Skip to content

Motivation

november 3, 2012

Peter Gärdenfors skriver om motivation: ”Skolans struktur tar kål på elevernas motivation” och Tysta tankar kopplar det direkt till att det är fel med tidigare betyg i Ibland skriver den här bloggen sig själv. Peter Gärdenfors skriver:

Om undervisningen fokuserar på förståelse istället för repetitiv kunskap, så får det genomgripande konsekvenser för hur man testar effekten av lärande. Om förståelsen sätts i centrum blir det viktigare att klara nya problem än att behärska gamla.

en vacker vyDet här är hans område och skolan borde ta till sig detta. Han har också visat att förståelseinriktad undervisning är effektivare för lärandet. Inte ens fakta går snabbare att lära sig utan förståelse. Ska man uppnå höga kunskapsresultat är det enda vägen. Detta innebär dock att betyg eller inte betyg är ointressant för själva lärandet, det ska bedrivas på samma sätt oavsett. Det finns en mycket större risk att den nya trendiga formativa bedömningen blir missanvänd av lärare som söker enkla vägar och lyfter repetitiv kunskap istället för om eleven kan komma vidare. Frågan är inte om vi ska göra bedömningar utan hur de ska göras.

Annonser
14 kommentarer leave one →
  1. november 4, 2012 8:54 e m

    Jan,

    Jag håller med Peter om att skolans struktur förstör motivationen. Dessvärre tror jag inte att det stannar vid motivationen. Skolans struktur håller på att rasera den egna verksamheten och den lust att lära som vi alla har som människor. För de siffror som kommer från flera olika håll som Rädda barnen och Bris visar på vad som måste betraktas som en tickande bomb. I Rädda barnens Ung Röst uppger 57 000 elever av de hundratusen i den årskullen att de känner sig stressade i skolan. 53 000 elever är oroliga för att inte kunna prestera tillräckligt och 10 000 elever har någon gång övervägt att begå självmord. Enligt Bris är misslyckanden i skolan en av de vanligaste orsakerna till att barn och unga skadar sig själva.

    Trots detta så menar alltså utbildningsministern att ”Eleverna behöver få graderade betyg redan i 4:e årskursen för att de ska ta skolarbetet på allvar”. Blev fruktansvärt upprörd när jag läste detta. Hur många fler barn och unga ska behöva må dåligt och skada sig själva innan det händer något och det tillsätts oerhört genomgripande reformer av svensk skola så att den blir modern och anpassad till de förutsättningar och behov som våra elever har? Jag vill se barnen och de unga växa, inte systemen. Det får vara nog nu.

  2. november 4, 2012 9:33 e m

    Jag har blivit kallad cyniker och en hel del annat när jag framfört följande åsikt men jag tror inte den blir mindre sann för det. Kraven på att prestera minskar inte i det moderna samhället och de länder som inte inser det kommer snabbt få känna på pressen från att tillhöra världens skuggsida.

    Ifall vi inser att betygen bara mäter en liten nödvändig del av det eleverna behöver kunna så skulle vi satsa på att lära eleverna mer och beta av kunskapsmålen på vägen. Då skulle vi också inse att kraven ska börja tidigt om eleverna ska växa med dem. Då ska vi glädjas åt de som bryter nya vägar men inte tro att det är den typen av enorma krav som passar för alla. Entreprenörskap stimuleras av struktur och motstånd bara inte misslyckandena straffas.

    • november 5, 2012 9:34 f m

      Jag inser att det behövs ett sätt att organisera allas kunskapsnivå. Betyg är, tyvärr, det bästa vi har att erbjuda på den fronten idag. Något annat system vore, i dagsläget, alltför omkullkastande och krångligt att införa. Jag tror att det finns alternativ dock.

      Vad du säger ovan om krav är också viktigt, men sen tänker jag på det du talat om kring motivation, alltså inre sådan. Kraven måste vara vettiga i förhållande till eleven. Det riktigt svåra inom läraryrket, som jag ser det, är inte att tillverka god undervisning, även om det också är svårt, utan det svåra är att förstå hur pass mottagliga våra elevers olika hjärnor är för den undervisning de utsätts för. Dessutom är det också viktigt att förstå deras självkänsla, självförtroende och att inse var de befinner sig på behovstrappan. Jag inser mer och mer hur otroligt oförberedd på verkligheten jag var när jag kom ut ur lärarutbildningen. Detta med individualisering är viktigt och så enormt mer krävande än vad man förstår.

      Det sätt skolan fungerar på idag är en motivationsdödare. Om jag tittar på en ettåring så ser jag stora mått av Autonomi, Behärskande(begynnande sådan) och Syfte. Alltså inre motivation.

      När jag tittar på en nyanländ ettåring (på gymnasiet) ser jag väldigt lite av sådant.

    • november 5, 2012 9:59 f m

      John Hatties käpphäst är att läraren behöver få återkoppling på sin undervisning hela tiden och det känns som att det är det du lyfter fram som det viktigaste. När jag haft lärarstudenter på VFU har det varit en fråga som nästan varit intressant att ställa till dem: Vet du hur många elever som förstod och hängde med?

      Jag upplever att skolans likformighetskrav är oerhört negativa för inre motivation och vill inte ha någon revolution men tänk om vi istället tog små tydliga steg mot valfrihet. Det är klart att vi måste ha ett gemensamt centralt innehåll. Vuxenvärlden måste ta ansvar för att visa vad alla elever behöver. Det vore ändå bra med tidig tydlig valfrihet på några områden. Det är klart att vi måste ha uppföljning av kunskapsresultat, skolor ska inte kunna smita från huvuduppdraget. Det vore ändå bra med avgränsningar av vad som betygssätts och följs upp, det är ändå effektivast att undervisa brett med alternativ perspektiv för att uppnå största förståelsen. Det är klart att vi har begränsningar i lärartäthet och yta per elev men nog skulle vi kunna vara lite flexiblare i våra gruppindelningar för att möta elevernas olika aktuella behov bättre. Moderna IT lösningar borde kunna ge tillräcklig struktur och tydlighet ändå.

      • november 5, 2012 3:41 e m

        Det är inte ett klockrent svar på det du skriver men ändå tankeväckande angående flexibla gruppindelningar.

        Torkel Klingberg skriver i sin bok: Den Lärande Hjärnan

        s. 90

        ”De flesta förändringar i hjärnan är små, och kan bara upptäckas när man jämför en hel grupp av barn med liknande problem med en annan grupp av barn utan problem. Många hoppas att vi i framtiden kommer att kunna förbättra analysmetoserna så att små avvikelser kan upptäckas även vid studie av enstaka individer. Det skulle kunna leda till att man på ett tidigt stadium kan identifiera barn med risk för kognitiva problem, långt innan problemen ses i skolan, och i tid ge dem det stöd och den extra träning de behöver. Individer skulle då inte karakteriseras utifrån nuvarande diagnoser, som ADHD eller Dyslexi, utan baserat på vilka områden i hjärnan man sett en förändring. Lärare skulle då kunna ställas inför frågan om hur de bäst ska hjälpa ett barn med ”nedsatt kortikal tjocklek i höger intra- och inferiora parietalcortex”. En uppgradering av lärarutbildningens neurovetenskapliga innehåll blir förmodligen nödvändig.”

        Som sagt, inte exakt det du talar om men det ställer klassbegreppet på kant lite grann, eller hur?

    • november 5, 2012 4:06 e m

      Jag är i och för sig en förespråkare av pedagogiska bedömningar och inte så förtjust i allt för medicinsk terminologi. Den känns lite för rigid för mig. Det är ändå ett intressant perspektiv.

      Jag ser absolut hur neuroscience kommer att påverka pedagogiken kraftigt men ”change comes later and in unexpected ways” och menar att vi redan idag har en hel del grund för flexiblare gruppindelningar om vi bara hade mod att göra dem efter bästa förmåga istället för att tro att det de kan göras på objektiva grunder. Skulle dessa grupper dessutom vara mer måttligt långlivade så skulle vi kanske också inte känna oss lika hämmade.

      • november 5, 2012 5:48 e m

        Jag tolkar det som att du menar att grupper skulle kunna skapas utifrån lärares erfarenhet, kunnande och magkänsla, till exempel, och att det skulle göras utifrån en tanke kring progression. Om så är fallet håller jag med till 110%.

      • november 5, 2012 6:06 e m

        Rätt tolkat även om jag vill kunna utvidga det till frivilliga samarbeten mellan lärare. Den gemensamma magkänslan är ännu bättre.

      • november 5, 2012 10:02 e m

        Det var också min poäng. Därför skrev jag lärares och inte en lärares. Kanske skulle jag ha skrivit lärarlag för extra tydlighet.

  3. november 4, 2012 10:41 e m

    Jan,

    Vi måste trivas och må bra för att kunna lära oss något alls. Det är uppenbart när man ser Rädda barnens och Bris undersökningar att många elever därute är stressade och inte mår bra. För min del kan inte jag se på när barn och unga far illa varken i skolan eller samhället. Det finns helt enkelt inte utrymme för det hos mig. Vi kan inte fortsätta som vi gör nu och jag tänker göra vad jag kan för att vi ska få till de genomgripande reformer av skolan som jag talade om i förra kommentaren.

    • november 5, 2012 5:58 f m

      Det är en mycket större andel elever som är understimulerade och stressas av skolans otydlighet kring målen än som stressas av att deras kunskapsresultat mäts.

      Jag är en stor förespråkare av att betyg ska vara avgränsade, vi ska inte uttala oss om det vi inte vet. Eleverna i 4an borde få betyg i Räkning inte i Matematik. Jag håller med Björklund om att skola ska vara på allvar och att även tidiga kunskapsresultat ska vara viktiga men hittar tyvärr inga politiker som inser hur viktigt det är att de hålls smala. De föräldrar som vill veta ifall eleven kan bli läkare redan i fyran ska inte få några svar.

      ”Det ska inte vara lätt, det ska vara roligt” citerar jag som mitt svar på hur vi ska öka trivseln i skolan.

      • november 5, 2012 11:10 f m

        Jan.

        Här är vi inte överens. Jag tror inte ett dugg på argumentet att eleverna inte tar skolan på allvar bara för att de inte har betyg som ministern hävdade och det är ganska klart visat av Rädda barnen och Bris hur fel ute Björklund är i detta uttalande.

      • november 5, 2012 11:15 f m

        Det är inte betygen i sig som avgör om eleverna tar skolan på allvar. Det är faktiskt inställningen hos lärarna till att kräva vissa kunskapsprestationer som är avgörande. När lärare ger intrycket av att elever klarar sig lika bra utan någon typ av kunskap bara för att eleven har svårt att tillägna sig den och för att de vill vara snälla då verkar det inte som skolan är på allvar. Det är den typen av lärare som får det att verka som att skolan inte är på allvar och att de första åren inte spelar någon roll. Betyg demaskerar lärare som försöker med något sådant.

Trackbacks

  1. Att forma om utbildningsväsendet « Fredriks blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: