Hoppa till innehåll

Möjlighetsinriktad skola, ja tack

mars 25, 2014

Håller skolan på att bli för problemfokuserad? Är resonemanget för mycket av att vi ska rädda från kriminalitet, vi ska hjälpa till ett bättre socioekonomiskt läge, vi ska ta över föräldrarnas roll då dessa begår misstag?

Kan det vara så att skolan behöver bli mer möjlighetsinriktad? Vi behöver börja tala om hur vi får fler ingenjörer så att vi står oss i internationell konkurrens? Tala om hur får vi många att våga uttrycka sig i bild och form genom hela livet? Hur vi förser musikindustrin med kompetensen som får den att fullständigt explodera i storlek när världen 3.0 kommer?

20140325-180113.jpg

from → Uncategorized
11 kommentarer leave one →
  1. janlenander permalink*
    mars 25, 2014 6:45 e m

    Anna Kaya kommenterar i ett inlägg i gruppen Skollyftet på FB i detta ämne och jag citerar för det hon säger är intressant och belyser ett perspektiv på skolan:

    Jag tycker inte alls skolan är problemfokuserad. Skolan har ett kompensatoriskt uppdrag och det tycker jag är ett oerhört viktigt uppdrag för säkerställa att alla barn får samma möjligheter oavsett i vilken familj eller under vilka omständigheter barnet växer upp. Det handlar inte om att ta ansvaret från föräldrarna, det handlar om att kompensera där det behövs.

    Att skolan blivit sämre på att utjämna de socioekonomiska skillnaderna handlar om att vi inte undervisar lika explicit som vi borde göra. Vi har lämnat eleverna alltför mycket ensamma i sitt lärande. Inte av illvilja utan av okunskap, vilket har lett till att vi skapat en skola där elever som antingen är bra på att imitera (imitera hur man skriver olika texttyper, hur man använder lyckade läs- och lärstrategier etc) eller har föräldrar med studiebakgrund är de som når skolframgång. Det är inte en likvärdig skola och har mycket lite med förskollärarna att göra. Det handlar om att undervisande lärare i grund-/gymnasieskolan inte har tillräckligt med verktyg i sin pedagogiska verktygslåda för att ”anpassa undervisningen utifrån elevernas förutsättningar och behov”. Med fokus på att anpassa undervisningen. Det är alltså inte eleverna som ska anpassa sig efter min undervisning. (Vill redan nu säga att nej, det betyder inte att alla elever ska hålla på med sitt eget, på sin egen nivå, i sin egen takt. Tvärtom! Mer om det här: http://nyisvenskaskolan.blogspot.se/2014/02/vad-innebar-egentligen-individualisering.html )

    Jan, när du pratar om ”uppenbara brister när det gäller trygghet och omvårdnad” menar du då brister i förskolans läroplan eller brister i den faktiska verksamheten? Jag tycker nämligen förskolans läroplan är väldigt tydlig när det gäller att ”verksamheten ska utgå ifrån en helhetssyn på barnen och barnens behov och utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet.” Att det sedan finns brister i den faktiska verksamheten betyder väl snarare att vi behöver ännu fler förskollärare och kompetenta förskolechefer som kan tillämpa det som står i läroplanen. Och för att säkerställa detta ska ju dessutom ”förskolans kvalitet kontinuerligt och systematiskt dokumenteras, följas upp, utvärderas och utvecklas. Syftet med utvärderingen är att få kunskap om hur förskolans kvalitet dvs. verksamhetens organisation, innehåll och genomförande kan utvecklas så att varje barn ges bästa möjliga förutsättningar för utveckling och lärande.” Hur bra blir det systematiska kvalitetsarbetet utan kompetenta förskollärare och förskolechefer, tror du?

    Jag kan förstås inte avhålla mig från att svara:

    Skolan har ett lärandeuppdrag där alla elever ska utvecklas och det står faktiskt innan formuleringar om det kompensatoriska uppdraget. Ändå har jag svårt att hitta speciellt många diskussioner som handlar om hur vi ska möta detta uppdrag? Det breda uppdraget som omfattar många elever tonas kraftigt ned och svenska elever berättar om en skola som är långtråkig, full av väntan och upprepningar. Detta är anledningen till att jag inte anser att vi har en möjlighetsinriktad skola. Skolans uppdrag innehåller båda dessa uppdrag och vi fokuserar för mycket på det som handlar om problem. Självklart problem som skolans kompensatoriska uppdrag täcker men själva begreppet kompensatorisk visar att det handlar om problem.

    Vi brinner båda för att skolan ska ska vara där för eleverna så det blir en skola som stödjer deras lärande och inte lämnar dem vind för våg i eget arbete. Jag betonar nog kraven på elevernas anpassning till gruppens lärande mer än du men då har jag ju också ganska stora grupper av elever som är hyfsat duktiga på det. Det betyder att jag arbetar med individualisering via gruppen i väldigt stor utsträckning. Att felaktig hantering av denna grupp/individ pedagogik är en viktig del i svenska skolans problematik är vi överens om. Däremot så ser jag tyvärr också en stark tidsmässig överensstämmelse mellan minskad personaltäthet i förskolan och försämrad likvärdighet. Kopplingen mellan större andel förskollärare och minskad personaltäthet bekymrar mig därför. Jag har också hört politikerna säga att de hört att med större andel förskollärare så behövs inte lika mycket personal. Det är riktigt oroande.

    De problem som jag ser kring trygghet och omvårdnad är förstås kring den rent praktiska tillämpningen men då det finns tydliga kopplingar till en överambitiös läroplan och rent felaktiga budskap så bekymrar den mig.

    Svara
  2. Sören Holdar permalink
    mars 25, 2014 7:42 e m

    En par sentenser jag alldeles för ofta har anledning att återupprepa är: vad vi kan göra i skolan är — och vad jag kan göra som lärare är —. I ett annat inlägg, en kommentar till ett inlägg av Zoran Alagic (presschef på LR) på facebook funderar jag över om det inte finns ett samband mellan skolans allt sämre sk kompensatoriska förmåga och att skolan under en längre period släppte sitt utbildnings- och kunskapsuppdrag. Personligen är jag övertygad om att så är fallet. Skulle kunna skriva mycket om detta men det får vänta tills jag skakar liv i min egen blogg.

    Svara
    • janlenander permalink*
      mars 25, 2014 7:59 e m

      Ja, jag upplever att den ”moderna skolan”, den med fokus på allt utom lärande den har slutat erbjuda klassresor för smarta ungdomar med svag socioekonomisk bakgrund. Det kompensatoriska uppdraget används till de svagpresterandee rikemansbarnen vars föräldrar absolut inte vill att deras barn ska arbeta som städare eller lagerarbetare.

      Svara
  3. hakanbrm permalink
    mars 25, 2014 8:15 e m

    Jag tror att rejäla valalterativ är ett måste. Jag återkommer tiil mitt tillvalsämne No-tema. (Mest Ma-Fy) där eleverna var högst diversifierade ”nivåmäsigt”. På grund av siitt val hade de accepterat ”mig” och garanten var just att jag var ”fysikadjunkt”. Elever och föräldrar gav mig fria händer. I princip hade jag ett treårigt projekt för varje ”gäng”. Givetvis fanns kemi och teknik med…

    Ta in några skådespelare och musiker till ett treårigt ”projekt” för en högstadierunda.

    Ta in idrottsmänniskor av mer… för en treårig ”runda”…

    Ta in journalister och författare för en treårig..,

    Ta in något speciellt för konst och design…

    Ta in friluftsliv och biologi och geografi…

    Ta in…

    Kravet är FÖRDJUPNING… och att VÅGA TA UT SVÄNGARNA

    Lärarlagen är mobila enheter i ett större område…

    Återinför begreppet grundläggande färdigheter och baskunskaper från Lgr 80 och effektivisera och förtydliga. Skit i betygsfixeringen utan inför ett ”G” och ge även här valalterativ just vid G-punkten…

    Svara
    • janlenander permalink*
      mars 25, 2014 8:19 e m

      Härligt! Just den här typen av idéer jag har hoppats på att den svenska skolan ska satsa på. Kalla mig optimist men jag hoppas fortfarande.

      Svara
      • hakanbrm permalink
        mars 25, 2014 8:41 e m

        Ja faktiskt. Det var en förälder (vanlig ”knegare”… med glimten i ögat) som sa att: För h-vete. Dra på. Just föräldrar som man inte alls tror… blir nog alldeles för ”formellt” behandlade i skolan. De fattar också att en form av ”friskt vågat” även blir hälften vunnet i övriga ”ämnen”.

        Jag är en ivrig förespråkare till just lägerveckor. Man behöver inte fara långt ut från människobyn… Snart är det bara tyskar som utnyttjar allemansrätten…

  4. hakanbrm permalink
    mars 25, 2014 9:10 e m

    I åk 9 kan då ”friluftsgänget” vara ansvariga för lägerveckan i årskurs 7. ”Idrottsgänget i åk 9” för några friluftsdagar… och övriga kan i årskurs 9 ha en del utåtriktade ”pass”… tiil föräldrar.. andra skolor… Löfven, Björklund och Fridolin… och en skoltidning av viss klass (med litet uppkäftiga…) redigeras i årskurs 9…

    Svara
  5. hakanbrm permalink
    mars 25, 2014 10:06 e m

    Det ”kompensatoriska uppdraget” börjar irritera mig mer och mer. Även PISA med sina medelvärden på oklara frågor.

    Varför inte mäta rena färdigheter i årskurs 6? Till och med i årskurs 3. Internationellt – enkla frågor…

    Svara
  6. hakanbrm permalink
    mars 26, 2014 8:20 f m

    Visst. Ett prov mäter vad det mäter. Jag tror mig veta att det mäter att kunskapssynen blivit ytligare. Vi ska ha en uppfattning innan vi ens fattat varför frågan ställs. Med mitt ”tjat” om Vygotskij menar jag att samma sak görs av ”forskare”.

    Svara

Trackbacks

  1. Någon som tror att lätt är framtidsväg? | Jans Syrliga KaramelLer

Lämna ett svar till Sören Holdar Avbryt svar