Finns det svar?
Den här kommentaren av Frekar06 fick mig att hoppa till:
Skolan lär dessvärre ut att det finns ett svar och hämmar därmed elevernas kreativa förmåga.
Va? vi söker väl efter svar som står att finna i vår omvärld? vi hittar väl inte på svaren? Kreativitet handlar väl inte om att hitta på nya tankar utan om att skapa nytt utifrån den verklighet vi har. I Paradigmskifte i skolan fördjupar Frekar06 resonemanget och går vidare med tankar som också marknadsförs av kända presentatörer som sir Ken Robinson. I en kommentar av Frekar06 så redogörs för undersökningar som ligger till grund för den här typen av resonemang:
Det finns studier som visar att barn (3-5 år) till 98 procent presterar över vad som är genomsnittet när det gäller att se saker på olika sätt. Samma studier har sedan gjorts på samma elever i 13-15 års ålder bland annat. Då är det endast 10 procent som kommer över genomsnittet när det gäller att se saker på flera olika sätt. Den siffran sjunker sedan till 2 procent i vuxen ålder (25 år och uppåt).
Att vi människor lär oss allt mer av självsortering av infall och idéer ju äldre vi blir är ju egentligen inte speciellt nytt. Det finns en del undersökningar som pekar på att det finns en kreativ topp någonstans kring 25 år. Kanske blir balansen mellan idéskapande och självsortering bäst för nyskapande då. Vi får dock inte glömma att det behövs en balans för att det nya ska bli användbart och att självsortering är en viktig del av att skapa verklighetsförankring. Dessutom behöver väl samhället de som är genomförare, konsoliderare etc. också?
Det kanske till och med är så att vi i skolan har fått ett alldeles för stort överskott av verklighetsfrånvända visionärer som hoppar hit och dit med framtida generationers kunskapsbygge?
Jans Syrliga KaramelLer 
Jag försökte kommentera Paradigmskifte i skolan – del 2, men misslyckades så här kommer min kommentar:
Jag kan i bland få ett fullständigt bryt över någon text som är så vansinnigt full av brott mot alla skrivregler att den är helt oläsbar. Det är viktigt att inse en text behöver uppnå en viss nivå av kvalitet för att någon ska vilja läsa den.
En annan förutsättning för att något ska vara intressant att läsa är att den som skrivit det ska ha gjort tillräckliga efterforskningar och baserar sig på ett välgrundat faktaunderlag. Jag tycker att både i skriftlig form och i olika debattprogram så slängs det med mängder av åsikter utan att någon söker reda på de fakta som skulle kunna avgöra frågeställningen.
Min tolkning av citaten innebär inte mycket av direkta slutsatser kring hur skolan ska ändras. Jag tycker att citaten ger uttryck för okunnighet om vad som behövs för att väcka intresse hos andra och ett ointresse för att skaffa sig de förkunskaper som behövs för att skriva läsvärt. Hur skapar skolan elever som har en bättre förståelse för skrivandets mål än de här citateten uppvisar?
Jan,
Bra att du informerade mig om att mitt kommentators system inte funkar. Det är nu åtgärdat förhoppningsvis. Det som var min poäng med att lyfta de här två citaten var att peka på att det allt för ofta blir fokus på språkliga fel och inte på innehållet i texten. Jag har vid ett flertal tillfällen suttit på opponeringsseminarier där flera har suttit och i stort sätt rabblat språkliga fel. Det blir inte bara tråkigt utan är ingen opponering överhuvudtaget.
Det vi gör när vi bedömer våra elever är ungefär samma sak som man gör vid en opponering i form av att vi kommenterar deras arbeten. Man kan notera att språket inte är så bra i arbetet och ge något eller några exempel på det. Men det räcker där. Det är inte språk som jag ska bedöma i mina ämnen utan vad eleven faktiskt kan och förstår i ämnet. Med andra ord så borde ämneskunskaperna vara det som står i fokus.
Det andra citatet valde jag därför att jag anser att det finns en stor potential i det som denne elev faktiskt tar upp. Det här med att producera i samarbete med andra och visa upp det man gör för andra bidrar till elevernas lärande. Moodle som jag arbetar en del med för att kunna använda det i skolan framöver skriver så här på sin wiki: ”All of us are potential teachers as well as learners – in a true collaborative environment we are both.”
Det är lite det här det handlar om när jag starkt förespråkar ett paradigmskifte i den svenska skolan. Eleverna har övergått från att vara konsumenter till att vara mer producenter även om de till viss del också är konsumenter fortfarande av information och kunskap.
Kreativitet är ett älskat begrepp. Vad det är har förklarats på olika sätt, ofta med synonymer: nyskapande, originellt osv.
God kreativitet är en produkt av divergent tänkande (´spånande´) och konvergent tänkande
(´sunt förnuft´). Begreppet är därmed omöjligt att fånga in och mäta.
Men prata om det kan man ju.
Kreativitet smakar mums för skolfrälsare och det blir dyrt när många ska lyssna till någon som pratar och pratar om begreppet och ännu dyrare om någon ny metod på lösan grund ska påtvingas alla.
”God kreativitet är en produkt av divergent tänkande (´spånande´) och konvergent tänkande
(´sunt förnuft´)” tyckte jag om som en beskrivning av hur det går till. Efter arbete på patentverk, som uppfinnare, utvecklingschef, processutvecklare och lärare håller jag med om att kreativitet inte går att mäta och det är faktiskt oerhört svårt att ens definiera och beskriva vilka faktorer som ger kreativitet
Fredrik skriver:”Det finns studier som visar att barn (3-5 år) till 98 procent presterar över vad som är genomsnittet när det gäller att se saker på olika sätt.”(Slut citat)
Jag begrep ingenting. ”Vad som är genomsnittet….”. Vad är det för genomsnitt? Är det 98% över genomsnittet av alla barn totalt (3-5 år) när det gäller att ”se saker på olika sätt”.
Vad är det för saker man ser på? I vilka avseenden är det på olika sätt?
Fredrik! Du får försöka tala klarspråk.
Är det så här: 98% av alla barn 3-5 år är anorlunda än de resterande två procenten? De ”presterar” mer än vad de två resterande procenten gör. Vad är det de presterar mer? Är det så att de ser föremål på ett annat bättre sätt. De känner igen föremål som två procent inte inte känner igen?
Du får vara tydlig Fredrik!
De här studierna handlar om associationslekar där små barn kan para ihop de mest skilda föremål på de mest skilda sätt medan äldre barn låter bli flygande krokodlier etc. i allt större utsträckning.
Det blev inte mycket klarare. De stackars två procenten 3-5 åringar som inte var som de 98 procenten kunde då inte uppleva flygande krokodiler. Men varför inte? Var det bra eller dåligt att inte uppleva flygande krokodiler. Hade de inte fantasi eller förstod de att krokodiler inte kunde flyga?
Fantasi är ju ofta någonting positivt, men upp till en viss gräns. När den blockerar verkligheten helt, så leder fantasin till oförmåga att klara verkligheten. Jan! Uppriktigt – vad visade artikeln? Jag är nyfiken och vill gärna veta.
Jag får se om jag hinner ut på websurfing, de här studierna används flitigt av Ken Robinson mfl kända talare men jag har ännu inte hittat någon bra länk till källan.
Min personliga slutsats är att det ofta är bra att kunna sortera bort flygande krokodiler, då blir det lättare att veta hur man undviker de som man skulle råka komma i närheten av. Fantasi är bra men ska vi inte drabbas av fullständig överbelastning så måste vi kunna sortera bort. Jag tycker att många av de här fantasikramarnas, presentatörernas idéer leder till en ”oförmåga att hantera verkligheten”. Det behövs en balans mellan fantasi och realism för att kunna skapa något användbart.
Göran.
Kolla gärna in denna video: http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U. Där får du åtminstone till viss del förklaring på vad diskussionen handlar om! //F
Fredrik! Tack för tipset. Jag tittade på den och upptäckte att jag sett den förut. På slutet kom just ditt inlägg. Det säger i princip att utbildning berövar barn deras förmåga att tänka fritt i högre grad ju äldre de blir, eftersom alla utbildas att tänka i samma (akademiska) banor.
Så för att låta barnens idéer strömma fritt bör vi stänga skolorna. Outbildade är ofta inlilligentare än utbildade fast på annat sätt. Nu säger vår erfarenhet att unga outbildade inte får jobb och därför inte får en bra framtid.
Men HOPPET FINNS! Det finns tydligen 10-15% som fortfarande är idésprutor även med utbildning. Det kan nog räcka för samhällets behov.
Fredrik! Skall vi stänga skolorna för att inte hindra barn att tänka fritt, eller skall vi behålla skolan för att ungdomar skall få jobb och slippa känna sig utanför?
Göran.
Det stora problemet som ingen vill tala klarspråk om på varken nationell nivå eller ute i de olika kommunerna är att vi inte får sköta det som borde vara vårt arbete. Vi får inte arbeta med eleverna och med undervisningen. Tiden för för- och efterarbete blir allt mindre. Det finns inte tid för att verkligen utvärdera den undervisning som sker. Elever som borde få hjälp i klassrummet får istället gå i särskilda undervisningsgrupper därför att läraren inte hinner med. Elever som är riktigt duktiga får inte någon utmaning i skolan.
Det kommer inte hjälpa någonting att vi får fler nationella prov, mer av standardiserade tester eller mer av styrning från staten. Det enda som kan rädda den svenska skolan är att vi lärare får ägna oss åt det som är vårt kärnuppdrag, nämligen att undervisa. När vi har kommit dithän att vi faktiskt får ägna oss åt vårt kärnuppdrag så kan vi börja diskutera vilka metoder som ska användas för att bedriva undervisningen. Men där är vi inte nu.
Detta fattar inte politikerna på varken nationell nivå eller kommunal nivå. Så länge det här fortsätter så kan man lappa och laga hur mycket man vill. För vi kommer inte komma fram ändå. Är det inte hög tid att slänga ut dessa inkompetenta politiker och byråkrater inom olika myndigheter som ständigt ska ha synpunkter på hur vi sköter vårt arbete från skolan?
Vi ska inte arbeta runt eleverna som vi gör nu utan med eleverna. Det är en väldig skillnad och något som våra politiker också borde förstå. Och det spelar ingen roll om det är från vänster eller höger som vi har skolpolitiker. Det är ett dysfunktionellt skolpolitiskt system som i stort sätt har havererat. Låt oss nu sätta stopp för den politiska lekstuga som skolan har varit de senaste trettio åren och som bara fortsätter att eskalera i styrka. Det är hög tid att det utkrävs ansvar av politiker och byråkrater på alla nivåer. För det är inte lärarna som är problemet utan den totala okunnighet som kännetecknar det skolpolitiska systemet. Frekar06
Du, jag och Göran är alla oroade över den ineffektivitet som skapas av lärare som lastas med allt möjligt utanför undervisningen och ser resurserna dräneras från vårt viktigaste uppdrag.
Sen förstår jag inte hur någon ska kunna betala för skolor vars resultat är helt omöjliga att följa upp. Kommunernas onödiga petande i skolan är bara destruktivt och dyrt men lite uppföljning av att skolan ger de resultat samhället behöver måste vi väl ändå acceptera.
Jan.
Jag tillhör en av de mest hårdnackade kritikerna i det här landet av nationella prov. Det finns flera skäl till det. Det första skälet är att de missbrukas ute i verksamheten. En del använder dem som ett sätt att avgöra betyget på kurser utan att ta hänsyn till resten av vad eleven har gjort. Detta har jag själv sett exempel på under min tid som elev.
Detta står i högsta grad i strid med läroplanen om att vi ska göra en allsidig bedömning av elevernas kunskaper. Det andra skälet är att Skolinspektionen har gjort klart i en rapport att de inte alls har givit någon likvärdig bedömning. Att vi skulle få en likvärdig bedömning var själva syftet med de nationella proven. Reformen med nationella prov är ett misslyckande.
Även här finns det då lärare inom skolor som övergått till att arbeta med Informationsteknik som upplever stora problem i sin vardag därför att detta sättet att arbeta krockar med till exempel de nationella proven. En lärare som arbetar i Västerås säger så här: ”Det svåraste just nu är att vårt nya arbetssätt krockar med till exempel de nationella proven. De känns sterila och har mycket av det gamla tänket kvar.”
Detta är vanligt förekommande i litteraturen inom området. Detta är väl tredje tillfället i rad nu som det här på ett eller annat sätt kommer upp. Lärande och IT krockar med det som vi har haft i skolan tidigare och fortfarande har. I det här fallet råkade det röra de nationella proven. Men det finns andra exempel som också rör ämnesplanerna och timplanen där lärare vittnar om stora problem. Samma sak kring de metoder vi använder oss av i skolan idag. Detta måste vi ta på allvar. Våra politiker måste förstå problemen och faktiskt anpassa styrdokumenten så att de håller för den globaliserade tidsåldern.
Den andra delen av den statliga kontrollen, dvs. Skolinspektionen, har inte jag tagit ställning till ännu vad jag tycker om. Jag inväntar den stora granskning av EU som pågår kring detta innan jag tar ställning här. England har provat med mycket nationella prov och inspektioner. Det har helt misslyckats. Så nu är man på väg att ändra systemet igen.
Frekar06
Helt rätt Fredrik! Det jag mest kritiserar hos nationella prov är att de är gjorda för att vara lätta att rätta och lätta att sätta samman. De utesluter helt stora viktiga förmåge- och kunskapsdelar.
I kemi – där jag själv varit med att sätta samman prov – finns inga laborativa uppgifter, trots att ämnet i grunden är laborativt. Det består av flervalsfrågor – som bara siktar på att komma ihåg obetydligheter. Inga av de sambanden som är så viktiga i kemin finns med i proven. Där förekommer också kemiska beräkningar, men av sterotypt snitt. Proven skär bort allt väsentligt.
Bättre vore att sikta på målen och bara pröva att de nåtts. Det är enklare. Nationella prov består då av prov av att mål uppnåtts. De behöver inte ges samtidigt, utan beställs till en dator när de behövs. Då kommer allt väsentligt med och det blir inte denna uppsjö av prov och pappersbuntar som kommer allt på en gång och som måste rättas alla samtidigt. Ofta kommer provpapper på avvägar och säljs.
Nu förstör de nationella proven för eleverna. Men prov bör hjälpa dem att lära och hjälpa lärarna i deras undervisning. Proven bör vara en belöning för nedlagt jobb eller en korrigering av fel de gjort, så att de kan göra om provet och lyckas få belöningen.
Du har rätt! Vi behöver prov som hjälper eleven lära. Skolans uppgift är att lära. Självklart skall proven hjälpa inlärningen. Med rätt betygsättning tror jag skolan blir 20% effektivare – minst!
Göran.
Precis. Du kan sedan lägga till att de kostar ungefär 1 miljon kronor per prov att göra plus då hela administrationskostnaden för att få ut dem till skolorna. De ska dessutom arkiveras i tio år. Vem tittar på ett nationellt prov efter ens två år? Sannolikt är siffran lika med noll! De läcker dessutom som ett förbannat såll.
Flertalet miljoner i skattemedel går alltså till a) att göra nationella prov b) att distrubrera ut alla dessa prov och c) till att arkivera prov i tio år som ingen tittar på. Det är slöseri med skattemedel enkelt uttryckt. Skattemedel som borde gå till elevernas lärande och utveckling av pedagogiken istället.
Det är klart att man inte kan ha flervalsfrågor i ett ämne som kemi. Kemi är lika mycket ett praktiskt ämne som ett teoretiskt ämne. Jag kan bara tala för mig själv, men det är de laborativa momenten som jag kommer ihåg från när jag läste kemi i skolan. Det är precis lika illa att ha flervalsfrågor i Samhällskunskap. Samhällskunskap är ett ämne som borde kännetecknas av diskussion, debatt och kritiskt tänkande kring komplexa samhällsfrågor. Det kan du aldrig i likhet med laborativa moment i kemin få på ett nationellt prov.
Vi har helt fel fokus i den svenska skolan. Eleverna, lärandet och den pedagogiska utvecklingen ska stå i fokus för den svenska skolan. Idag är det istället fokus på elevernas brister, på examination, på betyg och på administration. Vi riskerar att helt döda elevernas inre motivation med standardiserade tester som nationella prov. Mer av learning-by-doing är nog en god idé. Var har det praktiska tagit vägen i skolan?!
Ni verkar ha uppnått ett starkt konsensus i er kritik av nationella prov och talar om kostnaderna, osäkerheterna och smalt fokus. Själva kritiken kan jag bara hålla med om, men er slutsats får mig bara att baxna. Vi har en fri skolmarknad och vi får otaliga exempel på både kommunala skolor och friskolor som helt åsidosätter elevernas rättigheter till kunskap så fort det tror att de kan komma undan med det. Tror ni verkligen att en skolmarknad kan fungera utan kontroll av resultaten?
Det finns också en möjlighet att komplettera nationella prov med regler kring laborativ verksamhet etc. så att det där finns någon grund för att hålla mot när en skola vill spara pengar på utrustning. I den omgivningen kan en duktig lärare få bäst resultat genom att bedriva bred riktig undervisning. I en situation utan uppföljning av skolorna så kommer det helt att handla om de som har bredast käft och köper in de häftigaste prylarna till eleverna.
Tror ni verkligen att barn och ungdomar är proffsiga inköpare av utbildningstjänster och kan inse när de inte får tillräckligt värde för sin skolpeng?
Jan.
Nationella prov är helt fel väg att kontrollera den svenska skolan. De är ineffektiva och kostsamma. Om den svenska skolan och skoldebatten hade haft fokus på vad skolan ska behandla, hur skolan ska utveckla sina pedagogiska metoder och satt elevernas inre motivation och elevernas lärande i centrum så hade vi haft en avsevärt mycket bättre skola än vad vi har idag.
Nu har vi en akut kris i den svenska skolan därför att fokus istället har hamnat på mer av sådant som nationella prov. Det är inte den kunskapsskola som vi behöver för framtiden. Det är en krav skola som helt har tappat fokus på elevernas lärande.
Jag skulle vilja hävda att den svenska skolan till sin grundläggande struktur har förändrats mindre än katolska kyrkan, vilket säger det mesta dessvärre. Politiker och tjänstemän i kommuner och på den statliga nivån ska ha så lite med skolan att göra som möjligt. De har klart visat att de inte varken på statlig eller kommunal nivå är förmögna att ta ansvar för den svenska skolan. Man ska komma ihåg att när vi hade statligt huvudmannaskap så hade staten stora problem med att styra den svenska skolan. Det är till viss del samma problem som kommunerna upplever idag kring skolan.
Om vi sätter den enskilde elevens lärande i fokus och slutar fokusera på elevernas brister så kommer vi att kunna lösa den här krisen som skolan befinner sig i. Men så länge som vi har ett system med nationella prov osv. som drar ner elevernas inre motivation så kommer vi inte komma framåt. Man kan inte lappa och laga ett system som inte funkar, än mindre införa mer av samma sak. I England har man testat mer av nationella prov och hårdare kontroller från staten. Det har slutat i ett fullskaligt fiasko. Nu är man på väg i en helt annan riktning som innebär att elevernas lärande sätts i centrum. Trots det så ska Björklund nu införa den engelska modell som är och förblir ett fiasko. Problemet i den svenska skolan är att utvecklingen av pedagogiska metoder står stilla.
Du säger inte något om hur olika skolleverantörer ska följas upp så att de levererar kunskapsresultat. Jag tror att argumenten för någon typ av uppföljning är ganska självklara.
Den här polariseringen mellan inre och yttre motivationen som du sen tar upp har verkligen inte mycket grund i vetenskap och beprövad erfarenhet. Det finns undersökningar som visar att små kortsiktiga morötter hämmar vid kreativt arbete men därifrån till motsättning mellan inre och yttre motivation finns det ingen logisk vetenskaplig väg. Du är förstås inte ensam om att dra det här till sin spets i att skolan inte förändrats och att här ska det ske en samhällsomvandling men var finns den logiska underbyggnaden för ett sådant resonemang.
Jan.
Det har skett en samhällsomvandling. Men skolan har inte deltagit i denna omvandling av samhället och är heller inte anpassad till denna samhällsomvandling. Vi har lämnat det som var industrisamhället och nu övergått till kunskapssamhället. Det är bara att titta med lite kritiska ögon på samhället så ser man detta.
Facebook har nu mer än 800 miljoner användare. Twitter hade år 2010 ca 105,8 miljoner användare. De senaste siffrorna talar om att över två miljarder människor använder Internet. Flera skolor i landet förbjuder dessa sociala medier och Björklund slår till med ännu hårdare lagstiftning mot mobiltelefoner i skolan när det äntligen kommit igång en ordentlig utveckling av applikationer för skolbruk. Det är alltså inte samhället utan skolan som behöver en omvandling. Verkligheten kommer inte anpassa sig till skolan.
Skolan skall inte kontrolleras med nationella prov. De är ineffektiva och de kan knappast anses spegla elevernas kunskaper i ämnet som de är utformade. Skolinspektionen har i en rapport till och med bekräftat att de är ett misslyckande då de inte alls lett till en likvärdig bedömning överhuvudtaget, vilket var hela syftet med dem. Att lappa och laga med rättning på statlig nivå kommer inte hjälpa. Hela systemet är fel och måste avskaffas!
Du säger fortfarande inte något om hur fristående skolverksamheter ska följas upp så att de ägnar sig åt att ge eleverna kunskap!
För mig som varit verksam i skolan känns det helt absurt med påståendet att skolan inte har förändrats.
Jan.
Det är klart att skolan till sitt innehåll och form har förändrats. Men titta på de verkliga grunderna i skolan så har de inte förändrats. Vi sitter fortfarande i rader som man gjorde i det gamla industrisamhället. Detta trots att vi skulle kunna komma bort från detta nu. Man brukar ibland tala om gränslösa klassrum. Det är verkligen ett sådant begrepp som jag tror vi behöver utveckla ännu mer. Klassrummet är och har alltid varit den naturliga arenan för undervisning.
Det är frågan om det kommer vara så också i framtiden. Jag är inte så säker på det. Det finns så många olika alternativa arenor numera där man kan bedriva undervisning som utmanar klassrummen. Vi kan i realtid sitta på nätet och ha seminarier till exempel i olika former av digitala miljöer som Adobe Connect och Skype. Det blir heller inte mindre av olika former av aktiviteter utanför skolan i den fysiska miljön runt omkring oss. Ett konkret exempel är användningen av statsbibliotek.
Vi har till exempel vid flera tillfällen under min praktik både haft eget arbete och lästimme för eleverna på statsbiblioteket. Det fungerar utmärkt. Vi kan utan större insatser bli avsevärt mycket mer flexibla än vad vi är idag. Det finns vissa undersökningar som man har gjort och som visar på att de bästa idéerna kommer man på när man sitter i lugn och ro i en miljö där man känner sig hemmastad.
Den statliga kontrollen ska ske genom besök från Skolinspektionen och inte genom olika former av nationella prov. Om nu EU så småningom kommer fram till i sin utvärdering att Skolinspektionen inte är något som ger resultat så får vi fundera vidare på hur denna kan reformeras. Men fram till dess är det Skolinspektionen som får ta den statliga kontrollen. Dessutom ska vi faktiskt också säga att merparten av skolorna är oerhört seriösa och vill verkligen att eleverna ska lära sig.
Det är dock som så att det egentligen bara finns ett sätt att få riktig koll på vad skolorna gör och det är att öka öppenheten och transparensen. Öppenhet och transparens är det som måste känneteckna skolans verksamhet. Det som jag vill göra är att vi införa en lag som innebär att meddelarskyddet också gäller i fristående skolor. Den tystnadskultur som breder ut sig idag på arbetsmarknaden är riktigt farlig och det är den som gör att vi inte får koll på vad som sker i skolverksamheten. Du ska inte behöva vara rädd i en demokrati för att framföra dina tankar, idéer och åsikter också i offentligheten. Det är yttrandefriheten och åsiktsfriheten som faktiskt sätts ur spel ute på en del arbetsplatser. Så kan vi inte ha det.
Skolan förändras i snabb takt men trenderna motverkar varandra så de flesta tjusiga visioner uppnås inte. Mängder av lärare öppnar upp sin undervisning mot samhället och bryter upp klassrumsstrukturen på olika sätt men flera trender mot ökad omvårdnad, arbetsmiljö och säkerhet minskar samtidigt dessa möjligheter.