Skip to content

Skolforskningsparadoxen

januari 29, 2012

Jag läser häftet Synligt lärande och i en bilaga diskuteras bland annat det faktum att i stort sett alla skolförändringar får positiva effekter. Det hade förstås varit väldigt bra om det inte skapar en del konflikter eftersom exempelvis både nivågruppering och inkludering får positiva effekter fastän de på många sätt är varandras motsatser. Nu när vi ska arbeta på vetenskaplig grund blir det förstås intressant då det alltid finns någon forskare som kan bevisa det man själv tror på.

Annonser
34 kommentarer leave one →
  1. januari 30, 2012 8:55 f m

    Jan, glöm inte att se efter vilka forskare det är vars resultat du tar del av och vilka metoder de använt. Pedagoger är egentligen inte ute efter generaliserbara resultat, även om de ofta tror det.

    • januari 30, 2012 10:15 f m

      Ja, jag försöker följa ditt råd men känner en oro för att det kommer vara en mycket lättare väg för den som bara väljer efter vilka åsikter som stämmer med ens egna.

      Jag oroas också över att så mycket skolforskning är helt omöjlig att generalisera. Menar du med din sista mening att forskare inom pedagogik inte vill skapa generaliserbara resultat? Varför? Vilka? Alla?

      • januari 30, 2012 11:27 f m

        De forskares resultat, som är praktiskt taget omöjliga att generalisera, är de som emanerar
        från kvalitativa studier med observationer eller intervjuer med ett mycket litet antal undersökningsdeltagare. I en slags postmodernistisk anda försöker man förstå denna begränsade grupps upplevelse eller uppfattning av ett fenomen och ett skeende. Efter kategorisering av svaren kommer man fram till, säg, fem olika svarstyper. Detta är resultatet.
        Sådan forskning låter sig svårligen användas inom vardagligt skolarbete.

      • januari 30, 2012 12:14 e m

        Det låter inget vidare. Jag kan inte kommentera så hemskt mycket för när jag möter skolforskning av det slaget så orkar jag inte läsa och ens försöka förstå.

    • januari 30, 2012 4:29 e m

      Nja, nu är ju inte pedagogiska forskare pedagoger – de är forskare som anlägger ett pedagogiskt perspektiv i syfte att se vilken inlärning eller lärande som sker.

      Jag är t.ex. pedagog, universitetslärare och pedagogikhistorisk forskare. De berikar varandra, men jag arbetar på helt olika sätt. När jag forskar är jag inte pedagog utan forskare.

  2. Göran Tullberg permalink
    januari 30, 2012 12:44 e m

    Jan! Det är ett välkänt fenomen. Det beror på att alla förändringar uppfattas som om den som ändrar vill göra det bättre för dem som utsätts för ändringen.

    Det finns burleska exempel. En firma (General Elektric?) gav de som jobbade en extra 5 minuters rast – produktionen ökade. firman gav ännu en 5 minuters paus – produktionen ökade. Firman tog bort en av pauserna – produktionen ökade. Firman tog bort den andra pausen – och produktionen ökade igen!

    Rent löjligt, men det är positiva svar, iInte på åtgärderna, utan på att firman intresserar sig för de anställda.

    • januari 30, 2012 3:38 e m

      Jag känner igen resonemanget men tyvärr verkar det inte som att det är något välkänt fenomen i svenska skolvärlden utan alla bara kör på och lanserar just sin teori helt utan att kolla om motsatta förhållningssättet har bättre effekt. ”General Elektric” fick positiva effekter av att första lägga till och sen dra ifrån. I skolvärlden har vi ofta haft någon som pekat med hela handen åt än det ena hållet och jag undrar om nya förslag på dåliga grunder kommer att ha samma positiva effekter. Vi har inte känt att de nya förslagen bottnar i något intresse för oss anställda.

      • januari 30, 2012 4:20 e m

        Om man skall kritiskt granska t.ex. en hermeneutisk avhandling kan man inte göra det utifrån någon annan vetenskaplig disciplin än just den hermeneutiska, bara för att man bedömer den man själv står för vara riktig forskning och hermeneutik inte …. För att kunna avgöra om den håller måste man vara hermeneutiskt skolad.

        När jag läser det ni skriver, undrar jag om ni verkligen har tillräcklig kunskap för att kunna avgöra hållbarheten i skolforskningen. Sen att ni tycker att forskningen skall utföras på annat sätt, ja det har ni ju rätt att tycka. Det kan jag också tycka då och då.

      • januari 30, 2012 4:44 e m

        @Monika

        Det här resonemanget håller inte! Det är däremot ett klassiskt exempel på försvar när vanliga argument inte finns kvar. Det hermeneutiska arvet tillhör snarare konsten än vetenskapen. Kvalitativa metoder av i dag lånar mycket från postmodernismen. Läs länken nedan:

        http://edlerpress.wordpress.com/2012/01/26/postmodernismens-paradoxer/

      • januari 30, 2012 4:31 e m

        Håller med Monika!

      • januari 30, 2012 5:37 e m

        Jag kan inte på samma sätt som Bertil avfärda den hermeneutiska traditionen eftersom jag vet alldeles för lite om den.

        Hittills har i stort sett all hermeneutisk forskning förefallit ointressant då jag aldrig sett hur den skulle kunna generaliseras och tillämpas. Jag hittar ingen som helst vägledning till i vilka situationer den skulle vara tillämpbar annat än för exakt samma grupp som den utförts på. Ni två förespråkare för hermeneutik får gärna ge några ledtrådar till hur man vet för vilka situationer forskningen är tillämpbar. Religion handlar väl egentligen inte alls om någon tillämpad vetenskap då det fortfarande inte finns något som vetenskapligt pekar ut vissa drag i religionerna som gör dem troligare än andra. Pedagogisk forskning har å andra sidan en tydlig nyttoaspekt, då den kan förbättra våra utbildningar och att resultaten inte är generaliserbara blir då ett mycket värre problem.

      • januari 30, 2012 7:01 e m

        Jag saknar inte argument! Inte heller försvarar jag något. Utgår helt enkelt efter min egen kunskap.

        Men jag kan ju säga att ditt avfärdande är ditt enda argument.

    • januari 30, 2012 6:58 e m

      Själv är jag skolad inom hermeneutiken. Läs gärna Paul Ricoeurs triologi Time and Narrative och och Oneself as another och bygg gärna på med Dilthey, Schleiermacher och Gadamer, när ni ändå är på gång. I Paul Ricoeurs hermeneutik finns inbyggd en kritik vilket ger både närhet och distans till det man studerar. Han står bl.a. för hermeneutisk historiefilosofi.

      Hermeneutiken ger upphov till ett antal tolkningar som man sedan prövar för att se om de håller. De tolkningar som anses vara rimligast är dem som har stöd i utsagor, fakta mm.

      I korthet!

      Det tar lång tid att skola sig i hermeneutiken! Och den utvecklas hela tiden.

      Det finns en spännande bok av Marcia sá Cavalcante Schuback med titeln Lovtal till intet. Den innehåller essäer om filosofisk hermeneutik. Den kan rekommenderas.

      Hittills har i stort sett all hermeneutisk forskning förefallit ointressant då jag aldrig sett hur den skulle kunna generaliseras och tillämpas.

      Nej och då är inte ensam.
      Men det är just det vi har utbildning till – att lära sig om det vi inte förstår eller kan tillämpa.

      • januari 30, 2012 7:03 e m

        Rimligast tolkning?
        Vem avgör det? Gör var och en sin sanna tolkning, eller?

      • januari 30, 2012 7:17 e m

        Det är ingen som avgör det – utan fakta. Och i det här fallet är fakta det som utsagorna innehåller.

  3. januari 30, 2012 5:12 e m

    Bertil.

    Det resonemang som du för skulle innebära att ingenting inom ämnen som Religion skulle vara forskning eftersom man där inte använder kvantitativa metoder i någon nämnvärd omfattning då de helt enkelt inte funkar särskilt väl där. Religionsvetenskapen skulle med ditt resonemang förlora sin status som vetenskaplig disciplin.

    Jag är en varm anhängare av kvalitativa studier. Men det skulle inte falla mig in att ogiltigförklara all forskning inom den kvantitativa sidan. Att du i praktiken avfärdar den hermeneutiska metoden helt och hållet genom att säga att den tillhör konsten och inte vetenskapen är faktiskt mer än anmärkningsvärt. Om man inte respekterar att olika ämnen har olika traditioner och metoder så är det inte bara ett frontal angrepp på det ämnet och de som forskar inom det ämnet. Det är också ett frontal angrepp på den akademiska friheten. Vi står så långt ifrån varandra som man kan komma i den här frågan. /Frekar06

    • januari 30, 2012 7:00 e m

      Ja, du tar då ett extremt exempel. Inom vetenskaper där experimentella ansatser är möjliga kan naturligtvis tolkande synsätt vara det enda sättet att ta reda på idéers spridning o.dyl.
      Men när verkligheten är föremål för utforskning förefaller det mig naturligast att inte går omvägen via upplevelser och tolkningar utan genom fakta. Fakta är bemängda med subjektivitet redan som de är.

      Akedemisk frihet för mig betyder inte att allt kan kallas för forskning. Kallar du all föregiven kunskap om lärande för pedagogik?

      F.ö. finns inom religionskunskapen visst mer experimentell forskning. Se t.ex. Owe Wikströms arbeten.

      • januari 30, 2012 7:38 e m

        Bertil.

        Jag påstod inte att allt är forskning. Men jag vänder mig med bestämdhet mot det synsätt som du representerar där allt som inte är kvantifierbart inte är forskning. Jag vänder mig också mot ditt påstående om att hermeneutik inte skulle vara en vetenskaplig metod. Det enda argument du hittills fört fram är att hermeneutik är konst och inte vetenskap. Och det är inte ett hållbart argument för att ogiltigförklara en vetenskaplig metod!

    • januari 30, 2012 7:28 e m

      Håller helt med i det du skriver:

      Men det skulle inte falla mig in att ogiltigförklara all forskning inom den kvantitativa sidan.

      De olika metoderna eller perspektiven genererar olika typer av kunskap. Ofta använder man kvantitativ metod för att få fram mönster mm, som man sedan kan fördjupa genom kvalitativ metod.

      Visst kan man använda enkäter och kvantifiera resultatet av en grupps upplevelse av sin situation, men den enda säkra kunskapen man får fram är ju vad de skriver ner i enkäten. Om de säger att de upplever något, finns det ju inget stöd för att det verkligen är så. Man kan egentligen inte dra några säkra slutsatser överhuvudtaget.

      Därför måste man välja andra insamlingstekniker och kvalitativa tolkningsmodeller, för att komma djupare in i det. Trots det får man aldrig tag i det. Men, den kunskapen man får fram kan vara ett eller flera steg på vägen i syfte att nå förståelse om människors upplevelser av t.ex. en hård tillvaro eller en speciell situation.

      Men även tolkningen av resultaten och tillämpningen av dem måste ske med försiktighet. Det är lätt att vinkla resultaten till det man vill ha dem till. Och det är nog det jag kan se sker med en del skolforskning. Man plockar ut det man vill ha. Men det är ju inte forskningen som fallerar.

      • januari 30, 2012 8:19 e m

        Jag anser att de kvalitativa metoderna nästan enbart skapar beskrivande resultat som inte går att generalisera. De kan förtydliga angreppssätt men aldrig ge skäl tilll att välja en viss metod eller låta bli en annan. Med kvantitativa metoder kan man korrelera upplevelser med hårda fakta och dra slutsatser om effekter på elevers lärande.

  4. januari 30, 2012 5:46 e m

    Ja, jag anser att jag och många andra lärare har möjlighet att hitta ett felaktigheter i skolforskningen och att det är något vi borde bli fler som orkar göra. När skolforskare hävdar att det är omöjligt att hitta fel utan att själv kunna genomföra metoden till punkt och pricka så känns det som en ren skyddsmekanism för att undvika att bli undersökta. Svensk skolforskning har en väldigt låg nivå av referenter etc. vilket tyder på att den utsätts för alldeles för lite granskning. Det ska inte gå att undvika någon granskning.

    • januari 30, 2012 7:14 e m

      Nej då Jan. Men jag som inte är medicinskt eller juridiskt skolad vet av naturliga skäl inte när någonting är rätt eller fel i vetenskaplig mening. Däremot kan jag tycka att något är det. Det är ju så i den här världen att man måste ha utbildning i allt, speciellt om man skall kritiskt granska det i vetenskaplig mening.

      Nej, men granskningen sker av forskarsamhället. Min avhandling granskades av historia, filosofi och pedagogik. Det hade varit underligt om kvantfysiker hade granskat den. Hur vetenskapligt skolade en sådan än är. Eller om en medicinare hade gjort det. Självklart är det dom som har mer kunskap än den blivande doktorn som granskar den.

      • januari 30, 2012 7:38 e m

        Det kan nog kännas lite obehagligt om olika discipliner inom vetenskapen börjar odla sin alldeles egna forskningskultur som omöjliggör granskning över ämnesområden.

        Vetenskapsteori är ett eget område där giltighet hos olika metoder skärskådas. Det går väl att låta tusen blommor blomma men jag förstår inte varför pedagogik ett litet forskningsområde nära tillämpningen ska ha så mycket experimenterande med annorlunda forskningsmetoder.

    • januari 30, 2012 7:57 e m

      Det kan nog kännas lite obehagligt om olika discipliner inom vetenskapen börjar odla sin alldeles egna forskningskultur som omöjliggör granskning över ämnesområden.

      Förstår inte riktigt vad du menar … det är ju därför vi har olika discipliner. Just för att vi inte har hittat en universell teori som förklarar allt.

      Utifrån ditt resonemang skulle man kan kunna säga att det är obehagligt att man inte kan granska svenskämnet utifrån matematikämnet.

      Talar vi om olika saker. Jag talar om forskningen, inte om forskningsmetoder som vissa inom pedagogiken eller är det möjligtvis didaktiken, använder sig av, vilka det nu är. Är det forskarna själva eller uttolkarna av forskningsresultaten.

      • januari 30, 2012 7:58 e m

        I vilket fall skall jag sova nu – är urtrött…

      • januari 30, 2012 8:27 e m

        Vi får ju finna oss i att ha flera discipliner vars resultat blir svåra att jämföra men det betyder inte att det inte känns obehagligt när det känns som att ytterligare en disciplin håller på att odlas fram. Pedagogik är ett ungt forskningsområde med närhet till tillämpning. Det borde inte ägna sig åt att ta fram en egen disciplin som gör det svårt att jämföra resultaten med de från psykologi och sociologi.

    • januari 31, 2012 3:25 f m

      Men pedagogiken är ju redan en egen disciplin väl jämförbar med psykologi och sociologi.

      Strävan efter att nå generaliserbarhet som psykologi och sociologi betonar, kan leda helt fel också. Då man kanske missar det som inte låter sig förpassas in i en och samma form. Kanske en del av problemen inom skola och utbildning är att den alltför mycket har trott att psykologi och sociologi kan ge svaren.

      Kanske det är så att pedagogiken på grund av att den är en relativ ungt forskningsområde inte är lika fastlåst i en gammal tro att allt går att generalisera och att det är det enda som är av värde. Det är ju utmärkt. Det är på det sättet man kan få ny kunskap.

      Vi behöver även forska kring det specifika och hitta nya sätt att forska för att nå längre än vad psykologi och sociologi har gjort i sin strävan efter att få in alla människor och företeelser i universella förklaringsmodeller.

      Viktigt att poängtera är att alla tre discipliner forskar på olika områden. Och alla områden kan man inte få kunskap om genom att använda sig av samma metoder. Men alla tre områden behövs för att kunna se variationer och inte bara det man tror gäller alla.

      Därmed inte sagt att jag också är lite tveksam till det man sysslar med inom pedagogiken och det är just att man försöker sätta rubriker på lärande – sociokulturellt och entreprenöriellt lärande. Precis som man gör inom psykologi och sociologi. Varför kan mänskligheten aldrig frigöra sig från tron att vi lyder under ett och samma och att mångfald är något negativt och rentav skadlig. För vilka kan man fråga sig – för dem som blir nervösa om det upptäcker något de inte kan få in i sitt eget tänkande.

      • januari 31, 2012 8:01 f m

        Det är just den här tendensen att alla vill vara sin egen disciplin som jag tycker är så obehaglig.Är det finare? Sociologi, psykologi, kognitionsvetenskap och stora delar filosofin har liknande metoder och utbyte kring hur själva disciplinen är utformad. I det sammanhanget blir pedagogik liten. Bara för att ämnesområdet är olika behöver inte själva disciplinen vara det. Antal ämnesområden växer kraftigt så om vi inte begränsar sätt att beskriva och utforma så kommer vi få lika många discipliner som språk i världen och ingen forskare kan kommunicera med någon annan.

        Strävan efter generaliserbarhet leder direkt fram till frågan om avgränsning och giltighet. Jag hävdar att skräcken inom pedagogisk vetenskap för att studera generaliserbarhet öppnar upp för en likformighet utan dess like. Om och om igen leder frånvaron av avgränsning till att någon säger att en metod alltid kan användas och en ”skolfrälsare är född”. Suck!

      • januari 31, 2012 6:22 e m

        Ja, jo Jan … vi lever alla i vår egen tro!
        Tror inte att min verksamhet och sätt att se på vetenskaplighet leder till att skolfrälsare blir födda.

      • januari 31, 2012 7:28 e m

        Jag upplever att du ofta tar ställning för de som försöker få en rätsida på vart skolforskningen tar vägen.

        Däremot tror jag att svensk skolforskning som helhet fått en alldeles felaktiga tonvikt på kvalitativa studier och skyggar för att avgränsa sina resultat. En enskild forskare gör ju inte fel genom sitt val av metod och ämnesområde men någonstans går det väldigt snett och det har öppnat upp ett eldorado för skolfrälsare. Stackars svenska elever.

  5. januari 30, 2012 5:49 e m

    Att forskning är generaliserbar och ger möjlighet för avnämnare att avgöra i vilka situationer den är tillämpbar känns som ett väldigt viktigt kriterium för att det ska vara forskning som stora delar av våra skattepengar ska användas för.

  6. januari 30, 2012 7:24 e m

    Jan.

    Religionsvetenskapens källmaterial är till stora delar berättelser, myter och så vidare. De är av naturliga skäl öppna för tolkningar. Den hermeneutiska metoden är här viktig då den bidrar till att vi får en bättre förståelse för hur människor i olika kulturer vid olika tider i historien har utövat sin religion. Om vi får en bättre förståelse för hur människor i olika kulturer vid olika tider i historien utövat sin religion så får vi också en bättre bild av hur religionen som fenomen har utvecklats genom historien.

    Det är inte Religionsvetenskapens uppgift att ta ställning till vilka drag i religionerna som gör dem troligare än andra. Religionsvetenskapens uppgift är att jämföra olika religioner och dra slutsatser om likheter och skillnader mellan olika religioner. Vi kan ta Buddhas lära som exempel på varför det vore fel att ta ställning till vad som gör dem troligare än andra. Vi vet på ett ungefär hur de olika riktningarna inom Buddhismen ser på Buddhas lära. Men vi har ingen som helst täckning för att komma med några påståenden om att det är den ena eller den andra tolkningen som är rätt. Källmaterialet som krävs för att kunna dra sådana slutsatser finns inte. De slutsatser vi däremot kan dra är hur exempelvis Mahayana och Theravadabuddismen ser på Buddhas lära och vilka skillnader som finns mellan dem. Men alltså inte om vem som har gjort den riktiga tolkningen.

    Frekar06

    • januari 30, 2012 7:46 e m

      Ja, jag hyser förståelse för varför religionsvetenskapen använder hermeneutiken för att egentligen bara uppnå beskrivande resultat. Ämnet är för svårt för högre ambitioner.

      Ett vetenskapsgren som pedagogiken som ska ligga till grund för en verksamhet, skolan, kan inte välj en sådan linje.

Trackbacks

  1. Ska vi lägga ner svensk pedagogisk forskning? « Jans Syrliga KaramelLer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: