemman som finns på vägen fram till en skola för alla.
Nu är jag lite osäker på om du menar didaktisk forskning för hela skolan eller om det är mer ämnesdidaktik du är inne på. Men om man ser det till ämnet Religionskunskap så är det helt klart så att Kjell Härenstams avhandling ”Skolboksislam” haft mycket omfattande påverkan på hur vi idag hanterar Islam i skolan. Det är en avhandling som man inte kan komma runt när man ska lägga upp sin undervisning om Islam på vetenskaplig grund. Detta är en studie som inte bara refereras till i Sverige utan den tas också upp i internationell forskning inom Religions didaktiken.
När man ska arbeta på vetenskaplig grund när det kommer till det här med värdegrunden och skolan i det mångkulturella samhället så är det väldigt svårt att gå förbi Otterbeck och hans Islam, muslimer och den svenska skolan. Den boken visar nämligen på hur vi utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet kan möta och förhålla oss till elever med muslimsk och utländsk bakgrund i för lärare vardagssituationer som den ordinarie undervisningen, maten, exkursioner och så vidare. Ett viktigt vetenskapligt bidrag till hur vi som lärare kan arbeta i den mångkulturella skolan enkelt uttryckt!
Ett dilemma perspektiv är ett intressant hur-resultat framvuxet ur kvalitativ forskning. Det finns dock inget som ger vägledning i svåra valsituationer och ingen som helst avgränsning av när det leder till något positivt. Inget som belägger vilka effekter det får på elevernas lärande. Det är ett typexempel på det jag kritiserar. Inget fel på forskningsinsatsen som sådan men forskningen som helhet haltar på det grövsta vis.
Den typiska situationen för en lärare handlar om ett otal olika dilemman av moralisk art varje dag och svåra prioriteringar mellan olika behov i en strid ström. Den situation skolor sitter i är nästan undantagslöst att när en elevs behov prioriteras upp så måste en annan elevs behov prioriteras ner. Budgeten ligger kvar.
”En skola för alla” är verkligen ett begrepp som skulle behöva definieras om det ska ha någon mening. Det är dessutom en rent ideologisk utgångspunkt och jag anser inte att vi lärare kan välja en sådan utan måste följa den värdegrund som politikerna beslutar om.
Jan.
Det handlar till att börja med om att se till att elever faktiskt kan gå i skolan och inte tvingas stanna hemma då skolan inte kan erbjuda dem stöd. Sex av tio elever med Asperger är till exempel inte i skolan överhuvudtaget då de inte kan få det stöd de har rätt till enligt senaste undersökningen som Autism och Asperger förbundet har gjort. Detta kan jag inte under några som helst omständigheter acceptera.
En skola för alla är inte en ideologisk utgångspunkt. Det är en fråga om att de mänskliga rättigheterna också ska omfatta människor med olika former av funktionsnedsättningar. Det är en fråga om att människor med olika former av funktionsnedsättningar ska få vara en del av gemenskapen och inte bli exkluderade ur denna. Det är en fråga om att ta tillvara varje enskild individs olikhet och se dessa olikheter som en tillgång. Politikerna har inte tagit sitt ansvar. Jag tänker ta mitt ansvar och kommer inte vika en millimeter förrän vi har en skola för alla.
En skola för alla är en mänsklig rättighet men vad vi lägger in i begreppet är absolut en ideologisk fråga. Att undervisningen inte fungerar för en högpresterande elev, en vanlig tyst elev eller för en elev med Asperger, vilket är viktigast att åtgärda. Den tysta tjejen som får hela skoltiden som ett långt lidande för att ADHD killen hela tiden är elak och stör henne, vad är hennes uppfattning om en skola för alla. Mänskliga rättigheter omfattar även de utan några funktionsnedsättningar.
@Monika
Debatter uppstår när människor har olika synpunkter. Blir man trött av att höra andra åsikter än de egna så får man väl dra sig undan. Den pedagogiska forskningen har fått härja fritt ganska länge nu. Det är verkligen dags att den ifrågasätts. Motgnäll är ingen bra metod.
Det är klart att om man är pedagogisk forskare så ser man kanske positivt på pedagogisk forskning. Som psykologisk forskare är jag ofta också negativ mot forskning och påståenden gjorda av psykologer.
Har du ingen tvekan inför de upplevelseinrktade intervjubaserade studierna som didaktiker och pedagoger gör? Vad ger de dig?
Nu är inte all pedagogisk forskning riktad mot skolan. Om vi talar om den didaktiska forskningen kanske vi kan säga att den är det. Pedagogik handlar om lärande i skolan, men också i en vidare mening.
Vi kan inte som exempelvis den nya utbildningspolitiken gör, snäva in oss. Inte alla som studerar pedagogik gör det för att verka inom skolan, utan inom vuxenutbildning, folkhögskolor, arbetsplatser osv.
Därför måste man skilja på forskning och forskning inom pedagogiken. Det som skolan inte kan tillämpa behöver därför inte vara meningslös inom andra områden. Vi måste också skilja på forskningen och på dem som uttolkar den.
Det känns som att lilla Sverige skulle behöva ha en mycket stor andel av sin pedagogiska forskning riktad mot skolan och lärandet. Utbildning är verkligen något som handlar om att vinna eller försvinna för Sverige. Det är i något slags desperation jag satte rubriken, jag oroas så över att svenska skolforskare inte ens verkar bry sig om ifall vi avnämnare kan använda det som den pedagogisk forskningen kommer fram till.
Det är förstås ännu värre med de skolforskare som ska tvinga igenom sina idéer utan att ha torrt på fötterna i vetenskaplig mening.
Jovisst, men lägg till istället för att lägga ned … låt den forskningen som står utanför skolan vara ifred. Och ta ut konkreta exempel och påvisa på vilket sätt den skulle kunna göras bättre … Det är konstruktivt, då kan även jag vara med.
Det kan ju kännas som att den pedagogiska forskningen inte försöker öka sin samhällsnytta utan lite grand för att de själv känner för det väljer att satsa på vissa ämnesområden. Då kan det faktiskt också uppstå en trötthet hos omgivningen över att de aldrig styr rätt utan bara vill ha mer resurser.
Lärare som har drabbats av skolforskare som ska ta tala om för oss att vi arbetar för lite, för dåligt och är förändringsobenägna kan nog ha lite extra lätt angripa de luckor som finns inom den pedagogiska forskningen.
Jag vill även tillägga att jag är förundrad över att psykologer, statsvetare m.fl. fokuserar så oerhört mycket på den pedagogiska forskningen. Jag anser kanske att de borde fokusera på sin egen forskning till större del och utveckla den. Men, de vill naturligtvis få in en fot med sitt eget ämne.
Man måste också inse att de betraktar pedagogiken utifrån ett psykologiskt och statsvetar-perspektiv. Och då blir det lite haltande. Därmed menar jag inte att de inte skulle kunna undersöka den pedagogiska forskningen, men vara noga med att betona att de gör detta utifrån sitt eget perspektiv. Då skulle nog många av oss se dessa undersökningar som mer trovärdiga istället för kverulerande (om vi nu gör det).
Jag anser att den pedagogiska forskningen lämnar enorma luckor öppna för forskare från andra områden just genom sitt ensidiga val av ämnesområden och metod. Det är väldigt naturligt att angränsande ämnesområden breder ut sig på pedagogikens bekostnad. När den svenska pedagogiska forskningen dessutom citeras så oerhört lite kan det här var ett sätt att få någon pedagogisk forskning som genomgår den fullständiga vetenskapliga granskningsprocessen.
Tittar man på vad som publicerats de senaste åren kring lärande och skolan så finns det en bok som står helt i särklass när det gäller svenska författare. Det är kognitionsvetaren Peter Gärdenfors och ”Lusten att förstå”.
Jo, men jag upprepar ännu en gång – pedagogik är inte bara kring lärande och skolan. Jag vill bara att man skiljer på forskning och forskning inom pedagogiken. Och att man som kritiker faktiskt betonar sitt eget perspektiv, eftersom det har stor betydelse utifrån vilket perspektiv man undersöker t.ex. den pedagogiska forskningen. För om inte psykologer utgick från sitt eget, ja då skulle de inte vara psykologer – hårdrar det hela här.
Därför måste även kritikern kritiskt granskas. Det går inte an att köpa all kritik mot den pedagogiska forskning bara för att det är okey att göra det i dagens Sverige. Man får inte låta den bekräfta ens egna trosföreställningar.
Sverige anses ibland vara ett enfråge-land. Och det tycker jag den här debatten om lärarutbildning och pedagogisk forskning har blivit. Man ser bara på det utifrån ett enda håll.
Jag kan hålla med om en del, men när kritiken är så massiv från företrädare som vill få fram sitt eget perspektiv, vill jag inte riktigt vara med. Självklart tar jag upp att det finns variationer.
Liksom Fredrik känner jag också en viss trötthet. För det har ingen betydelse hur mycket jag tjatar – det är som om mina ord försvinner ut i tomma rymden, som om det jag säger inte har något värde, eftersom jag är en pedagogisk forskare och lärarutbildare. Nej, för det jag säger hotar ju att slå sönder den tro man har.
Och vad skall man då bråka om och vilka skall man ge skulden för det man ser som problemen i skolan och resultaten?
Jag har i mitt inlägg redogjort för mitt perspektiv att inriktningen hos den svenska skolforskningen är felriktat utifrån de behov jag ser som avnämnare. Andra har påpekat att den låga andelen citeringar är ett stort problem kring den vetenskapliga kvaliteten. Det är i och för sig bara perspektiv men kanske också borde leda till en del eftertanke hos svensk skolforskning. Är inte exempelvis avnämarsynpunkter något som borde tas i beaktande istället för skydda sig emot och beklaga sig över.
Ska jag säga till eleverna att jag blir så trött på dem när de riktar kritik mot något som berör skolan? Nej absolut inte.
Jan.
Jag håller med Monika ovan. Det är inte all pedagogisk forskning som riktar sig mot skolan. Det är positivt enligt mitt sätt att se på det att den pedagogiska forskningen i Sverige inte bara studerar lärande i skolan utan också lärande mer generellt. Man ska trots allt vara medveten om att det mesta av vårt lärande sker utanför skolan. Därför är det viktigt att vi inte tappar bort det lärande som sker utanför skolan i svensk forskning.
Vill avslutningsvis informera om att jag nu kommer börja blogga på ny adress. Den nya adressen är fredrikk39.blogspot.com. Bortsett från problemen med spam så vill jag återgå till en mer enkel form av blogg istället för den avancerade som jag har nu och som både är svår att orientera sig på och att sköta. Fredrik
Den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket. Svensk skolforskning borde se till att de åtminstone addresserar skolans roll i lärandet innan de gör för stora utflykter.
Problemet med svensk skolforskning är att den drivs av ideiologi istället för klinsk vetenskaplig didaktisk forskning. Det andra att den kvackar i discipliner som inte har med skolan att göra.
Det är nog ofrånkomligt att ideologi kommer in på alla möjliga sätt i forskningen men för det pedagogiska området så ställer sig ideologin i vägen för det samhället förväntar sig att få ut av den.
Men Bertil och Jan
Det är inte andras åsikter jag är trött på, utan att det jag säger inte verkar nå fram. Och visst kan man väl säga till elever och studenter att man blir trött i längden på kritik om den pågår i sju-åtta år. Även om inte jag heller säger det.
Och det jag försöker få fram är att åsikter inte behöver ha någon motsvarighet i verkligheten. Men inom skoldebatten verkar alla åsikter som är ”rätt” i tiden, göra anspråk på ett sanningsvärde. Jag menar att debatten inte bara skall handla om åsikter, speciellt inte om den initieras av utbildningspolitiker.
Om vi pratar om skolforskning som Plura gör och som Jan också har gjort många gånger kan det absolut vara så att den drivs av ideologi. Och det kanske inte är så anmärkningsvärt eftersom utbildningspolitiken gör det och det är den som formulerar läroplanernas mål. Om vi pratar om den svenska pedagogiska forskningen i sin helhet uppfattar jag det som att allt räknas in. Och här kan jag inte se att den mer än andra forskningsinriktningar drivs av ideologi.
Jag har också velat betona att det inte alltid är forskningen i sig själv som är ideologisk, utan att de som tolkar den har en ideologi och plockar ut det som stämmer överens med den. Och att även kritikerna av skola, utbildning, didaktiskt och pedagogisk forskning kritiskt skall granskas. Vad jag kan se, slutligen, är att ni verkar hålla er mer inom didaktiken och mindre inom pedagogiken. Den första handlar i korthet om undervisningsprocesser och den andra om lärandet i sig själv, hur vi lär mm. Här kan jag själv ha en viss kritik av att man även inom forskningen kan blanda ihop det. Man gör lärandet i sig själv och hur man lär till en undervisningsmetod. Men det har jag inte tid just nu att utveckla….
Fast Monika, det finns ett alternativt sätt att se den pågående kritiken som faktiskt ökar i styrka. Den kanske borde ses som en tankeställare för den pedagogiska forskningen istället för att företrädare ska tycka ”att det jag säger inte verkar nå fram”. Du kanske når fram med det du säger men får ingen acceptans för att svensk skolforskning duger. Den borde ges en rejäl kursändring!
Jag säger inte heller svensk skolforskning är mer ideologistyrd eller att de enskilda forskarna är sämre. Det jag lyfter fram är att forskningsområdet som helhet väljer fel inriktning och metod och misslyckas med att ge svensk skola en vetenskaplig grund.
Men pedagogisk forskning är inte enbart skolforskning … ! Det är ju det jag inte når fram med. Och om det är så dålig acceptans att man inte ens kan bekräfta att man lyssnat, ja då är det ännu värre.
Förlåt om jag inte bekräftat att pedagogisk forskning är mer än skolforskning.
Jag har åsikten att svensk pedagogisk forskning borde begränsa sig så att den huvudsakligen handlar om enbart skolforskning. Självklart vill jag att det tillåts forskningsutflykter när det gäller lärande på andra områden men begränsning behövs för att komma tillräckligt långt inom huvudområdet. Kognitionsvetenskap, sociologi och mängder av andra områden kan få behålla ansvaret för mängder av områden.
Jan.
Om vi verkligen ska komma riktigt långt inom den pedagogiska forskningen och förstå dess huvudfokus (lärandet) så är det helt fel väg att gå att inskränka forskningen inom det här området (Pedagogik) till att bara röra skolan. Då krävs att vi bibehåller och förstärker den mångfald som finns inom den pedagogiska forskningen, vilket du genom att hävda att vi ska inskränka den pedagogiska forskningen till skolan, argumenterar mot.
Förr i tiden var skolan den som hade monopol på information och kunskap. Det monopolet har fullständigt rasat samman och kommer aldrig att återkomma fler gånger. Lärande sker numera i mycket stor omfattning också utanför skolan och dessutom oberoende av tid och rum. Om man intar inställningen att svensk pedagogisk forskning bara ska fokus på vad som sker i skolan så missar man allt det lärande som sker utanför skolans verksamhet. Det känns faktiskt orimligt och är absolut ingenting som jag kan ställa mig bakom på något sätt.
Frekar06
Jag vill inte ha en tvingande begränsning men tror verkligen det fria lärandet utanför skolans ram verkligen kommer att växa bäst av fri kraft. Aspekten att det fria lärandet tar över skolans roll är förstås oerhört central för då ska vi inte satsa skattepengar på samma sak. Aspekten att skolans lärande kan få influenser från det fria lärandet är förstås central men vi ska inte bränna pengar på det som vi inte kan påverka.
Det viktigaste forskningsmålet för svensk pedagogisk forskning måste verkligen vara skolan och hur den ska utvecklas, sen kan vägarna dit involvera alla former av lärande.
Min huvudpoäng är dock att den ”pedagogiska forskningen” sväller över in på andra ämnesområden och samtidigt missar att ta sig an lärandet i skolan så att det inte produceras nästan något som kan vara den vetenskapliga grund som svensk skola ska bygga på.
Jag håller helt med Jan.
Det mesta lärandet har alltid ägt rumt utanför skolan och sker ofta med hjälp av automatiserad bearbetning (dvs. på omedveten nivå). Inom psykologin har man länge forskat kring dessa processer. Jag har hittills inte sett något av detta inom andra forskningsgrenar.
Tack för ett bra inlägg, Jan. Det följdes dessutom av en mycket intressant diskussion. Jag skulle dock vilja gå steget längre. Du klagar på skolforskning som inte har någon effekt. Jag menar att pedagogisk forskning har varit en minusfaktor för den svenska skolan. Dels för att skolpolitik och forskning är så ideologiserad – vilket Plura redan påpekade – något som innebär att kartan är viktigare än verkligheten. Dels för att vi har en så lydig lärarkår och en så stark tendens att tro på frälsningsläror och gå överstyr vad vi än implementerar. Där man i andra länder tar litet här och litet där och betraktar allt med viss hälsosam skepsis tar man här alltid hela paketet och litet till.
Jag tänkte ge mig på att läsa lite Lortie etc. för att försöka förstå mer varför lärare är så lätt att få med på än den ena än den andra flugan. Lite motstridigt mot att jag möter så många kompetenta kollegor med hög integritet.
Problemet som jag ser det är inte att den pedagogiska forskningen existerar, utan att den didaktiska forskningen inte är större och mer förekommande. Vi skall inte lägga ner, utan lägga till.
Problemet är att man ofta sätter likhetstecken mellan lärande och undervisning, istället för att se att de förenas i en undervisningssituation. Lärande kan ske utan undervisning, men att undervisning sker utan lärande — nja, det verkar var helt orimligt. Det är inte allt lärande, som jag ser det, som kan omsättas i undervisning. Men av det skälet anser jag inte att det är något onyttigt, värdelöst mm. Det kan vara viktigt att veta mer om lärande som sker i levandet i sig självt eftersom det kan innebära att man organiserar tillvaron på ett annat sätt än vad man gör om man inte har kunskap om vilket lärande som sker.
Det är ju otroligt viktigt att veta vilket lärande som sker i grupper – överallt ingår vi ju i grupper. Vilket lärande som sker i interaktion med andra. Vilket lärande som sker av att få veta mer om historien och på vilket sätt den har haft betydelse för hur vi lever idag, mm. Mycket av det som den pedagogiska forskningen får fram i mening ny kunskap, nya tolkningar, nya tolkningar av historien, filosofier, samhällets utveckling mm kan användas i undervisningen, i syfte att få den blivande vuxna människan att förstå sig själv och sin tillvaro på ett mer insiktsfullt sätt. Men det kan aldrig omsättas i en undervisningsmetod med gott resultat, som jag ser det.
Problemet, som jag ser det, med den svenska skolan och utbildningspolitiken är att man snävar in sig istället för att vidga ut sig. Alltför många kommer med nya metoder som om de aldrig funnits tidigare. Jag har sett exempel på när man lanserar något som nytt som har några tusen år på nacken. Att man säger att det är ett nytt tänkande fast man kan hitta det redan under den grekiska eller romerska antiken.
Filosofer, litteraturvetare mm går tillbaka till våra rötter – de gamla grekiska tänkarna finns med på grundkursen. Inom lärarutbildningen och pedagogiken kan Aristoteles få finnas med på ett hörn, men starkt modifierad till det nutida tänkandet. Platon och andra får stå i skamvrån.
Vi känner inte till och i värsta fall avvisar våra pedagogiska rötter, som inte är från 1842 utan från 400-talet f. Kr och kanske ännu längre tillbaka. Och så blir det innemetoder och inne-lärande istället.
Vi skall absolut sträva efter helheter, men det får inte bli likt svarta hål där allt sugs in och försvinner ur synfältet. Som jag ser det måste man kunna urskilja vad som är vad.
Det jag skulle önska är att den pedagogiska forskningen får vara ifred och att lärare i skolan och andra utanför den, som vill utveckla didaktiska forskningen, fokuserar på den istället.
Björklunds mål att lärare skall kunna befordras, läsa in en licentiat och få en adjunktstjänst eller bli lektor inom skolan är ett steg i den riktningen. För det är ju lärarna som verkligen kan göra skillnad. Men om lärarna själva bara fortsätter att slå den pedagogiska forskningen i huvudet hela tiden leder det ju ingen annanstans än att den får ont i huvudet. 😉
Jag hävdar att avgränsningar av forskningsresultat öppnar frihet för riktiga nya idéer att spira. Jag är precis som du oroad över att gamla metoder presenteras som totalt nya och revolutionerande men ser receptet mot detta att vi kräver att alla forskningsresultat avgränsas till enbart det som de bevisat att de är verksamma för.
Men här har vi inte samma uppfattning om vad, hur och i vilken utsträckning de är verksamma för … Att känna till vad någon lär sig i en speciell situation har ingenting med didaktik och undervisning att göra.
Och sen är det väl så att man måste få fram den nya kunskapen för att kunna bevisa att den är verksam, eller hur? Man kan ju inte först bevisa och sen forska fram kunskap …
Vill även tillägga att vi måste tänka på framtiden … den kunskap vi får fram idag och som vi kanske inte kan eller har förstånd att tillämpa eller har nytta av, kan människor i en framtid ha – Tänk vilken skatt att lämna efter oss, för kommande generationer, som om 200 år hittar forskning kring något som de sen kan bygga vidare på.
Vi måste tänka framåt, inte bara blicka bakåt.
Det här med att inget kan sägas om vad som är viktigast är ena sidan av det negativa resultatet för svensk pedagogisk forskning. Den andra sidan är att någon med bred käft tillåts dra iväg med någon teori och sälja in den som konserverad gröt, lagom söt.
Talar vi om pedagogisk eller didaktisk forskning?
Eller talar vi om dem du kallar för skolfrälsare, alltså någon som getts tolkningsföreträde på grund av rådande utbildningspolitik/ideologi?
Precis som att kommunens budget ligger bergfast med hot om avsked fastän elevbehoven har ökat och lärarna blir utbrända så måste nog forskningen också inse att pengapåsen är begränsad. Det betyder att ska vi satsa på en sorts pedagogisk-didaktisk forskning så måste vi minska på en annan.
Observera också att obalansen kvalitativ och kvantitativ forskning gör att underliga felaktiga förslag ges en grogrund. Jag fick en kommentar om att svensk skolforskning faktiskt kan ha varit en viktig del av att skapa skolans kris. Det är en aspekt som trots allt måste tas med i ekvationen.
Om man vill förändra något kan man inte bara sträcka ut handen och få pengar … och mena att annat skall läggas ner. … därför att de anses vara onyttigt.
Ja, det kan vara värt att undersöka om inte skolforskningen kan ha varit en viktig del av många andra, samt uttolkarna av dem. Precis som jag skrev i tidigare kommentar – det finns en tendens att lansera en metod eller teori som sedan blir inne för dagen. Men det är ju inte enbart forskningen man kan ge skulden för det. Det finns i den svenska mentaliteten. Vi skall alla göra likadant, tänka likadant, tycka likadant – enhetlighet framför mångfald.
Jo det är just något åt det hållet man behöver göra … fast inte be om pengar utan kräva att få pengar istället för att något som man kan visa ger dåliga resultat. Det finns verkligen en hel del trams och onyttigheter som svenska samhället skulle klara sig bättre utan att satsa pengar på.
Jo, men man kan inte bara vänta. Man måste nog börja med att göra något utan finansiering, för att ha något att visa. Så är det överallt. Det är nog så att det är de som redan har forskat mycket och kan visa resultat som också får anslagen, även om det är forskare som inte kan visa resultat som skulle behöva anslag. Det är Moment 22. Du måste visa upp resultat för att få anslag, men för att få resultat måste du ha anslag.
Och när det nu är så, får man jobba på själv och fortsätta söka. Men, det lönar sig ju inte att försöka få bort dem som kan visa resultat och som får anslag, genom att påvisa att det dom fått fram är meningslöst. Man får ju inte mer anslag iaf.
Fast som den som jag som upprepat drabbats av dålig pedagogisk forskning och tokiga idéer vill inte söka forskningsanslag själv utan mota bort de bredkäftade individerna från köttgrytorna
@Monika
Om det är något som är ovetenskapligt så är det att åberopa något så undflyende och diffust som ”den svenska mentaliteten”.
Men vi för en diskussion nu, eller hur!
Utbyter tankar och Åsikter!?