Hoppa till innehåll

Fattiga är inte latare, det ger möjligheter

november 23, 2013

Jag läser Enkvists text Ansträngning viktigare än socioekonomisk situation och blir mer och mer imponerad av den. Jag tog fram en modell för flerfaktoranalys enligt ANOVA och provkörde den mot det logiska resonemang Enkvist för och hennes verbala resonemang höll. Var finns då eventuella svagheter i hennes resonemang?

Det skulle förstås vara möjligt att Enkvists grundantagande skulle vara fel och att ansträngning och socioekonomisk situation inte skulle vara ortogonala. Översätter jag hennes grundantagande till vanligt språk blir det att fattiga är inte latare. Några långt till höger skulle kanske tro att detta är sant men nog skulle de flesta av oss ändå välja att tro på Enkvist.

Att hennes data sen inte är tillräckliga för en vetenskaplig avhandling som visar att ansträngning är viktigare för resultatet är väl i och för sig sant. Hennes exempel är dock så väl valda och starka att det också går att hysa stora förhoppningar att fattiga kan ta sig ur sin svåra situation och då framför allt när skolan stöttar dem väl.

I Skomakare bliv vid din läst så finns ett av många försök att såga Enkvist med hjälp av statistik. Författaren är varken fattig eller okunnig men ganska lat. Att rada upp en mängd kunskaper istället för att analysera vilken statistisk metod som passar den typ av data det handlar om. Detta gör att författaren kommer med helt irrelevant kritik. Lättja ställer till det även för den som har mycket specialistkompetens. Däremot kan den som har väl uppövad analysförmåga åstadkomma intressanta saker inom nya områden. Extra bra blir det för den som precis som Enkvist behåller vokabulär etc och blir vid sin läst när den analyserar nya perspektiv.

Tycker att det är olustigt att så många blir provocerade av att någon förespråkar flit. Det är ju något som visar på möjligheter för alla.

20131124-124030.jpg

Annonser
19 kommentarer leave one →
  1. november 24, 2013 10:38 f m

    Jag har själv varit i situationen under tiden på gymnasieskolan att fått mitt självförtroende kört i botten pga av att aldrig få höra det som är bra utan bara det som är negativt. Jag har själv varit i situationen där många av de elever som Enkvist menar borde anstränga sig mer för att lyckas är. Jag hör om elever som redan i gymnasieåldern är så trötta och så slutkörda att de helt enkelt inte orkar vara i skolan. Och jag förstår dem fullständigt i det. De går sedan in på Komvux och läser upp sina betyg där på distans. Det tog mig 2.5 år att ta mig ur den negativa spiral som skapats på gymnasieskolan och det var egentligen först under året på Komvux som jag började återfå mitt självförtroende.

    Jag vet av egen erfarenhet att elever som hamnar i en negativ spiral inte blir hjälpta av att de blir tillsagda att anstränga sig mer eller att de får mer krav på sig som Enkvist vill ha. Jag vet att det handlar om att få tid att bygga självförtroende. Jag vet att det handlar om att få tid att återskapa tilliten till sig själv och sin förmåga. Jag vet att det handlar om att ha lärare som bemöter mig där jag är, vilket var skillnaden mellan den fyrkantiga miljö som fanns på gymnasiet och den flexibla lärmiljö som fanns på Komvux. Komvux lyckades. Det gjorde inte gymnasieskolan. Jag vet av egen erfarenhet att det handlar om att få bygga upp en lärande identitet. Slutsatsen är: Jag vet av egen erfarenhet hur diametralt fel ute Enkvist är och jag vägrar låta någon elev hamna i den situationen som jag och många med mig har hamnat i. Så ärligt talat Jan kan du slänga idén om att det är mer ansträngning som behövs i närmaste papperskorg och helst bränna upp den så att vi slipper se den fler gånger.

    • november 24, 2013 12:11 e m

      Det handlar om att möta eleverna där de är med lockande utmaningar och spännande idéer.

      Att ansträngning ger möjligheter är något som vi har nytta av inför mötet med gruppen och bekräftande av alla de som vill anstränga sig.

      • november 24, 2013 1:42 e m

        Jan,

        Hur kan en som påstår sig vara liberal sitta och försvara en professor som har extremt konservativa åsikter? Hur kan en liberal sitta och försvara rent auktoritära idéer om skolan alla de som finns i länder som Kina? Det är för mig helt obegripligt att det överhuvudtaget finns lärare i det här landet som inte ens klarar av att stå upp demokratiska värderingar och en demokratisk skola. Att försöka möta dagens elever med 50-tals idéer alla de Enkvist vill framföra och som du i inlägg efter inlägg, kommentar efter kommentar sitter och försvarar både här och på Facebook är som att försöka lära någon att använda moderna datorer genom att använda en gammal skrivmaskin. Hur exakt tror du det kommer att fungera?

        För mig är det fullkomligt absurt att du som talar om vikten av kunskap kan sitta och försvara en professor som till och med vill gå så långt att denne vill avveckla den sammanhållna skolan. Du säger indirekt att alla barn och unga är lata när du försvarar Enkvists argumentation kring att de behöver komma att anstränga sig mera. Det kan inte kallas för annat än förakt mot den unga generationen och är en arrogans som jag tar avstånd från å det starkaste. Om din trovärdighet i skolfrågor inte ska rasa samman fullständigt och kollapsa bör du nog fundera över om du verkligen står bakom den mycket konservativa och auktoritära syn som Enkvist har. Jag är förbannat trött på att skolan lägger ansvaret för sitt egna misslyckande att anpassa sig till dagens samhälle på eleverna genom kommentarer som att de behöver anstränga sig mera osv. Skolan som system har misslyckats. För det kan baske mig inte vara fel på individer.

    • Niklas Z permalink
      november 24, 2013 12:55 e m

      Att brist på ansträngning är en förklaring till att elever inte presterar tillräckligt bra är solklart. Det finns ingen anledning att slänga den idén i papperskorgen. Självklart är det inte så att det Enkvist hävdar att det är den enda faktorn bakom samtliga misslyckanden. Att du haft andra personliga erfarenheter motsäger på intet vis det Enkvist skriver. Bättre kvalitet i argumentationen än så tycker jag man har rätt att förvänta sig.

      • Niklas Z permalink
        november 24, 2013 2:45 e m

        Min kommentar var alltså riktad till signaturen Valåret2010.

  2. november 24, 2013 4:55 e m

    Nu valaret2010 så är det inte så att jag försvarar allt Inger Enkvist står för eftersom jag faktiskt inte haft tid att läsa detta. Det är nämligen så att jag föredrar att ta en sakfråga i taget för att undvika att debatten spårar ur mot personangrepp. Jag är för en sammanhållen skola men vill kunna läsa vad Enkvist egentligen säger innan jag tar ställning. En länk kanske så att vi skaffar oss gemensam utgångspunkt.

    Nu handlar det dock om det här med elevernas ansträngningar och i vilken mån det påverkar deras skolresultat och framtida framgångar. Du har faktiskt inte på något sätt visat att ansträngningar är betydelselösa och frågan om du tycker att skolan ska stimulera eller motarbeta elevernas ansträngningar hänger i luften.

  3. november 25, 2013 7:18 e m

    Jag köper hela ansträngningsbiten rakt av. Under förutsättning att vi är helt överens om att också löner och status är en effekt av ansträngning. Lärare måste alltså, som grupp, anstränga sig lite mer. Eller kanske mycket mer. Som både Lenander och Enkvist så riktigt påpekar. Det finns hopp. Det handlar bara om att anstränga sig lite.

    • Niklas Z permalink
      november 25, 2013 8:40 e m

      Varför skulle det vara en förutsättning? Att det vanligtvis finns en koppling mellan ansträngning och resultat är en sak. Det är inte lika givet att lön och status är resultatet av ansträngning. Jag har arbetat i många år utanför skolvärlden innan jag började som lärare och det var yrken med högre lön och status, men inte var de mer ansträngande. Nu är jag i den sitsen att lön och status inte är så viktigt och i stället ägnar jag mig åt sådant som är givande på andra sätt.
      Dock vill jag inte hävda att det inte råder något som helst samband mellan ansträngning och lön/status. Skulle lärarna knappt göra någonting så skulle lönen och statusen bli än lägre, men å andra sidan är det verkligen inte givet att större ansträngning i lärarnas fall skulle leda till högre lön och bättre status.

    • november 25, 2013 8:58 e m

      Det var en trevlig liten alternativ-illusion Troed.

      Nu är det väl i och för sig så att föräldrar och elever får göra sin bedömning av om ansträngning lönar sig och de kommer att göra den oberoende av hur vi lärare agerar kring detta. Lärare har ju vanligtvis ansträngt sig mycket för att komma dit där de är så vi skulle nog kunna vara ett avskräckande exempel med tanke på usla löner etc. Samtidigt tror jag inte vi anses tillräckligt viktiga för att de skulle påverka nästan någon.

      Att samhället vinner på att medborgarna anstränger sig är ett annat perspektiv men när det gäller ekonomisk vinning för individen så finns det många trender mot att belöna de lågpresterande och straffa de som anstränger sig. Att anstränga sig är alltså tveksamt ur ett individuellt ekonomisk perspektiv så för den som inte ser något egenvärde i att förstå och klara av saker är ansträngning verkligen ett tveksamt val.

  4. november 25, 2013 8:45 e m

    Det som slagit mig efter många år i branschen är att de allra flesta gärna vill göra kopplingen mellan ansträngning och feedback. Bara inte när det gäller den egna situationen. Därför var mitt inlägg ironiskt menat. Men också en vädjan om hederlighet. Skolan är ett slutet system. Om lärare spelar roll för elevers resultat – överhuvudtaget – så borde lärares grad av ansträngning vara en väl så stor förklaringsfaktor som elevens. Att hävda att elevens ansträngning är den avgörande faktorn för studieresultaten – och samtidigt säga att lärarprofessionen är den viktigaste för skolan som helhet – går inte ihop för mig.

    • november 25, 2013 9:05 e m

      Tänk det här med att lärare skulle vara viktigaste faktorn det är bara så därför att så många väljer att bortse från den viktigaste dvs. eleven/individen. Hur mycket vi än försöker lyckas vissa bättre, helt enkelt för att de är de. Ansträngning, intellekt, social förmåga hos individe gör oss lärare till några som bara påverkar lite när individens drivkrafter passar ihop med det vi eftersträvar.

  5. november 25, 2013 8:50 e m

    Det finns andra sammanhang där samma resonemang är giltigt. Idrott t ex. För det första är alla överens om att socioekonomiska faktorer förklarar varför vissa ungdomar, i vissa områden, är bättre än andra. För det andra är alla överens om att ungdomars ansträngning är en viktig komponent. För det tredje är alla överens om att det finns en gigantisk skillnad mellan tränare. Det första en verkligt talangfull ung människa gör är att se till att välja rätt tränare.

    Det synes mig rimligt att ha samma föreställning om unga människor i skolan. Men skolan har bestämt sig för att tränare skall få betalt utifrån sin egen grundutbildning, inte utifrån huruvida deras adepter lyckas. Det skiljer en lärare från en professionell coach, både i struktur och i ambition.

    • november 25, 2013 9:18 e m

      Jag vet inte om de socioekonomiska förutsättningarna är speciellt lika för Zlatan, Björn Borg och Stenmark men att deras ansträngningar varit lite extra är uppenbart vare sig det rört sig om bolltrixande timmavis, tennisboll mot garageport eller memorerande av varje del av backen.

      Bättre betalt ju närmare yrkeskarriär för eleverna känns ju ganska nära din syn på belöningssystem för coacher. Längre utbildningar hänger ihop med elever som kommit längre, ren formell skillnad men samma resultat.

      Medan läraryrkets löner haft sin nedåtgående spiral har dock en slags omvänd logik gällt. Ju svagare elever desto bättre lärare har ju eftersträvats. En så solidarisk syn på sitt uppdrag, kan förstås bara belönas med rejält sänkta löner. 😉

  6. november 25, 2013 9:29 e m

    Nej, de socioekonomiska bakgrundsfaktorerna var väldigt olika. Det är därför det kommer fler fotbollsspelare än tennisspelare från Rosengård. Det är också därför det kommer fler fotbollsspelare än matematiker från Rosengård. Inte för att barnen där anstränger sig mindre utan därför att de anstränger sig i olika riktningar. För att förstå det måste man inse att skolan, och skolämnena, är en tänkbar arena för människors ansträngningar. Vilken arena man väljer beror på socioekonomiska faktorer och därför kom det många boxare från Bronx och många jurister från Boston.

    Eftersom Enkvist, i sin analys, begränsar sig till att studera skolresultat och bortser ifrån resultat i idrotter, kriminalitet eller familjebildning skulle hon komma fram till att man anstränger sig mer i Boston än i Bronx. Det är naturligtvis nonsens. Man anstränger sig i olika riktningar och det förklaras av den kultur man är uppvuxen i.

    • november 26, 2013 6:35 f m

      Jag tror du har missförstått Enkvist. En grundval för hennes tankar är ju just att de med socioekonomiskt sämre förutsättningar anstränger sig lika mycket och att de till och med anstränger sig lika mycket på arenan skola när den fungerar som den ska.

      Det är en intressant och viktig aspekt att vi förstås alla väljer de arenor som känns mest meningsfulla. Känns boxningsringen som att den utlovar ett bättre liv väljs den som fokus för ansträngningen även om jag förstås beklagar att någon kan tro det. Enkvist viktiga bidrag är att lyfta att ansträngning i skolan verkligen ofta har lönat sig även för de som inte föds med silversked i munnen. Hon fokuserar på skolan och pekar på att det är en arena som det lönar sig att satsa på, att anstränga sig i, för alla. Budskapet till oss i skolan är att vi inte ska göra skolan lätt utan istället göra den meningsfull. Är det något du kan hålla med om Troed Troedsson?

  7. november 25, 2013 11:02 e m

    Vad det handlar om är väl att ansträngningen måste kännas meningsfull och ge ett löfte om något som är möjligt att uppnå. Det är naturligtvis inte alla som känner så av olika skäl. Alltför många bakslag och besvikelser kan få vissa att ge upp. Om man utöver detta bär på en tung last kan ord från t.ex professorn uppfattas som ett rent hån. Vilken bakgrund har Enkvist. Kanske har hon fått en hel del gratis och den ansträngning hon själv har gjort är marginell i jämförelsen.

    Sen är det ju inte så att alla som kommer från en speciell so-ek situation ens behöver anstränga sig för att klara skolan och senare i livet nå framgång.

    • november 26, 2013 5:10 f m

      Klokt tänkt, det är säkert därför en del blir så provocerade av Enkvist. Sen riktar hon sig i inte till eleverna utan till den omgivning som ska hjälpa eleverna.

  8. november 28, 2013 4:20 f m

    Troed: ”Eftersom Enkvist, i sin analys, begränsar sig till att studera skolresultat och bortser ifrån resultat i idrotter, kriminalitet eller familjebildning skulle hon komma fram till att man anstränger sig mer i Boston än i Bronx. Det är naturligtvis nonsens.”

    Det är ju ansträngningens existens/frånvaro i s t u d i e r n a Enkvist fokuserar på.
    Att hon begränsar sig till det kan hon väl knappast klandras för?
    En elev som är envis i sina studier stoppas inte av en lat lärare.
    Den omvända ytterligheten: Insatsen från en hårt arbetande och väl förberedd superpedagog kan vara helt verkningslös för den elev som inte är beredd att anstränga sig. Att det är eleven i första hand som har makten över sin inlärning genom att välja att anstränga sig är väl uppenbart?
    Om eleven lurats tro att det bara är att luta sig bakåt för att inlärning ska ske om bara läraren har ansträngt sig, är ju det rätt tragiskt.

    • november 29, 2013 9:48 f m

      Troed har nog tröttnat nu. Du har förstås helt rätt i att det är rimligt och rätt att studera just hur ansträngningen påverkar i skolan och studierna. Diskussionen bör förstås handla om skolan och i vilken mån de med sämre socioekonomiska förutsättningar kan anstränga sig där. Det handlar inte om hur fina, ofina de är och deras förmåga att anstränga sig för andra syften. Det handlar om hur skolan kan hjälpa dem med viktiga kunskaper.

      ”Att det är eleven i första hand som har makten över sin inlärning genom att välja att anstränga sig är väl uppenbart?” svarar jag förstås ja på men detta är då rakt inte uppenbart för alla. Istället anser jag att Troed och många andra vill tona ned det individuella ansvaret genom att tala om att vi inte ska göra eleven till syndabock. Det är ju självklart så att vissa elever får mycket sämre förutsättningar men att fokusera på lyfta deras individuella möjligheter är ändå en bättre väg. De individuella möjligheterna kan ligga i samarbete och ta hjälp av kamrater och andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: