Skip to content

Skolans utveckling och lärarnas

april 22, 2013

Nedanstående är hämtat ur tidningen Barometern, Marika Formgren, politisk redaktör.

Åren 2000–2005 arbetade jag som nyhetsreporter med inriktning på skolfrågor. Jag mötte en tystnadskultur. Många lärare var kritiska till hur ”moderna och progressiva” arbetssätt dikterades uppifrån och sänkte elevernas kunskapsnivå. Men lärarna viskade fram kritiken, efter att jag lovat dem fullständig anonymitet.
Absurt att lärare ska göra sig förtjänta av bättre arbetsvillkor!Ibland frågade jag om de inte var nervösa i onödan, så farligt kunde det väl inte vara med en öppen debatt om pedagogiska metoder?
Lärarna suckade. De visade mig lokala lönekriterier där det stod att lärare inte bara skulle engagera sig i skolutvecklingen utan dessutom vara ambassadörer för den, berättade om kollegor som blivit ”övertaliga” efter att ha undervisat på ett traditionellt sätt, och luftade sina misstankar att de påtvingade ”arbetslagen” var ett förtäckt kontroll- och angiverisystem; progressiva lärare skulle se till att kollegor som jobbade traditionellt ändrade arbetssätt eller lämnade yrket.
Utbildningsforskaren John Hatties sammanställning av drygt 50 000 skolstudier underkänner det mesta av det vi förknippar med ”modern reformpedagogik”. Problembaserat lärande och ålderblandade klasser har inga positiva effekter på elevernas resultat utan kan tvärtom vara skadliga. Traditionell undervisning, när läraren förklarar och går igenom, leder till bättre resultat. Allra viktigast är lugn och ro i klassrummet (DN 2/4).
John Hatties forskningssammanställning ger alltså upprättelse åt de tystade lärare jag mötte i början av 2000-talet.
Jan Björklund har drivit igenom reformer för mer traditionella undervisningsformer och mer lugn och ro i klassrummen. Trots att Björklunds inriktning alltså får stöd av Hatties forskning är kritiken mot Björklund just nu hård, DN:s Peter Wolodarski kräver att han avgår den 7 april.
Men sannolikt har Björklunds politik inte satt särskilt djupa avtryck i de svenska klassrummen. De kritiska men rädda lärarna jag intervjuade brukade nämligen avsluta med att säga ”jag spelar med i förnyarhysterin inför rektor och kollegor, men med eleverna jobbar jag på mitt sätt – jag måste ju ge dem kunskap”. Dessa lärare fick sin utbildning under 1960- och 1970-talen, handledarna vid deras lärarpraktik var födda under 1900-talets första decennier.
Om lärare präglas av idealen som råder när de genomgår sin lärarutbildning så blir liknelsen mellan att vända skolutvecklingen och en oceanångare en underdrift. Att min svensklärare på mellanstadiet lärde oss mer grammatik än hon skulle enligt då gällande läroplan beror troligen på att hon för­litade sig på en tidigare läroplan.
Politikernas försök att avskaffa traditionell undervisning och ett gemensamt kunskapsstoff motarbetades alltså av lärare som fortsatte att göra ungefär som de alltid gjort. Därför rasade inte elevresultaten förrän senare, när den stora 1940-talistgenerationens lärare började gå i pension och ersattes av lärare som tror på problembaserat lärande och elevens eget kunskapssökande.
Många av dessa lärare motarbetar sannolikt i sin tur Björklunds försök att strama upp skolan. De har ju lärt sig att det blir bäst när eleverna själva bestämmer vad, när och hur de lär sig.
Reformpedagogiska flumskoleideal predikades under fyra decennier, och på slutet fick de över huvud taget inte ifrågasättas. Det är naivt att tro att Björklund ska kunna vända detta på sju år. Många av lärarna som 2005 var livrädda för att tala öppet har gått i pension, men rektorerna och skol­politikerna som skrämde dem till tystnad jobbar fortfarande. Avgår Björklund är risken att munkavlarna åker fram igen.
Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. april 22, 2013 6:54 f m

    Det som stör mig är polariseringen. Traditionellt – Progressivt.

    Samma sak funkar inte för alla elever hela tiden!!!!!

    Det bör skapas olika struktur och ramar för olika elever. PBL, Förmedling, Upplevelsebaserat, allt kan ha sin plats men ingen är större än de andra. Vissa elever har jag nått genom att låta dem välja, vissa har jag nått genom att ha en rigid struktur. Om jag säger att det ena är dåligt och det andra är bra så har jag förhindrat mig chansen att kanske nå 50% av mina elever. Är det smart?

    Det gäller att lista ut NÄR någonting funkar bättre än något annat och sedan applicera det på just DEN situationen. Först summativt, sen formativt, sist summativt.

    Det enda som är viktigt är huruvida en elev lär sig det den behöver lära sig just nu. Om inte bör jag hitta en annan metod inte knyta näven på PIE eller skolpolitikerna eller vad det nu må vara.

    • april 22, 2013 7:33 f m

      Helt riktigt, suck för polariseringen. Det finns en brett tillämpad teori om situationsanpassat ledarskap som just tydliggör att andelen instruktion ska vara olika beroende på mottagarna.

  2. april 22, 2013 7:25 f m

    Den här artikeln i Barometern innehåller rena sakfel faktiskt. Påståendet att det är lugn och ro i klassrummet som ger bäst resultat enligt Hattie stämmer inte. Den faktor ger bäst effekt på elevernas lärande är självskattning av betyg (1,44). Den som ger näst bäst effekt är formativ bedömning (0,90) och sen har jag för mig att mångsidigt särskilt stöd är nummer tre (men med reservation för att det kan vara fel).

    • april 22, 2013 7:37 f m

      Lugn och ro i klassrummet hamnar högt i Hatties studier och det samma gäller ”direct instruction” dvs. att läraren förklarar. Självskattning och formativ bedömning kräver troligen lugna klassrum och att eleverna gjorts medvetna om vilket innehållet är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: