Hoppa till innehåll

Förskolepedagogik bör stanna i förskolan

januari 24, 2014

Jag fick en kommentar som gick djupare in på den vetenskapliga grunden för förskolan och skolans pedagogik och framför allt ifrågasatte att tankar från förskolans verksamhet fått sådan spridning i den vanliga skolan. Jag citerar den i sin helhet:

Problemet är inte i själva arbetet som förskollärare utan i den ideologi som fortplantats till skolan där det föreligger en missuppfattning av Vygotskij och då finns inom ämnet pedagogik. Vygotskij är i ”Tänkande och språk” mycket tydlig på att pedagogiken ”vänder 180-grader” inom räkneläran och det uppstår då en skillnad mellan ”spontana begrepp” (vardagliga begrepp) och vetenskapliga systematiserade begrepp. Även Dewey är ense med Vygotskij på denna punkt i det han kallar ”subject matter”. I andra ämnen blir det inte denna konflikt men den finns också i det skrivna språket dvs. då barnet/eleven själv ska formulera sig.

Vetenskaplighet består i att uttala sig om det som gäller för små barns lärande och då hålla sig till detta och inte generalisera till det som inte alls går till på det sätt som beskrivs i exempelvis ”Lusten att lära” 2003 som överför förskolans pedagogik till skolan avseende ämnet matematik utan att precisera i VAD dvs. vilka lärandeobjekten är. Det var tydligare förr då det kallades för ”räknelära” vilket det är frågan om. Andra övningar kan väl då göras under namnet matematik men skulle bättre benämnas som pappslöjd eller ”Bild och form”. Det irriterande är att matematikämnet skriker efter mer resurser (jag är själv matematiklärare) då de fyllt ut sina timmar med mer estetiska övningar som jag inte alls har något emot – tvärtom. Matematiken har snart sagt monopol för allt ”tänkande” och i sina hegemonistiska ambitioner gör de snart sagt allt utom att lära barnen räkna. Då jag gick skolan på 1960-talet var vi lägre SES-elever hela gänget men nog lärde vi oss räkna och det var ytterst få undantag. Vygotskij studerade den ryska skolan dvs. i princip den skola jag gick i och han dokumenterade då bara det som förekom som vilken vetenskapsman som helst. Utifrån det som då ägde rum bildade han då sina teorier och hans zpd är av två olika slag och det var först under hans sista år och sista undersökningar han kom fram till just motsättningen mellan vardagliga och vetenskapliga begrepp.

Det som jag vänder mig mot är att de som undervisar förskollärare och blivit professorer i pedagogik inte håller sig till förskolan och då visar att i andra länder exempelvis Finland och de asiatiska länderna håller de fast vid den ”gamla skolan” många gånger ovetandes av denne Vygotskij som knappt är känd i Ryssland då de tycker att han inte säger något nytt.

Problemet gäller ”akademiseringen” och felet är just det Jan Lenander säger och där är det inte frågan om att vara mot en yrkesgrupp i sig men om deras idéer går in på områden där tydligen inte kompetens finns måste någon reagera. Då får man ta en sak i taget och diskutera just Vygotskij i och med att man påstår sig följa hans teorier. I den kontexten blir då 6-årsgruppens pedagogik mer lik det den var i början där vissa pass var en träning i att följa lärarens metod där barnet ”tyglar sin aktivitet och iver och styrs in i en strängt avgräsad fåra” som Vygotskij uttrycker det.

Den kritiska frågan är då om vi ska ”akademisera” om man inte blir akademisk vilket även gäller lärarutbildningarna efter 1988 då just ”forskningsanknytningen” även där är ett problem. Då jag tog min fil. kand var det i rena akademiska ämnen och lärarhögskolan och mina kollegor på fältet gjorde mig till en praktiker. Det är först efter detta jag läst ”pedagogik” på egen hand vilket går alldeles utmärkt efter det man undervisat i 15 år eller si så där. Jag tyckte Vygotskij var klockren men konstruktivism lever i det blå vilket resultaten i PISA visar och TIMSS visade redan 2003. Man bara tror att Vygotskij betonar språket i stort och då även tror att dialogen föder vetenskapligt tänkande bara för att vetenskapliga ord används.

Det finns onekligen en fara i att pedagogiken blir en ideologi. Det blir då att spänna vagnen framför hästen.

Annonser
One Comment leave one →
  1. Håkan Broström permalink
    januari 27, 2014 5:06 e m

    Jag kommenterar mig själv då ingen annan gör det.

    Då lärarutbildningar ”akademiserades” blev det ”lektorstimmar” och föreläsningstid med 10-12 lektionstimmar i veckan som nu är nere i 8-10 lektionstimmar. Den mer lektionsmässiga tid som fanns tidigare måste ändå finnas kvar men effektiviseras men då måste ren teori separeras ut. Nu måste exempelvis Vygotskij behandlas vid storföreläsningar där alla ca:8 lärarklasser sitter i samma aula för att då få tid över till lektionstimmar. Görs det? Det är väl klart att det måste finnas rena tentamina på just Vygotskij och hans ”Tänkande och språk” som är hans sista verk och just behandlar skolan. Även Deweys ”How we Think” är en självklarhet oberoende av vad som för tillfället är populärt. Lärarreformen 2001 beslutade just att det skulle ”forskningsanknytas” men då följer också en bestämd doxa med på köpet vilket då ställer krav på lärarutbildarnas reella kompetens. Att hålla öppna storföreläsningar är ett sätt att strama upp lärarkåren vid just lärarutbildningar och att då även ha låt säga 45 minuter som obligatorisk öppen diskussion där andra intresserade från andra fakulteter kan få komma in med frågor. På samma vis kan en sociolog hyras in för storföreläsning om ”Skolan och Basil Bernstein” eller ”Bourdieu och skolan”…

    Varför jag ofta tjatar om fysikämnet är för att det inte i detta går att skryta upp trivial vardagskunskap och samma sak gäller för division med ett tvåsiffrigt tal för att vara tydlig. Det är inte alls så lätt att lära sig denna som det sägs. Det var en prestation för Samuel Pepy att lära sig denna algoritm i vuxen ålder och han blev ordförande för Royal Society. Vi har undervisningsobjekt som ”står för sig själva” och vare sig lärare, elever och föräldrar kan komma undan. Kan du – eller kan du inte? På samma vis var det med ”realskrivningen”. Det fanns tydliga uppgifter som bara varierades på samma sätt som vilken matematiktentamen som helst. Studenter lär sig av att räkna ”gamla tentor”. Visst – det finns saker som inte mäts men är det något som vi kan komma åt eller är det ens önskvärt att leta denna ”förståelse”. Finessen ligger i att redan då man börjar finns strävandemålen konkret formulerade och även uppnåendemålen i dessa 8 olika frågor där enkelt uttryckt de fyra sista är strävandemålen och de fyra första är vad som skall uppnås för godkänt. Vare sig lärare eller elever kommer undan redan från start.

    Poängen med att dela ut hela multiplikationstabellen redan i årskurs 1 och säga att den ska kunnas utan och innan i årskurs 3 är samma som att ”dela ut” Vygotskijs Tänkande och språk och Deweys How we Think och då ha storföreläsningar inklusive tentamina i ”årskurs 1” på lärarutbildningar är att dessa verk nu finns med under hela utbildningen och studenter kan bevista dessa storföreläsningar en ”gång till” och ställa frågor trots att de tenterat av dessa då nu de flesta kurser som följer tar med frågor som ansluter till dessa verk. Vare sig lärare eller studenter kommer nu undan vissa frågor som måste även under praktikveckor ansluta till dessa verk. De lärarstuderande kan nu ställa frågor till de lärare de har utifrån just denna doxa. Det blir som att kunna algebra. Öppet och demokratiskt. Kan du eller kan du inte. Det grekiska uttrycket: Jag är rädd för den man som endast har läst en bok; har sin poäng just i detta och det visar sig att kinesiska elever i matematik som lärt sig ett sätt att räkna på är bättre på att bedöma korrektheten i andra typer av lösningar som man trodde amerikanska elever var bättre på då de i sina gruppdiskussioner tagit upp ”alla andra infallsvinklar” och ”sätt att tänka på”. Japanska elever var 3 gånger så ”bra” och kinesiska var 5(!) gånger bättre än amerikanska elever på att bedöma andras ”sätt att tänkas korrekthet”. I pedagogik som vetenskaplig disciplin ska det inte alls vara frågan om ”tolkningar” i vad som står i texten då det i vetenskaper ska vara så entydigt som möjligt och inställningen i Wittgensteins Tractatus ska försöka hållas där det som kan sägas kan sägas klart och tydligt och kan man inte detta ska man hålla tyst. Om ett vetenskapsområde tillför nya ord måste det ha de ”gamla orden” eller begreppen som utgångspunkt och då behövs inte några nya allmänna begrepp. Vygotskijs zpd är just Vygotskijs zpd och inte någon allmän syn på att det finns en utvecklingszon framför det man redan kan då det är totalt meningstomt i och med att det är självklart och en plattityd. Vygotskij gör då en avgränsning och inte en utökning av tidigare uppfattningar och då är ett nytt begrepp på sin plats. Med denna avgränsning i botten kan begreppet utvecklas men då ska det tydligt anges vad detta består av och vilka typer av kunskaper det avser.

    Är lärarutbildningar vetenskapliga? När blev de det? I vad? Tidigare var lärare ett hantverksyrke!? Är det så att läraryrket i dag vare sig är akademiskt eller hantverksmässigt och det är därför lärarlegitimationen införts. Det är inte för lärarnas skull utan för lärarutbildningarnas. Lönestegar var ett sätt att premiera beprövad erfarenhet men gav också ett ansvar i att lära upp nykomlingar. Det fanns naturliga arbetslag och mindre kollektiva enheter som hade avgränsade ansvarsområden där det var likt sjölagen att den som hade högsta formella behörigheten fick stå till svars om resultaten var dåliga.

    Vem eller vilka är ansvariga för PISA-resultaten? Vi har nu förlorat finnkampen inom skolan i 20 års tid och inga tränare eller förbundsansvariga får sparken. Det är klart att det finns ett systemfel. I akademiska yrken finns de högst utbildade ”längst ner” för att utveckla produktionen och om produkterna inte håller för en kvalitetsgranskning är det trots allt meddelarskyddet som inte har fungerat. Då uppenbara fel funnits i 20 års tid fungerar inte meddelarskyddet och det är inte bara på grund av friskolornas inskränkningar i detta som det hålls ”tyst”. Kallar man sig akademiker ställs högre krav på just skyldigheten att påtala brister och att offentliggöra dessa om inget görs. Arbetsledning består i att hålla byråkratin borta från just de ”kreativa” enheter som finns i en kunskapsorganisation. Det är som Kants kategoriska imperativ inte bara en rättighet utan en skyldighet att reagera spontant och intuitivt och släppa alla ”förklaringar” och förmildrande omständigheter. De som är engagerade irriterar sig på just systemfel och till slut brister tålamodet. Vi fysikadjunkter ansågs besvärliga och ”träaktiga” då vi klagade på det ”råmaterial” vi fick in. Vi klagade inte i största allmänhet utan sa att vi nöjde oss med högre räknefärdigheter och via våra ”förkunskapstester” visade vi mycket tydligt på vissa rena färdigheter som ansågs som alltför ”mekaniska” och lätta att lära in. Bra sade vi – gör det då och sedan ansvarar vi för fortsättningen. Var fanns alla whisleblowers före PISA 2012? Även om det är ett systemfel måste varje individ kunna peka på klara brister mer explicit. Det går att säga klart och tydligt – annars får man hålla tyst. Wittgenstein hade sina poänger. Även Max Weber i hans ideala byråkratiska system. Just här blir ett förstatligande bättre då kunskaper och färdigheter förhoppningsvis kan bli mer objektiva men då krävs nog att det finns fristående kvalitetsgranskare som är oberoende av Skolverk och nationella prov. Det har ju gått bra på de nationella proven men dåligt, dåligt i TIMSS och PISA. Astrid Pettersson har varit förbundskapten sedan 1994 och på hennes prov går det bra så bra. Är nu ”Skolverket” utbildade i vetenskaplig metodik? Finn felet?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: