Skip to content

Forskning ska uppnå generaliserbara resultat!

maj 15, 2012

Ibland blir vetenskapsdiskussionen väldigt disparat och en forskningsdisciplin betonar fenomenografi eller hermeneutik, eller samvariation eller något annat. Vi behöver ge forskning en stor frihet att söka sina vägar till resultat men ibland kan detta dock leda till att vi tappar fokus på syftet med forskning och lämnar öppningar för människor med bred käft och lite hjärnan även inom vetenskapens värld. Vetenskap är ett gemensamt kunskapsbygge och forskningsresultat ska kunna inlemmas i detta. Då behöver vi kunna säga att:

Forskningsresultat ska vara generaliserbara och visa på mönster hos vår omvärld så att vår gemensamma förståelse ökar.

Hos Johan Kant Vad är forskning Thomas Kroksmark? aktualiseras detta och jag hänvisar också till Bertil Törestad som har en hel serie inlägg kring vad som är bra skolforskning.

Annonser
125 kommentarer leave one →
  1. maj 15, 2012 10:21 f m

    Det finns olika sätt att skyla över sin bristande vetenskaplighet. Bred käft är ett sätt, ofta kombinerad med dåliga kunskaper (eller ointresse för kunskaper).
    Kvalitativa metoder, som fenomenografi blir helt uteslutna om du menar att resultat ska kunna generaliseras bortom det sammanhang där en viss studie gjorts. Jag håller med dig där.

    Om forskning ges för stor frihet så kan den leda till vadsomhelst som långt ifrån är vetenskapligt godtagbart. Upplevelseforskningen som florerar bland våra studenter och skolforskare är är exempel på värdelöst vetande, som inte bidrar mycket till ökad förståelse för människors sammanhang och förhållningssätt.

    • maj 15, 2012 12:45 e m

      Du vet att jag inte anser att fenomenografin är en kvalitativ metod utan att de som använder den som en sådan missbrukar den gravt. När jag fick lära mig om den direkt av skaparen så fick jag inget annat intryck än att den är ett sätt att utvidga kvantitativa studier till ännu fler områden. I den forskningsvärld jag mötte då var fortfarande kvantitativa studier den självklara grunden för skolforskning och kvalitativa studier var bara ett komplement.

      Jag vill inte döma ut någon forskningsmetod eller säga att all forskning ska vara kvantitativ men försöker med det här inlägget visa att all vetenskaplig forskning behöver uppfylla några grundkrav. Annars blir det precis som du säger bara helt ”värdelöst vetande”, information som inte har större värde än ett plugga in 1000 decimaler för PI:

  2. maj 15, 2012 11:28 f m

    Bertil,

    Det enda du accepterar som forskning är kvantitativ forskning uppenbarligen och du visar ett förakt mot den kvalitativa forskningen som är minst sagt häpnadsväckande. Att avvisa skolforskningen som ”värdelöst vetande” är för att tala klarspråk rent och skärt nonsens och ingenting som vi någonsin under några omständigheter kommer kunna bli överens om. Din och min uppfattning om vad som är forskning är väsensskilda. Med ditt sätt att se på forskning kan vi lägga ner hela forskningen inom Samhällsvetenskap och humaniora. Jag skulle kunna samma sorts frontal angrepp mot Psykologi. Men tänker inte göra det då jag har stor respekt för andra vetenskapliga discipliner. Du har visat på raka motsatsen till en sådan respekt.

  3. maj 15, 2012 11:47 f m

    Jan.

    Vi har haft denna diskussion tidigare men du kan inte överföra de naturvetenskapliga sätten att arbeta inom samhällsvetenskap och humaniora. Allt är inte kvantifierbart inom de samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena. Det blir helt enkelt bara fel att nu försöka applicera de naturvetenskapliga metoderna inom samhälle och humaniora. Dessa vetenskapliga discipliner har kvalitativ metod som en del av forskningens absoluta kärna.

    Det är inte möjligt att komma till generaliserbara resultat inom allt i samhällsvetenskap och humaniora enkelt uttryckt då många av de frågor som behandlas här har många olika svar. Skulle vi bara eftersträva generaliserbara resultat inom de här områdena såsom det fungerar inom naturvetenskapen så skulle vi kunna lägga ner dessa discipliner här och nu.

    • maj 15, 2012 12:59 e m

      Fredrik, nu är det så att jag läst en hel del biologi som är ett forskningsområden med ibland lika unika individer som samhällsvetenskaperna och mängder av samhällsorganisationer och interaktionsmönster av de mest varierande slag. Dessutom har jag tagit mig igenom omfattande delar pedagogisk forskning. Det betyder att jag har rätt mycket material för att jämföra forskningsområdena. Fysikens systemmodeller har många likheter med sociologins gruppinteraktion och exempelvis din invändning att det skulle finnas en skillnad ett svar mot många är inte sann. Fysiken måste hitta generaliserbara resultat trots många olika svar och faktorer som inte låter sig mätas.

      Historia, samhällsvetenskap mfl ämnen är totalt ointressanta så länge det handlar om uppräkning av unika detaljer men kan få en oerhörd kraft när någon kan visa på mönstren och skapa förståelse. Det är helt nödvändigt att forskning inom dessa områden skapar generaliserbara resultat och skapar förståelse för det är bara då de kan uppnå fantastiska saker. Låt dessa ämnesområden växa men lägg ner de forskningsverksamheter som inte känner för att ägna sig åt vetenskap.

      • maj 15, 2012 1:30 e m

        Jan.

        Det finns en relativt stor gren inom Religionsvetenskap som till exempel arbetar med att forska kring olika definitioner av begreppet religion. Ett begrepp som vi inte har någon generell definition av ännu. Den forskningen är en del av Religionsvetenskapens kärna. Med ditt sätt att resonera att det enda som betyder något är att få fram generaliserbara resultat så ska den för Religions ämnet så viktiga forskningen läggas ner här och nu.

        Samma sak kommer med ditt sätt att resonera ske med forskningen kring till exempel hur Buddhas lära ska tolkas. Du gör ett stort misstag och det är att du försöker omsätta naturvetenskapliga metoder på de humanistiska ämnena. Det är och förblir ett felaktigt sätt att resonera. Det du föreslår skulle innebära att viktiga delar av forskningen i Religionsvetenskap skulle behöva läggas ner. /Fredrik

      • maj 15, 2012 2:07 e m

        Jag ser båda din exempel som sådant som kan leda till generalisebara resultat. Sen är det förstås många religionsutövare som vill se sin egen lära som unika och är negativa till generaliserbara resultat men den motsättningen mellan vetenskap och religion får vi leva med.

      • maj 15, 2012 3:08 e m

        Jan.

        Vi vet så pass mycket om Theravada och Mahayana buddhismen att vi kan dra generella slutsatser om likheter och skillnader mellan dem. Däremot har vi idag inte det källmaterial som skulle krävas för att på vetenskaplig grund avgöra vad som är en korrekt tolkning av Buddhas lära.

        Buddhas lära har inom Religionsvetenskapen i många år varit ett hett diskussions ämne. Det är ändå ingenting mot den diskussion som funnits inom Buddhismen om detta sedan något århundrade efter det att Buddha dog. Det finns till exempel fundamentala skillnader mellan Theravada och Mahayana. En sådan är att man inom Theravada menar att de enda som ska ha tillgång till frälsningens väg är munkarna, något som lett till att man inte har särskilt många Buddhor vid sidan av den historiska Buddha medan man inom Mahayana menar att frälsningens väg är öppen för alla. Det är ett konkret exempel på en sådan skillnad som har skapat stor splittring mellan riktningarna.

      • maj 15, 2012 3:20 e m

        Att en vetenskapsgren har lång utredningstid innan de kan presentera resultat kan ju vara besvärande utifrån att visa att den är värd att satsa på men jag har inte några principiella invändningar mot att det är så. Vissa saker tar mer tid. Att kamouflera långsamhet med dåliga resultat är däremot rent omoraliskt.

  4. maj 15, 2012 11:49 f m

    Det vore bra om du kunde påvisa vad kvalitativ forskning inom skolområdet har gett för resultat. Sedan beror det hela på vad du menar med att visa respekt. Innebär det att man ska låta den kvalitativa forskningen få fortleva? Ja, det tycker jag. Det innebär däremot inte att allt som kallas för forskning ska okritiskt accepteras. Att intervjua några få lärare i Östergötland om hur de ser på historieundervisningen (hypotetiskt exempel) på gymnasiet och sedan kategorisera deras intervjusvar efter någon slags modell och sedan redovisa utvalda citat från intervjuerna menar jag är värdelöst (möjligen småintressant) vetande.

    Det senare låter snarast som ”research” inför romanskrivande men någon fördjupad kunskap ger det knappast. Jag håller med om att samma kritik kan riktas mot viss psykologiforskning. jag tycker nämligen inte att något visst område eller någon viss ansats ska vara fredad för kritik.

    Vad är forskning, enligt dig? Allt som utger sig för att vara det?

    • maj 15, 2012 12:14 e m

      Forskning ska kritiskt granskas. Det är en del av den akademiska världen precis som en stor öppenhet i forskningsprocessen är det. Men vad jag vill komma fram till är att man inte direkt kan överföra metoder från exempelvis naturvetenskap till samhällsvetenskap och humaniora utan att det är viktigt att man har respekt för de olika traditioner och olika metoder som finns inom de olika disciplinerna. Källmaterialet ser ju rätt olika ut i de olika disciplinerna dessutom.

      Inom Religionsvetenskap är ju sådant som berättelser, myter och så vidare från olika religioner och tider väldigt relevant källmaterial för att man utifrån ett vetenskapligt perspektiv ska kunna förstå dem och likheter/skillnader mellan de olika religionerna.

      • maj 15, 2012 12:56 e m

        Jag tror du missförstår mig lite. Att forskarvärlden ska vara öppen med sina metoder, kunna ta emot kritik och öppet diskutera sina resultat är vi nog överens om. Sedan är det självklart att olika metoder måste användas i olika discipliner. I historia är det sällan man kan göra intervjuundersökningar men där finns andra metoder att säkerställa källors pålitlighet. Den forskningen är ju kvalitativ. Likaså litteraturvetenskap där ofta tolkningar av författares verk är en viktig del. Där medger man öppet att man tolkar och inte sitter inne med någon djupare sanning. I skolforskningen gäller det ju att stödja yrkesverksamma lärares insatser i skolan. Det gör man absolut inte med monstruösa datainsamlingar av intervjumaterial på ett fåtal personer. Man
        skulle naturligtvis med större ambitioner kunna vidga dessa kvalitativa ansatser så att de fick mer bärighet utöver de studier där de använts. Men det gör man inte utan man drar sig inte för att kalla rena diskussioner inom kollegier för forskning. Och där har åtminstone min acceptgräns överskridits.

      • maj 15, 2012 1:12 e m

        Även exempelvis hermeneutiken hävdar ju att den kan användas för att se mönster, dvs. åtminstone en rudimentär nivå av generaliserbarhet. Olika forskningsmetoder lämpar sig förstås beroende på frågeställningens art men när forskare på ett lättvindigt vis viftar bort kritik med att just deras område är unikt blir jag bara rejält misstänksam. Att argumentera för sitt metodval på vetenskaplig grund och att förklara varför man modifierar ansatserna för ett forskninguppdrag är en avgörande del av riktig forskning.

        Med tanke på hur ”forskning” strömmat ut i skolan och bara ställt till oreda vid ett flertal tillfällen så tycker jag nog att pedagogisk forskning får sluta med sin lättvindiga slå ifrån sig taktik. Svensk skolforskning behöver absolut förädlas åtskilligt genom att utsättas för kritik.

  5. maj 15, 2012 1:04 e m

    Tack för förtydligandet Bertil. Nu börjar vi närma oss varandra ordentligt. 🙂

  6. maj 16, 2012 3:52 f m

    Jan

    Ja, en viss del av hermeneutiken gör det… Men vi som är hermeneutiskt skolade är väl medvetna om att vi tolkar och att våra tolkningar måste få stöd i ett material och kan inte generaliseras i traditionell mening. Däremot kan vi se om tolkningarna är rimliga utifrån de referenser från omvärlden som finns i individens sätt att tala om saker och ting. Därmed kan vi få en undersökbar bild av denna värld. Men det räcker naturligtvis inte. Man måste ha mängder av fakta för att kunna få stöd.

    En del av oss som forskar hermeneutiskt prövar tolkningarna på samma sätt som man tolkar hypoteser. Skillnaden är att vi kan låta flera tolkningar existera. Det kan ses som en svaghet men också en styrka.

    Problemet jag upplever är att många (på grundnivå) får en förenklad bild av hermeneutiken, samt att den på senare år har kommit upp på sociologisk nivå (vilket innebär att de får en komplicerad bild presenterad för sig). Och då blir det riktigt problematiskt om inte den som tolkar har de nödvändiga grunderna och det är att ha gått igenom alla företrädare. Det är först då som man kan greppa om hermeneutik på den nivån.

    Hermeneutiken har på många sätt, som jag ser det, använts slarvigt. Och även tolkats på samma slarviga sätt! Att man är en del av det man undersöker är precis vad hermeneutiken menar också, men det betyder inte att vilka tolkningar som helst kan accepteras. De måste bli intersubjektivt giltiga och gälla tills vi får mer fakta som innebär en ny tolkning som måste prövas osv. Och så är det – tolkningarna gäller tills vi vet mer. Och hermeneutiken i dess genuina form ger sig inte ut för att vara mer än så.

    Hermeneutiker vet att de tolkar och endast från det material som finns tillgängligt. Och att deras egna tolkningar av verkligheten finns med som en del. Det är av det skälet förförståelsen alltid måste presenteras, så det som framkommer kan kontrolleras mot denna.

    Numera rekommenderar jag de flesta som har en hermeneutisk ansats i sina uppsatser att stryka den.

    • maj 16, 2012 6:09 f m

      Hermeneutiken påminner om den typ av scenarieskapande som används inom framtidsforskning. Där man genom stora datamängder skapar en struktur kring vart vi är på väg synliggjort genom flera bilder/scenarier om hur framtiden ser ut. Informationen generaliseras men syftet är också att skapa helhetsbilder.

      Den här typen av generalisering är oerhört svårt att göra korrekt och det känns som någon typ av hybris när många vill använda den typen av redskap.

      • maj 16, 2012 6:35 f m

        Jag har googlat lite och sett att det finns en del uppsatser på t.ex. statsvetenskapliga och sociologiska institutionen. I en av dem finns referenser till Gadamer och Heidegger. Men jag måste läsa för att se hur de använt sig av dem.

        Om man använder en del utan att beakta att andra delar av en vetenskap eller metod har en relation till varandra. Alla begrepp inom en teori måste ju tas med. Man kan ju inte bara plocka bort ett begrepp.

        Nu vet jag ju inte riktigt hur de har använt hermeneutiken, men jag kan ana mig till hur de tänker kring det. Man kan väl säga att det handlar om kvalificerad gissningskonst. Utifrån det vi vet kan vi göra vissa tolkningar om hur det kommer se ut i framtiden. Men likaväl som när man forskar historiskt gäller att vi inte vet vad vi inte vet.

        Men det kan iofs vara intressant forskning!

        Känner inte till att någon hos oss forskar kring det här.

    • maj 16, 2012 6:16 f m

      Känner inte till den användningen, men som jag förstår handlar det väl mer om att de använder del/helhet som ingår i hermeneutiken. Men den är ju så oändligt mycket mer än så.

      Men det kan vara intressant att du ger mig exempel, så jag kan se hur de använt den inom framtidsforskningen.

      Inom alla vetenskaper och metoder använder man ofta en liten del av dem, vilket innebär att man kan, om man inte är insatt, tro att det är allt den innehåller.

      • maj 16, 2012 6:27 f m

        Ifall man ser att exempel på användning av hermeneutiken leder in i oerhört svåra avvägningar så känns det inte bättre att veta att exemplen bara avspeglar en liten del av teorin. Vanligtvis väljs exempel från det som är lättast så jag kan bara ana vilka svåra avvägningar andra delar av hermeneutiken kräver.

      • maj 16, 2012 6:41 f m

        Hermeneutiken är inte enkel!
        Bara det att det är materialet som bestämmer metodologin räcker till för att få huvudbry många gånger. Det finns ingen hermeneutisk metod i den meningen vi ser det. Dvs. en fastställd metod som man kan använda i alla lägen.

        Ju fler som forskar hermeneutiskt om något, desto fler möjliga tolkningar får vi och till slut kan vi få en helhetsbild som kan vara rimligare än om man utgår från en eller två tolkningar. Men det är inte, som jag ser det, möjligt att utifrån en enda studie göra generaliseringar som kan anses vara otvetydigt sanna.

      • maj 16, 2012 7:18 f m

        Att sammanväga forskningsresultat är ännu svårare och ifall ett forskningsområde vill sammanväga flera tolkningar så är de ute på en mycket farlig väg. Ifall det bland de enskilda tolkningarna finns många med grava fel exempelvis pga att de enskilda forskarna inte behärskar metoden blir det samlade resultatet helt undermåligt och det kan dras rent absurda slutsatser. Felaktiga forskningsresultat har många gånger bromsat upp vetenskapens utveckling mycket. Då är det bättre att låta bli forskningen.

      • maj 16, 2012 8:54 f m

        Jo, det kan jag hålla med om, men så är det med alla typer av forskning. Men jag förutsätter naturligtvis att det är kompetenta forskare som gör dessa studier. Och om de inte är det, märker de som är det, genom att granska det kommit fram till.

      • maj 16, 2012 8:57 f m

        Jag talar om detta i meningen att metoden används som den skall göra. Och man kan inte låta bli en forskning därför att det finns de som inte är tillräckligt kompetenta, utan helt enkelt eftersträva att de som är det, gör denna typ av forskning. Du resonerar ungefär som om man skulle utgå från de som inte var tillräckligt kompetenta inom den medicinska eller juridiska forskningen att man då skall lägga ner den. Det är ju inte lösningen!

      • maj 16, 2012 9:02 f m

        Forskningens frihet kräver att varje forskningsområden städar inom sitt eget område för är andelen med bristande kompetens för stor blir totalresultatet uselt. Jag förespråkar inte nedläggning av juridisk eller medicinsk forskning då dessa områden har varit duktiga på att städa ut de som inte har tillräcklig kompetens och min huvudansats är att andra forskningsområden också ska städa. Det är bara forskningsområden som är totalt oförmögna att städa som det är bättre att lägga ner och börja om, börja rätt.

    • maj 16, 2012 9:59 f m

      Intersubjektivitet är verkligen något man får leta efter i hermeneutiska undersökningar. Oftast är det en och samma person som gör allt, från datainsamling till analys och presentation av data. Mycket sällan låter man en oberoende bedömare göra samma analys för att kontrollera överensstömmelsen. Var är då den omtalade intersubjektiviteten?

      • maj 16, 2012 10:56 f m

        Det är inte i undersökningarna som intersubjektiviteten uppnås, utan att många kan hålla med om att tolkningarna är rimliga i relation till den fakta man har utgått från, dvs. i form av utsagor, texter, tidigare forskning mm. mm. Det är alltså utomstående bedömare och granskare.

        All forskning granskas, från doktorsavhandlingar till vetenskapliga artiklar. En forskare som inte följer eller har tillräcklig kompetens inom forskarsamhället når inte ut.

        Problemet, som jag ser det, är däremot att alltför många som inte är forskare tar till sig forskningsresultat och försöker tillämpa det inom skolans område som det oftast inte är möjligt, på så sätt att man gör en metod av det.

        Doktorsavhandlingar, t.ex. granskas och godkännes av andra institutioners företrädare … min avhandling granskades t.ex. av ekonomisk historia och filosofin. Annan forskning granskas av andra forskare. Det går egentligen inte att fuska sig fram.

        Det är en sak att inte ”sympatisera” med en viss typ av forskning eller att anse att det inte är riktig forskning på grund av detta. Men att misskreditera företrädarna, ja, det är en annan sak. Den forskning som idag pågår är erkänd av forskarsamhället och då får man vare sig man vill eller inte respektera det. Annars misskrediterar man även forskarsamhället. Och hur mycket på fötterna har man för att kunna göra det, med hedern i behåll.

  7. maj 16, 2012 9:14 f m

    Men Jan, vi talar om hermeneutik! Skall den forskning läggas ner då … för att den anses oförmögen att städas upp. Kanske är det även så att det finns alltför många som kritiskt granskar den som är oförmögna att göra DET, dvs. de som tillhör andra typer av forskning och inte alls är insatta i metoden. En vanlig kritik är ju att vilken tolkning som helst går an. Så är det ju inte och det yttrandet avslöjar okunnigheten om vad som verkligen gäller eller att man kritiskt granskar den utifrån en kontrasterande vetenskap, vilket inte låter sig göras naturligtvis. Det är som att använda sig av hermeneutik inom naturvetenskaplig forskning, som kräver helt andra metoder.

    • maj 16, 2012 9:15 f m

      ”… i metoden ” – skall vara … inom den forskningen!

    • maj 16, 2012 11:19 f m

      Ja, mycket av den bör läggas ned. Det är en svår forskningsmetod och de finns tydliga symptom på att många av de som utövar hermeneutik inte har förstått metoden tillräckligt. För vårt mänskliga kunskapsbygge så ställer dålig forskning till mycket mer besvär än eventuella fördelar av att ha mycket forskning igång. En idé kan förstås fördröjas av att inte det finns tillräckliga resurser för området men felaktiga forskningsresultat de kan stoppa framsteg från att någonsin uppstå.

      • maj 16, 2012 11:22 f m

        Då måste jag ju fråga – Förstår du hermeneutisk forskning! Eller utgår du från det du ser vara riktig forskning?

        Nästa fråga:

        Vad är det i den forskningen som skall läggas ned?

      • maj 16, 2012 11:22 f m

        Jan.

        På den punkten står vi för helt olika åsikter och jag håller absolut inte med dig om att större delen av den hermeneutiska forskningen bör läggas ner.

      • maj 16, 2012 11:25 f m

        En tredje fråga:

        Skulle du kunna handleda en student som vill använda sig av hermeneutiken?

      • maj 16, 2012 11:52 f m

        Jan.

        Du har i flera kommentarer både här och i kommentarer till tidigare inlägg talat dig varm om att vi måste värna om vårt mänskliga kunskapsbygge. Detta ekar dock väldigt tomt för mig som har ett brinnande intresse för och som värnar starkt om de samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena.

        Med ditt resonemang ska vi till exempel lägga ner hela forskningen som handlar om tolkning av religiösa urkunder. Eller med andra ord så ska vi lägga ner en väsentlig del av den religionsvetenskapliga forskningen. För där är hermeneutiken en mycket viktig metod. Jag kan inte med det som här framförts om att lägga ner stora delar av den hermeneutiska forskning som finns ta ditt tal om värnandet av det mänskliga kunskapsbygget på allvar. Eller ska jag tolka ditt resonemang som att en viktig del av den forskning som bedrivs inom Religionsvetenskap inte bidrar till mänskliga kunskapsbygget?

      • maj 16, 2012 12:25 e m

        Hermeneutiken innehåller så mycket fällor och svårigheter att jag har svårt att tänka mig att speciellt många skulle kunna hävda att de förstår den. Jag har dock lagt ner en del tid på att sätta mig in i hermeneutiken och jämföra tillvägagångssättet med när man analyserar organisationsförändringar och förutspår deras resultat. Avstampet i min kritik handlar dock om att studera symptom av typen uppenbart felaktiga slutsatser och ”forskare” som inte kan förklara sin metod baserat på en ett par timmar lång diskussion med en doktorand inom historia. Jag ställer därvid frågan till dig Monika och andra insatta i hermeneutiken om det inte är en korrekt analys att metoden är oerhört svår.

        Det krav jag ställer på forskningen är att forskare är näst intill 100% säkra på att de kan tillämpa sitt med metodval korrekt och att de kan demonstrera detta.

        När du Monika medger stora osäkerhet i hermeneutikens resultat och hänvisar till att många tolkningar av olika forskare kan förtydliga bilden måste jag dock reagera. Jag har studerat en hel del av den matematik som ligger till grund för att avgöra om saker konvergerar mot något resultat bara genom att bli fler. Det är faktiskt vanligast att mer data inte förbättrar resultat om osäkerheten hos de enskilda observationerna är för stor.

  8. Lena Bergström permalink
    maj 16, 2012 9:31 f m

    Jag håller med Jan att städning kan behövas – och ett problem med den pedagogiska forskningen är att den är så oerhört dominerad av småskaliga kvalitativa studier som svårligen är jämförbara och därför egentligen aldrig kan fogas samman till datamängder som tillåter generalisering. Forskning ska bidra till vetenskaplig kunskap, och det yttersta målet i vetenskap är teoribildning, där man förklarar det generella, inte det individuellt specifika. Det finns ju, som Jan mycket riktigt påpekar, många former av faktainsamlande, men att kalla allt detta för forskning är orimligt!

    Ett annat problem med svensk pedadogikforskning är att den har kommit att inrikta sig på upplevelser (intervjuer är här en favoritmetod!) och/eller ”allomfattande” observationer, där bristen på precision och systematik kläs i någon slags hermeneutisk eller etnografisk retorisk klädnad.

    Jag vill ställa en fråga: På vilka sätt bidrar denna forskning till resultat som tydligt kan förbättra skolans praktik? Jag håller med Johan Kant (se hans blogg) att ”klinisk forskning” måste börja premieras.

    • maj 16, 2012 10:49 f m

      Lena!
      Du gör som så många andra gör – buntar ihop allt till att pedagogikforskningen ser ut på detta sätt. Och att det inte skulle kallas för forskning på grund av att man utgår från sin egen disciplin eller sitt eget sätt att forska på.

      Du påstår så otroligt mycket och om du inte alls är inom pedagogikforskningen själv, kanske du kan precisera vad du utgår ifrån när du ”granskar”.

      Det är som jag ser det, mycket mer än bara upplevelser som pedagogikforskningen sysslar med.

      Om det handlar om skolans praktik, gör då som Bertil Torestad – säg skolforskningen, för då kan jag också vara med i diskussionen utan att behöva tillrättalägga att det inte alls är så enkelspårigt som här framförs.

    • maj 16, 2012 11:02 f m

      Lena: Man kan precis som Monika är inne på ovan inte bunta ihop forskningen på det sättet som du och flera andra dessvärre gör. Då drar man alla över en kam vilket inte kan anses vara rimligt. Jag delar alltså inte din uppfattning.

    • maj 16, 2012 11:42 f m

      Bertil Törestad följer den pedagogiska forskningen riktigt väl och om han hävdar att den har en stor andel upplevelseforskning är det med stor sannolikhet korrekt. Jag tittar också emellanåt igenom vad som publiceras och kan peka på att mina undersökningar ger samma resultat som Bertil. Jag lyfter därutöver också fram att en oproportionerligt stor del av ”pedagogisk” forskning ägnar sig åt att studera saker som inte är direkt relaterade till lärandet. Lena din i och för sig hårda generella formulering om svensk pedagogisk forskning har absolut en gedigen grund även om det förstås finns undantag som bekräftar regeln. Självinsikten inom svensk pedagogisk forskning verkar däremot ligga på en mycket låg nivå och jag blir ibland riktigt pessimistisk om nuvarande institutioner klarar av att genomföra det städningsarbete som fordras.

      • maj 16, 2012 11:58 f m

        Håller inte med Jan i sin kommentar ovan. Känns som vi står mycket långt ifrån varandra för närvarande när det kommer till pedagogiska forskningen för vi har inom det här området fundamentalt olika åsikter.

      • maj 16, 2012 12:03 e m

        Fredrik!

        Det är mycket svårt att hålla med och föra en diskussion kring det här. För att det skall vara möjligt måste vi ha någon gemensam referensram. Att den pedagogiska forskningen inte skulle vara relaterad till lärandet är ju inget som går att kommentera öht. Det är ju precis det som den relaterar till.

        Ibland känns det som om jag befinner mig i en Twilight-zon … när jag tar del av uppfattningar om pedagogisk forskning på den här och även en del andras bloggar.

      • maj 16, 2012 2:36 e m

        Ja, det är fascinerande vad olika åsikter man kan ha om pedagogisk forskning och det är väl ett tydligt tecken på vilken omognad denna vetenskapsgren har. Definitionen av begrepp är så svag att man talar helt förbi varandra när det gäller vilken forskning som handlar om själva lärandeprocessen. Diskussionen om metoders giltighet är så substanslös att vi inte kommer förbi stadiet av att diskutera självklara grundbultar som generaliserbarhet och giltighet. Jag håller med dig Monika om att det känns som att hamna i en Twilight-zon. ”Panta rei” trots att det gått tusentals år sen uttrycket myntades.

  9. maj 16, 2012 12:07 e m

    Håller med om det Monika. Det är väldigt svårt att föra en diskussion kring detta. Att den pedagogiska forskningen inte skulle vara relaterad till lärande är precis som du är inne på ett påstående omöjligt att kommentera.

    • Lena Bergström permalink
      maj 16, 2012 1:00 e m

      Monika och Fredrik,
      Jag kan hålla med om att begreppet ”pedagogikforskning är brett” – ibland får man intrycket att vad som helst som rör människor kan inkluderas i pedagogikämnet. Det finns faktiskt ped-forskning som inte alls – eller mycket långsökt – relaterar till lärande. ”Lärande” får stå för interaktion, utveckling, relationer och gu’ vet vad…

      För övrigt har jag inte påstått att ALL ped-forskning är dominerad av småskaliga kvalitativa studier – jag påstår att den domineras av sådan metodologi och teoribildning. Av denna anledning kan man inte heller lita på att forskarsamhället effektivt hindrar att man ”fuskar sig fram”, som Monika uttrycker det. Långvarig paradigm-dominans innebär hegemoni, och i hegemoni ifrågasätts inte grundläggande premisser. Nutida skolforskare/pedagogikforskare är uppenbarligen till stor del bekännare av den rätta tron. Detta styr naturligtvis kursinnehåll, vetenskaplig debatt liksom doktoranders ämnes- och metodval. Och så vidare. Så reproduceras hegemoni.

      • maj 17, 2012 4:57 f m

        Det är fascinerande hur många skolforskare pratar om paradigmskifte i skolan samtidigt som deras egen forskning kört djupt ner i ett paradigm som inte får ifrågasättas.

  10. maj 16, 2012 12:41 e m

    Jan
    Jag talar om hermeneutiskt skolade forskare. Inte doktorander eller magister- eller grundstudenter, som är inne i en lärandeprocess. Självklart kan det vara svårt och osäkert att använda sig av hermeneutiken på det stadiet. Det är ju därför man har handledare.

    Jo, det är en svår lära och filosofi, speciellt med tanke på att det inte finns någon hermeneutisk metod i traditionell mening. Dvs en som man kan använda till allt. Inför varje uppgift måste man pröva sig fram för att se vilken metod man kan använda för att få fram kunskap om det man undersöker. Det handlar om att vara noggrann, inte om att man är osäker eller att det i filosofin i sig själv finns en osäkerhet.

    Jag har inte medgett stor osäkerhet i resultaten, Jag talar om att tolkningar är en del i det som du kallar för kunskapsbygget som flera forskare står för. Vilken forskning klarar av att förklara någonting genom en enda undersökning och av en enda forskare? Det är ett gemensamt projekt.

    Däremot har jag talat om att alltför många utan den kunskap som behövs använder sig av hermeneutiken. Man kan tro sig förstå, men det kan också förklaras med hermeneutisk filosofi – man tolkar något från det man själv har kunskap kring. Det är det som Gadamer talar om som förförståelsen och utifrån den går man in i forskningen. DET är viktigt att hela tiden rakt igenom uppsatser, vetenskapliga artiklar, doktorsavhandlingar och forskningsrapporter redovisa det. Denna hermeneutiska ansats skall dessutom genomsyra hela arbetet.

    Till skillnad mot andra vetenskaplig forskning, är det ett krav att den som använder sig av hermeneutisk filosofi redogör för hur tolkningarna har uppstått och även ett krav på att det måste finnas stöd i texten för att de skall ses som rimliga. Men det är hela tiden i relation till vad man har tillgång till. Och så är det även i andra typer av forskning.

    Om det nu är så att forskare m.fl. inte använder sig av hermeneutiken på ett kvalitativt sätt är det ju inte forskningen i sig som är problemet. Eller hur! Därför, om det nu skulle finnas brister, vilket jag iofs inte har upptäckt gällande den etablerade hermeneutiska forskningen, är det kompetensen hos utövarna som behöver att stärkas. Inte att forskningen läggs ner.

    Jag menar dessutom, att om man hävdar att något inom ett forskningsområdet skall läggas ner, behöver man ha mycket, mycket på fötterna.

    • maj 16, 2012 2:26 e m

      Jag hävdar att även den som är ordentligt skolad i hermeneutiken kan ha en tydlig bias pga just sin förförståelse. Hur stor den osäkerhet blir kan bara den riktigt erfarne användare av hermeneutiken bedöma? Inom statistik har vetenskapen kommit långt när det gäller hur undersökningar ska genomföras så att skillnad i förförståelse och förutfattade uppfattningar ska ha minsta möjliga inverkan på resultaten. Det återstår för hermeneutiken att börja mäta vilka variationer i undersökningsresultat som uppstår pga individuella skillnader mellan de som genomför metoden. Då går det att skapa en teoribildning kring metodens gilitighet. För modern vetenskap måste det vara det första oundgängliga steget.

      Jag hävdar att användningen av metoder vars giltighet inte kan bedömas är helt förkastligt och att det då är bättre att inte ha någon forskning alls. Felaktiga forskningsresultat är en styggelse. Ifall det är kompetensbrist som är det avgörande så får man allt avvakta med att bedriva forskning tills den nödvändiga kompetensen finns.

      Det är viktigt att komma ihåg att forskningen måste bevisa giltighet hos sina metoder och resultat eller i annat fall bör den läggas ner. Inte andra som ska ha mycket på fötterna. Kravribban på resultatens storlek eller hur banbrytande de är bör hållas måttlig inom flera vetenskapområden och jag vill absolut inte att vi ska lägga ned forskning inom historia, religion, mfl vetenskapgrenar där hermeneutiken är en lockande metod. Det jag förespråkar är att när kompetensen inte räcker för de svåra metoderna så ska enklare och mer grundläggande metoder kring systematisering och klassificering användas istället. Inte så spännande men i alla fall mycket tillförlitligare.

      • maj 16, 2012 2:43 e m

        Ja, du har rätt till din uppfattning, men jag förstår inte riktigt att du är så kategorisk. Men det kanske beror på att jag är hermeneutiskt skolad 😉

        Jag menar att hermeneutisk forskning bevisar giltighet i sina metoder och resultat.

        Däremot håller jag med, vilket jag gjort på en del ställen, att ingen som inte verkligen studerat hermeneutiken och även forskat på den, faktiskt kan både fastna i fällor och låta resultaten styras av sin förförståelse.

        Men som handledare till någon som vill forska på upplevelser och använda hermeneutik (nu var det länge sen, då jag avråder studenter från att skriva hermeneutiska uppsatser) betonar jag att en tolkning som inte får stöd i en utsaga eller någon fakta mm, troligen är ett resultat av dennes förförståelse.

        Det här kräver mångårig träning att kunna se sin egen del och ha den under kontroll.

      • maj 16, 2012 3:40 e m

        Jag kan nog vara lite kategorisk i att skolforskning verkligen måste bevisa både sin giltighet och bedöma effekters storlek. I skolans värld har beprövad erfarenhet ifrågasatts av människor med liten kompetens som bara har huggit tag i en ”vetenskaplig” teori utan vare sig det ena eller det andra av underbyggnad.

  11. Lena Bergström permalink
    maj 16, 2012 1:13 e m

    Monika,
    Hermeneutiker talar alltid om vikten av att redovisa sin förförståelse. Detta hjälper dock tillförlitlighet eller granskning föga. För det första, som ju psykologin har visat, är det omöjligt redovisa ”förförståelse”, ty vi är inte medvetna om allt det som påverkar oss – t.ex. erfarenheter, fördomar, omedvetna reaktioner, etc. Vi vet alltså inte vad vi ”för-förstår”.

    Dessutom tycks du uttrycka att all etablerad hermeneutisk forskning är felfri: ”Därför, om det nu skulle finnas brister, vilket jag iofs inte har upptäckt gällande den etablerade hermeneutiska forskningen…”

    Ingen forskning är fri från brister. Problemet med kvalitativistisk forskning är att den är oftast är nästan omöjlig att kontrollera och falsifiera.

    • juni 11, 2012 9:22 f m

      Lena
      Det citat du tar är tagit ur sitt sammanhang. Vad jag menar är att den hermeneutiska forskningen följer filosofin och i detta har jag inte sett några brister vad gäller vetenskapligheten, om det verkligen är skolade hermeneutiker som utfört studien.

      För övrigt har hermeneutiken föga med psykologin att göra. Just på grund av den inser omöjligheten att få fram det som påverkar s a s mer eller mindre medvetet. Hermeneutiker refererar ofta till den ”verklighet” som vi lever inom, dvs. vad vi fått med oss genom levande i en kultur. När man söker förklaringar på varför någon uttrycker något på ett speciellt sätt ger man referenser till samhället, kulturen, utbildning, mm.

      Jag har snart skrivit spaltmetrar och ingenting av det jag skriver går fram och något närmande sker inte. Speciellt inte om man sitter fast i det psykologiska perspektivet och inte kan acceptera att man kan sätta en gräns vid huden lär det heller inte ske. Och att den kunskapen kan vara minst lika värdefull, speciellt eftersom vi inte kan se det inre hos andra.

      Läs hermeneutisk filosofi så blir det kanske klarar om vilken typ av förförståelse man talar om och hur den hanteras och kan till viss del hållas under kontroll. Inga tolkningar godkänns som man inte kan finna stöd för i en text eller utsaga. Tolkningar som inte godkänns är just de där man kan misstänka att det rör sig om det som vi påverkas av men inte kan få tag på. Man redovisar just den förförståelse man har om något, för att i den mån det är möjligt förhindra att det omedvetna skall påverka tolkningar.

      För det första, som ju psykologin har visat, är det omöjligt redovisa ”förförståelse”, ty vi är inte medvetna om allt det som påverkar oss – t.ex. erfarenheter, fördomar, omedvetna reaktioner, etc. Vi vet alltså inte vad vi ”för-förstår”.

      Det gäller oss alla oavsett om vi använder kvalitativ eller kvantitativ metod.

  12. maj 16, 2012 2:23 e m

    Jag förstår att Fredrik och Monika har svårt att kommentera kritik mot hermenutiska studier. De anför iaf inga sakargument bara att man måste lära sig metoden ordentligt. Nu är det ju så att hermeneutiska studier knappast ger några säkra bestående kunskaper om annat än vad ett mycket begränsat antal människor har tänkt och tyckt i en viss situation. Vad är värdet i en sådan studie? Monika påstår att tolkningarna prövas av andra. Vilka då? Det finns ju inga andra som kan ta del av det insamlade intervjumaterialet och upprepningar av samma studie är sällan förekommande. Vari ligger intersubjektiviteten? Förmodligen för att de erhållna tolkningarna förefaller rimliga?? I så fall hade man ju inte behövt göra studien….

    Jag förstår att det kan vara svårt att ta avstånd från en tradition som man är inläst på och investerat mycket i, men tyvärr måste forskningsansatser som inte ger så mycken ny kunskap ge vika för bättre fungerande metoder.

    • maj 16, 2012 2:36 e m

      Bertil

      Jag har förklarat hur man arbetar med tolkningar mm. Vad vill du att jag skall säga mer än att förklara hur den fungerar och att man inte kan kritiskt granska den annat än vad den ger sig ut för att vara. Filosofin ger sig inte ut för att stå för en enda sanning som gäller alla. Svarat har jag gjort på flera ställen och tänker inte upprepa mig.

      Kritiken som jag uppfattar den, bygger på påståenden som inte stämmer överens med den kunskap jag har. Och då känner jag mig nödgad att förklara vad den går ut på. Om du ser detta som ett försvar, ja det får stå för dig. Jag ser det som en förklaring.

      Jag tar inte avstånd från någon tradition. Eftersom jag anser att alla traditioner kan användas. Allt beror på vad det är man vill undersöka och vilken typ av kunskap man förväntar sig få fram. Om jag vill få veta om ett område är värt att undersöka närmare, ja då använder jag enkäter i syfte att se om det finns mönster. Om jag vill undersöka närmare hur någon upplevde sin situation under 1800-talet och i dess skola, ja då använder jag historisk/hermeneutisk filosof osv.

      Det är vad man undersöker som måste bestämma, inte någon metod eller vetenskap som man vurmar om och som man tror är den rätta.

      Allt prat om undermålighet, och bristande kompetens mm, som en del hela tiden talar om. Finns det någon självkritik gällande detta ensidiga utdömande av allt annat än det du själv står för.

      • maj 16, 2012 2:43 e m

        Det vore intressant ifall du bemötte Bertils kritik av bristande intersubjektivitet.

        Ditt uttalande om att ”alla traditioner kan användas” är så häpnadsväckande att jag skulle vilja att du förklarade dig. Är det inte så att det viktigaste för vetenskapen är att kunna förkasta teorier som inte håller?

      • maj 16, 2012 2:51 e m

        Jag har redan förklarat … Men det kanske var efter att du skrivit detta svar. Se nedan!

      • maj 16, 2012 2:52 e m

        Nej, det var det du svarade på.

        Vad i det jag visade med två exempel är det du inte förstår!

    • maj 16, 2012 2:49 e m

      När man använder en vetenskap prövar man det ju också …

      Men snälla, jag har ju redan sagt två tre gånger att det är en intersubjektivitet som nås i forskarsamhället. Inte i undersökningen. Men snälla, jag blir så trött, så trött!

      Hur preciserat framför ni ert eget perspektiv… Och hur preciserade är ni själva i er kritik? Du talar ju svepande du också…

      Vad förväntar du dig på en blogg – att jag skall lägga fram en föreläsning om tolkningens konst.

      • maj 16, 2012 3:33 e m

        och jag har hävdat att det är mycket tveksamt om den intersubjektiviteten uppnås i forskarsamhället. Jag ser inte att det finns underlag för att hävda att tolkningarna konvergerar.

        Jag hoppas bara att du ska följa den tråd som uppstår och spegla så många perspektiv som möjligt på vägen. Dessutom hoppas jag att du tycker det är roligt att vända och vrida på frågeställningen. Inga förväntningar men publicerar du en föreläsning om tolkningens konst så vill jag gärna kommentera och referera till den.

      • maj 16, 2012 3:39 e m

        Jo då!
        Det är roligt att vrida och vända på frågeställningar, men när jag uppmanas till saker jag redan har sagt flertalet gånger, ja då blir jag trött till slut.

        Haha… det blir i så fall en lång föreläsning.
        Vi får se om jag får ihop något …

      • maj 16, 2012 4:35 e m

        Men Monika! Kort fråga: Vad menar du med begreppet intersubjektivitet, om du relaterar detta till en specifik studie?

      • maj 16, 2012 5:40 e m

        Enklast är väl att presentera en definition:

        En utsaga uttrycker intersubjektivt giltig kunskap, såtillvida den är fastslagen som sann, sannolik eller acceptabel med hjälp av procedurer som principiellt kan följas av vem som helst. Se verifierbarhetkriteriet, logisk positivism.

        Detta gäller även tolkningar!

  13. maj 16, 2012 2:58 e m

    Jan

    Ditt uttalande om att ”alla traditioner kan användas” är så häpnadsväckande att jag skulle vilja att du förklarade dig. Är det inte så att det viktigaste för vetenskapen är att kunna förkasta teorier som inte håller?

    Du svarar på detta:

    Jag tar inte avstånd från någon tradition. Eftersom jag anser att alla traditioner kan användas. Allt beror på vad det är man vill undersöka och vilken typ av kunskap man förväntar sig få fram. Om jag vill få veta om ett område är värt att undersöka närmare, ja då använder jag enkäter i syfte att se om det finns mönster. Om jag vill undersöka närmare hur någon upplevde sin situation under 1800-talet och i dess skola, ja då använder jag historisk/hermeneutisk filosof osv.

    Det är vad man undersöker som måste bestämma, inte någon metod eller vetenskap som man vurmar om och som man tror är den rätta.

    Jag skulle faktiskt kunna säga att det är häpnadsväckande att du anser att det bara går att använda en vetenskap till allt. För om inte, så skulle du ju faktiskt inte vilja att jag förklarade mig. Jag har gett exempel.

    Häpnadsväckande är det också år 2012 att denna diskussion fortfarande pågår och att vissa dömer ut andra vetenskaper och höjer en enda till skyarna, som om det är en enda som står för sanningen och är riktig vetenskap. Allt annat är bara trams!

    • maj 16, 2012 3:26 e m

      Det finns inget antingen eller. Jag vill gärna ha många metoder och metoder som anpassas efter området. Eftersom jag inte anser att vi har några svårigheter att få idéer till vårt gemensamma mänskliga kunskapsbygge så ser jag det som mycket viktigare att sålla bland idéer. Kunskapsbygget blir oerhört svårt att hitta i om felaktigheter tillåts frodas.

      Bertil dömer ut och jag kritiserar vissa forskningsmetoder därifrån är steget långt till att döma ut vetenskaper och ännu längre till att höja en enda till skyarna. Det jag eftersträvar är bara att vetenskapen ska använda några grundläggande kriterier för att sålla bra från dåligt.

      • maj 16, 2012 3:32 e m

        Men, då förstår jag inte vad det var som var så häpnadsväckande i det jag skrev.

        Du vill sålla bland ideér, och det kan du ju vilja – det är ingen som hindrar dig. Men som jag sagt en gång förut. Man vet aldrig vad det kan bli av med vissa ideér. Det som nu kan ses som stolliga ideér idag kanske i framtiden ses som självklart vettiga. Tänk, så vetenskapsmännen för flera hundra år sen uppfattades – stolliga tokar, som ibland fick löpa gatlopp.

        Det är nog inte så bra om vi skapar någon slags överinstans som skall sålla ut det dåliga från det bra …

      • maj 16, 2012 3:35 e m

        Jag fick uppfattningen att du inte ville avvakta med användning av metoder som inte har tillräckligt tydligt bevisad giltighet och att allt skulle vara möjligt att använda. Det var ju inte det du menade men det hade varit häpnadsväckande ovetenskapligt.

      • maj 16, 2012 3:40 e m

        Okey, då förstår jag….

  14. Lena Bergström permalink
    maj 16, 2012 5:53 e m

    Monika,
    Du – och andra hermeneutiker – påpekar att forskarens ”förförståelse” är något som måste redovisas i varje studie. Det är naivt att tro att en sådan redovisning och tolkningsram skulle bidra till validitet eller trovärdighet. Problemet med ”förförståelse” är att den, som psykologin har visat, inte alltid är medveten för oss. Våra tolkningar styrs i betydande utsträckning av våra omedvetna erfarenheter, implicita kunskaper, fördomar och känslor. Alltså räcker det inte att forskaren talar om vem han/hon ”är” eller vad man tror sig veta/förstå när man går in i en studie.

    • maj 16, 2012 8:23 e m

      Alltså räcker det inte att forskaren talar om vem han/hon ”är” eller vad man tror sig veta/förstå när man går in i en studie.

      Det är inte allt jag har sagt …!

    • maj 16, 2012 8:32 e m

      Förresten, jag är så inställd på att hela tiden behöva förklara mig, så jag missar det ni själva skriver ibland.

      Våra tolkningar styrs i betydande utsträckning av våra omedvetna erfarenheter, implicita kunskaper, fördomar och känslor.

      ??

      Och hur vet vi det då?

      • maj 16, 2012 8:35 e m

        Om man någorlunda följer psykologisk, och inte pedagogisk, forskning kan man anse detta som fastslaget.

      • maj 16, 2012 8:39 e m

        Och vad innebär det då? Hur har ni gått tillväga för att få det fastslaget… och de som tolkat är inte det människor med ett omedvetet, osv.

      • maj 16, 2012 8:40 e m

        Ni kanske skulle börja kritiskt granska er egen disciplin …

      • maj 16, 2012 9:34 e m

        Jag förvånas återigen. De psykologiska teorier Bertil redogör för tillämpas med framgång inom allt från personalrekrytering till att förstå personer i stressade situationer. Är det verkligen så att du ifrågasätter deras giltighet Monika?

      • maj 16, 2012 9:49 e m

        Nej, men jag ser likheter inom psykologin som Törestad och Bergström kritiserar gällande hermeneutiken. Hur får man fatt i det omedvetna utan att tolka de spår det visar .. och om det nu är så att man inte kan lita på tolkningar, hur skall man då kunna lita på psykologins tolkningar kring det omedvetna mm.

      • maj 17, 2012 4:51 f m

        men psykologin har ju adresserat de svårigheterna genom att flera tolkare kommer till samma resultat oberoende av varandra och genom att samma mönster uppstår oavsett kontext.

        Det finns ju metoder för att verifiera teoriers giltighet.

  15. maj 16, 2012 8:22 e m

    Lena
    Jag tror inte att de hermeneutiska företrädarna kan ses som naiva…

    Du har din ”tro”, men det betyder inte att andra är naiva för att deras ”tro” inte stämmer överens med din.

    • maj 16, 2012 9:28 e m

      Inom statistiken lyckas man genom lämpliga procedurer få bort den bias forskaren har men det är verkligen svårförståeligt hur det ska gå att göra för ett helt förlopp av tolkningar utan mycket påverkan av vem som gör dem. Jag antar att hermeneutiken mött den här kritiken förut och undrar hur man resonerar och om bland de som praktiserar metoden finns ett eget ifrågasättande.

      • maj 16, 2012 9:53 e m

        Jo, det går faktiskt – om man använder sig av de begrepp som teorin innehåller, så kan man hålla sitt eget under ganska sträng kontroll. Men självklart påverkar tidens tolkningar av fenomen i verkligheten, men som sagt detta gör det vilken forskning du än sysslar med, med få undantag. Det är en illusion att tro att man aldrig finns med … vilket en del i andra vetenskaper tror att det inte gör.

      • maj 16, 2012 10:40 e m

        Det finns verkligen gradskillnader i hur mycket den som genomför försöket påverkar och de flesta vetenskapsgrenar förfinar ständigt sina metoder och överger varianter som tillåter för mycket subjektiva ingredienser.

        Ibland kan man få intrycket från dig att alla metoder är lika tillförlitliga och att vi inte skulle kunna välja bort några ens i framtiden men att vilja behålla allt gammalt är väl inte det du är ute efter?

      • maj 17, 2012 12:45 f m

        Jo då, men inte så lättvindigt och inte inom vetenskaper som jag inte verkar inom. En forskningsmetod som inte genererar den kunskap man förväntar sig och inte någon annan heller, slutar man väl att använda och det blir om flera slutar s a s en naturlig avgång. Men jag får intrycket av det du skriver att allt du inte tycker fungerar eller är värdelöst skall bort oavsett om den genererar kunskap eller inte utanför ditt eget område eller är viktig kunskap för dig. Så egocentriskt förhåller jag mig inte till vetenskapen.

        Det är inte min sak att pröva tillförlitligheten inom ett område jag inte behärskar. Det är inte speciellt professionellt.

        Jag skulle gärna vilja få bort den övertro vissa vetenskaper har, av gammal tradition. De vetenskapare som tror att de har redskap för att få fram sanningar och som dömer ut andra utan den minsta självkritik. Det skulle jag gärna vilja få bort. För då skulle vi kunna gå framåt och utveckla de vetenskaper som nu bygger upp sig.

        Men det är klart – det är en massa som pinkar revir. Och då måste man bekämpa det som kan hota ens eget.

        Jag för min del känner mig inte hotad eftersom jag inte pinkar revir.

      • maj 17, 2012 12:49 f m

        Och när man inte känner sig hotad kan man vara mer öppen för andra sätt att forska på än ens eget.

      • maj 17, 2012 4:45 f m

        Det finns en helt annan utgångspunkt än att försvara sin egen forskningsmetodik som leder till att det känns oerhört viktigt att få bort all forskning som är otillförlitlig och jag har mött många metoder och det har varit viktigt att veta hur bra de är men det finns absolut inte någon som jag är bunden till.

        Jag har fått uppleva hur ”forskning” dundrat in i skolan och ”frälsare” stå där med gammal skit i ny klädsel. Deras resultat har gått stick i stäv mot beprövad erfarenhet och när man undersökt deras grundvalar har de lagt ut dimridåer men man har ändå upptäckt hur lite de vet. Felaktig forskning ställer till enorm skada.

  16. maj 17, 2012 7:12 f m

    Jan.

    Jag får i likhet med Monika intrycket av att allt du inte tycker fungerar eller som du tycker är värdelöst skall bort. Detta oavsett om den genererar kunskap inom exempelvis religion, samhälle osv. vilket den hermeneutiska metoden definitivt har bidragit med för att nu nämna ett exempel. Det är ett egocentriskt perspektiv på vetenskap som inte jag ställer mig bakom i alla fall. När du till exempel hävdar att stora delar av den hermeneutiska forskningen ska bort så innebär det att du säger att viktiga delar av den forskning som finns inom exempelvis Religionsvetenskap ska bort.

    Du ser endast till din egen disciplin och de metoder som används där och sedan förespråkar du att allt som inte passar in i din egen disciplin ska bort. Det är den känslan som jag får när jag läser din text för närvarande. Ett sätt att förhålla sig som absolut inte går ihop med ditt tal om att värna det mänskliga bygget av kunskap. Ditt sätt att resonera håller inte för kritisk granskning och skulle det du föreslå blir verklighet så skulle det komma att allvarligt skada både de samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena.

    • maj 17, 2012 7:24 f m

      Jan.

      Ni kan välja bort metoder inom er egen disciplin. Men naturvetare ska inte bestämma över vilka metoder som används inom de samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnena. Det gäller naturligtvis också åt motsatt håll. Det finns olika ämnestraditioner inom de olika ämnena och olika metoder dessutom. Att förespråka att hermeneutiska forskningen i stort sätt ska läggas ner helt och hållet är ett frontal angrepp mot ämnena inom Humaniora och Samhällsvetenskap. Att göra sådana frontal angrepp mot andra än sin egen disciplin ska vi akta oss för. Sådana frontal angrepp kommer jag alltid att bemöta och vara mycket kritisk mot oavsett mot vilken disciplin de sker. De hör inte hemma i den akademiska världen.

      • maj 17, 2012 8:46 f m

        Fredrik, jag har nog hunnit med betydligt mer historia, psykologi, sociologi, filosofi och pedagogik än du har. Det betyder att jag på det starkaste värjer mig mot att bli instoppad i en annan disciplin. Mitt engagemang i forskningsmetoder härrör från att jag är pedagog. Inom det äldsta av humaniora ämnena historia så används i och för sig hermeneutiken men den avgörande delen av forskningen handlar om att systematisera och klassificera. Jag anser att humaniora är för viktigt för ägna sig åt metoder med dålig giltighet och det är en kamp för ämnena inte en kamp emot.

      • maj 17, 2012 8:58 f m

        Hermeneutiken används för att inom Religionsvetenskap tolka bland annat religiösa urkunder. Då blir min fråga eftersom du uppenbarligen anser att stora delar av den hermeneutiska forskningen ska bort hur du menar att sådana här ska tolkas i framtiden eller om du anser att hela den gren som använder hermeneutiken för att tolka religiösa urkunder ska läggas ner. En del som tillhör Religionsvetenskapens kärna.

      • maj 17, 2012 9:40 f m

        Religionsvetenskap är verkligen ett område som jag egentligen inte har med i mina generella tankar. Det är alldeles för speciellt med flera konflikter religion vetenskap och mellan religioners synsätt.

      • maj 17, 2012 9:54 f m

        OK! Då förstår jag bättre.

    • maj 17, 2012 8:54 f m

      Jag vill bara ha bort sådant som generar felaktigheter. Däremot finns det ämnesområden som jag personligen tycker känns som intellektuella återvändsgränder men dessa vill jag inte ha bort. Det är viktigt att undersöka alla områden. Det är bara viktigt att områden som inte har något viktigt att bidra med inte fabricerar resultat utan grund som vi andra måste kämpa med i vår vardag.

      • maj 17, 2012 8:57 f m

        Intelligent design rörelsen är ett typexempel. Det är ju först när något antivetenskapligt hopkok presenteras som en teori och ska ut i skolorna som det ställer till problem.

  17. maj 17, 2012 8:23 f m

    Jan
    Jag svarar här nere på din kommentar längre upp.

    men psykologin har ju adresserat de svårigheterna genom att flera tolkare kommer till samma resultat oberoende av varandra och genom att samma mönster uppstår oavsett kontext.
    Det finns ju metoder för att verifiera teoriers giltighet.

    Jo absolut Jan, men vilka är det som tolkar mönster … och vilka tolkar, tolkar andras tolkningar av mönster på ett omedvetet sätt… osv. Och vilka tolkningar har man sorterat bort för att man inte fått belägg för dem. Hur kan vi lita på psykologins tolkningar på grund av det, om man inte kan göra det inom pedagogiken. Och man kan verkligen fråga sig hur oberoende av varandra de är om de använder samma teorier och inom samma vetenskapliga disciplin. Det är ju samma problematik.

    Och vem kan säga att samma mönster uppstår oavsett kontext och att detta säger något om psyket hos alla människor varhelst de bor i världen eller i vilken kultur de än lever inom. Dvs. att inte denna likhet hos oss människor också påverkas av kulturen. Hur vet vi vad kulturen gör med denna psykologiska likhet?

    Och vad beror det på att människor klarar av samma typ av svårigheter på olika sätt. Är det för att den ena är psykiskt svag eller för att den andra har andra tillgångar i sitt liv, som innebär att det blir olikheter

    Det är som jag ser det, inte så enkelt. Och kan för en utomstående bedömare te sig mycket mystifierat. Psykologin kan säga vem jag är genom att utgå från ett mönster. Varhelst jag bor i världen, så kan den säga något om mig som människa. De vet vem jag är genom att tala med mig, utan att lägga in omedvetna känslor, inre erfarenheter i detta?

    Om man menar att man kan det, vilket jag inte alls bestrider, eftersom jag är fullt medveten om att det är möjligt att förhålla sig i enlighet med de teorier man använder sig av och få kontroll över sitt eget.

    Men psykologin existerar i samma tid som pedagogiken. Och vi har ett gemensamt språk för att kunna kommunicera med varandra. Det är genom språket vi då kan upptäcka spåren efter individens inre liv. Men hur vet vi hur detta inre liv egentligen ser ut om vi inte också får tag på det unika. Och hur får vi tag på det. Vi är kanske förvisade till att få kunskap om det som vi gemensamt kan nå genom kommunikation.

    Det här är mina frågor gällande psykologin. Men trots att jag är en aning skeptisk beroende av att jag problematiserar dikotomin ”inre och yttre” ser jag psykologin som värdefull. Bara för att jag inte förstår eller håller med om allt, betyder inte att jag anser att psykologin skall bort eller att de som forskar inom den inte skulle vara tillräckligt kompetenta.

    Vi har lärt oss mycket genom psykologin! Men psykologi är inte pedagogik! Och det är viktigt att hålla isär detta. Jag kan inte med min pedagogiska kunskap bli psykolog och de som har psykologisk kunskap kan inte bli pedagoger.

    Men att den inte skulle ha liknande problem som alla vetenskapliga discipliner som studerar människan, kan jag inte se.

    • maj 17, 2012 9:47 f m

      Liknande problem inom alla områden förstås vilket ju vetenskapsfilosofin adresserar men det betyder ändå att vissa saker hamnar närmare kärnan i vårt gemensamma kunskapsbygge. De är mycket stabilare fundament för vidare forskning.

      Jag förstår inte alls vitsen med ditt sökande efter det unika. Vad har det för intresse? Något unikt hos någon bland miljarder som sen försvinner? Vad har det att göra med ett gemensamt kunskapsbygge?

      • maj 17, 2012 10:00 f m

        Jag söker inte efter det unika – varför söka efter något som jag inte vet hur jag skall få tag på … det är ju poängen i min kommentar!

    • maj 17, 2012 10:04 f m

      I min forskning stannar jag vid huden – jag försöker inte tränga in i individers inre … Jag försöker inte få tag i den enskildas inre motiv till varför en tanke uttalas. Snarare försöker jag ta reda på varifrån själva tanken i sig kan komma ifrån. Är det från normer och värderingar, eller är det utifrån en yrkeskunskap. Jag är som sagt ytterst skeptisk mot att det finns ett inre – men om det nu finns ett inre och något så fördolt att individen inte själv har en aning om det och inte andra heller och jag därför ändå inte kan få tag i det, ja då blir det för min del ointressant. Men andra får gärna forska vidare på det området.

      • maj 17, 2012 11:51 f m

        OK, Monika, det finns inget inre!?
        Nu börjar du låta som en behaviorist!

        Inom psykologin finns det enormt mycket forskning om omedvetna kognitiva processer. Det är synd och skam att lärarutbildare ska vara så djupt okunniga om detta. Kognitioner ligger ju nära lärande.

      • maj 17, 2012 12:04 e m

        Nu börjar jag verkligen tappa tålamodet. Jag talar inte om kognitiva processer utan om det man inom psykologin kallar för det omedvetna … individens unika – kärnan inom individen, inre erfarenheter … det är väl mystiskt om något.

        Visa lite respekt Bertil Törestad!

  18. maj 17, 2012 12:12 e m

    Bertil

    Varifrån har du fått detta förakt för lärarutbildare … det är beklämmande att ta del av.

    • maj 17, 2012 2:40 e m

      Fredrik
      Monika

      Jag säger det jag tycker utan att svepa in det i blomsterspråk. Om man är disputerad i pedagogik och dessutom lektor vid en lärarutbildningsinstitution så förväntas man väl ha ett hum om modern kognitionsforskning. Att påpeka en sådan sak kan ju kallas påhopp av de finkänsliga men här är kraftfulla inlägg nödvändiga, anser jag.

      Monikas uppfattning om psykologisk forskning är så ytlig och felaktig att man baxnar. Hon verkar tro att man med omedvetna processer fortfarande menar Freuds omedvetna. Det gör man inte. Det jag skriver är belagt i mängder av studier, främst experimentella, där inga tolkningar i hermeneutisk mening är nödvändiga. Ska vi ha vetenskaplig kunskap om verkligheten tror jag man ska akta sig för tolkande vetenskaper. Vissa vetenskaper som historia och religion måste naturligtvis syssla med hermeneutik i stor utsträckning, men det är ju inget argument för hermeneutik i beteendevetenskaper.

      • maj 17, 2012 3:20 e m

        Ännu en gång – jag svarar på Lena Bergströms kommentar…

        Du lägger in en massa i det jag skriver som inte är i närheten av det jag svarar på.

        Och jag accepterar inte dina påhopp som inte hör hemma i en konstruktiv debatt.

        Jag är en privatperson här och delger mina tankar kring saker och ting. Och det finns ingen anledning att hela tiden koppla detta till min yrkesutövning. Du gör ju allt för att få din egen bild av lärarutbildare bekräftad.

        Men jag är inte lärarutbildare när jag bloggar utan en privatperson … försök att inse det.

      • maj 17, 2012 3:31 e m

        Jag ger inte sken av att ha annat än ytliga psykologiska kunskaper. Jag är inte utbildad inom ämnet. Däremot pedagogiska och filosofiska, samt historiska kunskaper.

        Och ännu en gång – det var inte kognitionsprocesser jag talade om.

        Så om du nu är kunnig inom det område där jag saknar djupare kunskap, så kunde du ju dela med dig av din egen kunskap istället för att gå in för att sänka mig när du får chansen.

        Det är mycket som jag kan se, du inte har djupare kunskap om gällande det pedagogiska området. Men du är ju inte utbildad inom det, så det är ju naturligt.

        Det är ett stort steg mellan blomsterspråk och att visa bristande respekt. Det finns nyanser.

  19. maj 17, 2012 12:42 e m

    ”Det är synd och skam att lärarutbildare ska vara så djupt okunniga om detta.”

    Bertil: Det här var väl ändå ett helt onödigt påhopp från din sida.

  20. maj 17, 2012 2:47 e m

    Påhopp?
    Ibland är sanningen grym.

    • maj 17, 2012 3:22 e m

      Ja det är den, men det är inte alla som väljer att uttala den. Tänk på det Bertil!

      • maj 17, 2012 4:35 e m

        Om man inte är van vid att höra sanningar kan det vara jobbigt, förstås.

        Jag förstår uppriktigt sagt inte vad du talar om när du talar om psykologi, kognition och omedvetna processer. Men nu begriper jag att du lämnar alla dina kunskaper kvar på institutionen när du bloggar. OK.

  21. maj 17, 2012 4:43 e m

    Men om du inte förstår vad jag talar om, så är det ju märkligt att du drar slutsatsen om att jag är djupt okunnig gällande kognitionsprocesser. Du borde du fråga vad jag menar istället.

    Haha… ja, så kan du ju tolka det!
    Det bjuder jag på!

  22. Lena Bergström permalink
    maj 17, 2012 5:04 e m

    Att, som Monika gör, ifrågasätta det faktum att inte alla kognitiva processer är medvetna eller verbaliserbara för individen (vilket har studerats vetenskapligt och systematiskt inom kognitiv psykologi i mer än 50 år!), är förståeligt nog något som förvånar Bertil Törestad med hans gedigna kunskaper i ämnet. Jag kan därför förstå att han reagerar.

    Men det som gör mig särskilt bedrövad är att pedagogikämnet i så ringa utsträckning tycks inkludera just kognitionsforskning! Hur ska vi kunna undersöka lärande om vi inte beaktar kognitiva processer? Har pedagogik utvecklats till ett alltigenom separat ämne som inte tar till sig uppenbart väsentliga rön från t.ex. kognitiv psykologi, eller sociologi och socialpsykologi? I sådana fall är det tveksamt om pedagogik ens ska ses som ett beteendevetenskapligt (eller ens vetenskapligt? ;-)) ämne. Och då är det viktigare än någonsin att vi börjar fråga oss vad t.ex. skolforskning egentligen bör inriktas på. Det var ju så denna långa debatt började…

    • maj 17, 2012 5:29 e m

      Lena

      Håller med dig om att kognitionsforskningen inom lärarutbildningen har minskats ner betydligt sen jag började för tretton år sen (och tidigare som student för tjugo år sen), vilket är olyckligt. Nu är det speciellt sociokulturellt perspektiv som är dominerande. Förhoppningsvis kommer det förändras iom den nya lärarutbildningen, så det dominerande inte blir entrepreniörellt lärande i dess ställe.

      Nu var det inte kognitionsprocesser som jag tänkte på, men det verkar som om jag inte nådde fram med vad jag menade, och därför släpper jag det nu.

      • maj 17, 2012 9:36 e m

        Skönt att en lärarutbildare medger att det sociokulturella perspektivet fått mycket plats på bland annat kognitiv psykologis bekostnad.

        Jag håller dessutom med om att det entrepenöriell lärandet är en fluga som gärna kan hållas litet i omfång på lärarutbildningen.

      • maj 18, 2012 8:19 f m

        Jo, men jag bedömer att det slår fel i att sätta en rubrik på ett lärande som utgår från en sådan otrolig mångfald, som det sociokulturella perspektivet gör (iaf utifrån Säljö).

  23. maj 17, 2012 9:44 e m

    Jag kan gå så långt att jag anser att det kognitivt psykologiska perspektivet inom pedagogiken är det enda som verkligen handlar om lärande. Sociokulturella perspektivet känns som att gå som katten kring het gröt åtminstone för de som inte har sociokulturella ämnen i sin kombination.

    • maj 18, 2012 8:23 f m

      Jag håller inte helt med dig.. men vill inte gärna gå in i en diskussion om detta, då det kan tas för att jag är helt okunnig av dem som inte håller med mig. Under sådana villkor är det svårt att föra en konstruktiv diskussion

      • maj 18, 2012 8:24 e m

        Tråkigt att du väljer att inte hänga på i diskussionen. Du brukar ju annars var en stor förkämpe för öppenhet och att starka argument vinner. Ifall någon tar till överord så punkteras de ju så lätt av att man bara visar att man är påläst.

        Jag tycker att skolforskningen alltför ofta väljer att bemöta kritik med tystnad vilket är mycket illavarslande. Bra tankar får reklam genom att de utsätts för kritik och det ges tillfälle att bemöta felaktiga uppfattningar.

      • maj 19, 2012 8:11 f m

        Jag bemöter inte kritiken med tystnad om den håller sig till saken och inte på att misskreditera andra och kalla dem djupt okunniga för att de står för en annan synpunkt eller har andra kunskaper. I en debatt, anser jag, man skall visa respekt för varandras kunnande. Man behöver inte hålla med för att ändå kunna visa respekt. Jag avstår inte från att diskutera för att jag inte har några argument för eller emot, utan för att jag inte accepterar påhopp. Vissa använder sig av strategier för att sänka andra. I en den typen av debatt deltar jag inte.

        Det här är inget jag godkänner någonstans, varken i min yrkesutövning eller privat och inte heller i en debatt på nätet.

        Dessutom tillhör inte jag den delen av skolforskningen som får kritik.

      • maj 19, 2012 8:45 f m

        Jag upplever det bara som att Bertil använde ett tillspetsat sätt att hävda att din argumentation hade snärjt in sig i en hållning som du inte står för. Jag har själv använt tystnad eller streck i debatten som ett sätt att bemöta de som jag tycker ger sig på mig som person i för hög grad och har stor förståelse för att du väljer det samma. Jag hoppas dock att du inte ska välja bort vissa debattområden och diskussioner pga detta, det skulle vara synd för den öppenhet vi alla har glädje av.

      • maj 19, 2012 9:06 f m

        Snarare att han tillskrev mig något jag inte ens tagit upp. Och jo, jag kommer välja bort vissa debattområden där mitt eget tyckande och tänkande kommer in. Kommer tänka än mer noga på vad jag skriver än jag tidigare gjort, eftersom en del inte kan skilja på yrkesrollen och den privata rollen.

        Den öppenhet som man efterlyser är, som jag ser det, bara tillåten om den bekräftar de bilder som en del har tagit till sig och tror motsvarar en verklighet.

  24. maj 18, 2012 8:33 f m

    Jan.

    Det sociokulturella perspektivet har definitivt influerat min teoretiska bas precis som den så kallade Konstruktivismen med Dewey i spetsen. Däremot har jag på senare tid allt mer kommit att inse att dessa teorier inte är tillräckliga för att förklara lärandet idag och att det finns en del brister i dem om man ställer dem i relation till det digitaliserade samhälle som vi har nu och de frågor om digitalisering av skolan som jag brinner starkt för. Det är mot den bakgrunden som min teoretiska bas alltmer har kommit att utgå från Konnektivism som lanserades av George Siemens 2005. Denna innebär i korthet att lärande inte sker internt hos den enskilde individen utan externt i de nätverk som vi ingår i oavsett om det är människor eller datorer. Det är när vi kopplar samman och ser de mönster som finns i nätverket som lärande sker.

    Det finns nämligen ett antal problem förknippade med dagens teorier såsom exempelvis Konstruktivismen och det sociokulturella perspektivet. Det tar inte hänsyn till a) att lärande kan ske utanför en människa till exempel i sociala nätverk b) att information kan ha olika värde för olika människor och c) att vi i allt större utsträckning med tanke på det enorma informationsflöde behöver kunna sålla bland informationen. Men det är samtidigt viktigt att man som lärare vågar vara flexibel och snabbt kan förändra sin teoretiska bas om det skulle behövas. Inte minst med tanke på den snabba digitala utvecklingen som innebär nya möjligheter. Men också nya utmaningar för skolan att hantera.

    Ser fram emot att läsa George Siemens bok ”Knowing Knowledge” så småningom här. En bok som jag har funderat på att köpa en tid och valde att beställa nu igår i samband med att jag ändå skulle beställa den bok av Marton som Johan tipsade om på sin blogg. Ska börja med att läsa Marton med flera och sen ta Siemens bok. Att det bara är den kognitiva psykologin som inom pedagogiken skulle handla om lärande är något som inte jag ställer mig bakom i alla fall. När det kommer till entreprenöriellt lärande var min uppfattning till en början att detta var en fluga eller en så kallad frälsningslära om man så vill. Min bild kom dock att förändras totalt när jag läste boken ”Entreprenöriell pedagogik i skolan – drivkrafter för elevers lärande”. En bok som fick mig att inse att jag varit helt fel ute i min kritik av entreprenöriellt lärande och då är det viktigt att man kan erkänna att man haft fel och ändra uppfattning.

    Fredrik

    • maj 18, 2012 8:18 e m

      Jag ser Martons paradoxer i boken Om lärande som en oundgänglig grund för att fundera kring hur lärandet sker. Skapar vi själva kunskapen inom oss eller är det miljön som gör oss till de vi är. Jag tror att insikten om att det inre och de yttre hela tiden interagerar är en grundbult i att rannsaka olika teorier.

      Entreprenöriellt lärande kommer i både bra och dåliga varianter. Så diffust som begreppet blivit förstår jag inte hur du kan säga att du hade fel eller rätt. Det beror helt och hållet på vems definitioner du studerar. Jag har inte läst boken du refererar till och den kan säkert vara en spännande inspirationskälla men andra lägger med säkerhet inte in samma saker i begreppet. Själv är jag mest skeptisk till den hype som uppstått och tycker att vi kunde haft en konstruktivare diskussion om vi använt gamla begrepp och pratat om entreprenörskap, elevmedverkan i undervisningsplanering, ämnesintegrering eller någon av de otaliga byggstenar som används för olika varianter på entreprenöriellt lärande.

      • Kenth permalink
        maj 18, 2012 11:43 e m

        För mig handlar ett entreprenöriellt förhållningssätt om att maximera varje elevs potential att forma sin egen framtid. Jag tycker inte a begreppet är konstigare än ett elevcentrerat arbetssätt. Det är ju egentligen bara samma gamla pedagogiska teorier i nytt omslagspapper. Plus en del nya tankar kring IT.

        Det jag uppskattar med det nya begreppet är att fler lärare verkar diskutera pedagogik nu, vilket är nyttigt. Entreprenöriellt förhållningssätt kanske är aningen tillgängligare för en yngre generation av pedagoger. Men att begreppet är diffust tycker jag inte är någon katastrof. Bara ordet lärande betyder ju också så otroligt många saker för olika människor, det är inte mindre diffust och man skapar sitt eget sätt att förhålla sig till begreppet.

        En kärnpunkt i ett entreprenöriellt förhållningssätt är att det inte finns ett facit, inget rätt eller fel utan man talar om många olika sätt att nå målen.

        För att felcitera dig lite: ”[Pedagogik] kommer i både bra och dåliga varianter.”

        Misstaget många gör är att behandla begreppet entreprenöriellt lärande som om det vore en pedagogisk metod när det i själva verket är ett förhållningssätt. Ett förhållningssätt som ger mig verktyg att förändra min undervisning utifrån elevernas olika behov och förutsättningar.

      • maj 19, 2012 5:31 f m

        För mig har elevcentrerat arbetssätt en riktigt dålig klang. Att ha eleverna i centrum är en sådan självklarhet så att säga till en lärare att arbeta elevcentrerat är rena påhoppet, ett påstående att läraren inte sköter sitt jobb. Jag tycker också att det är så uttrycket använts av någon som förespråkar något nytt arbetssätt som de dumma lärarna borde lära sig så att allt blev bättre genom ett trollslag. Debatten om läraryrket har blivit bättre och bättre det senaste men uttrycken som är till för att slå andra i huvudet med är fortfarande ett problem.

        Jag har hela tiden elevernas lärande i centrum i mitt uppdrag och vare sig jag startar projekt eller utmanar dem med problem så är fokus på hur allt jag gör ska få dem att utvecklas. Det känns för mig som ett enreprenöriellt förhållningssätt. Jag har undervisat en hel del i entreprenörskap och låter också de metoder jag där använder för att skapa kreativitet influera resten av min undervisning. Jag inspireras av diskussionen om det enreprenöriellt lärande här i det utvidgade lärarkollegiet men känner rent obehag inför tanken på att någon konsult ska rida på hypen och åka omkring och tala om entreprenöriellt lärande utan någon som helst egen erfarenhet uppfinningar och som enda riktiga merit det entreprenörskap som behövs för att bygga upp konsultfirman Bred käft.

      • maj 19, 2012 8:58 f m

        Jan.

        För egen del tänker jag hålla mig till det som står om entreprenörskap i LGR 11 och till Skolverkets definition av entreprenöriellt lärande:

        ”Entreprenöriellt lärande innebär att utveckla och stimulera generella kompetenser som att ta initiativ, ansvar och omsätta idéer till handling. Det handlar om att utveckla nyfikenhet, självtillit, kreativitet och mod att ta risker. Det entreprenöriella lärandet främjar också kompetens att fatta beslut, kommunicera och samarbeta.”

      • Kenth permalink
        maj 19, 2012 6:41 e m

        Jan, jag håller med dig om konsulten. Det är dock inget nytt fenomen, det finns alltid de som hittar sätt att sko sig på trender i samhället oavsett om det handlar om lärande, arbetslösa eller annat. Minns du jobbcoacherna? IT i skolan är en annan sådan trend som konsulter har skott sig på. Samma sak händer såklart med det entreprenöriella förhållningssättet. Vad som gäller, tror jag, är att vi pedagoger tar kommandot över diskussionen och leder den dit vi vill ha den. Precis som vi borde gjort med IT i skolan.

        Till exempel så genomgår jag just nu en tvåårig processutbildning i entreprenöriellt lärande och jag kämpar för att få projektledarna att förstå att vi själva måste få styra processen så att de inte skickar fler vågor av föreläsare på oss utan låter oss i lugn och ro bestämma oss för hur vi vill skapa vår undervisning kring detta och sedan tala om för projektledarna vad vi behöver, istället för tvärtom. Men jag inser att det är svårt även för dem EU-pengarna måste användas och visa någon form av resultat. Min grundtanke är dock att om jag ska kunna ha ”is i magen” gentemot mina elevers process så bör mina skolledare och projektledarna ha detsamma gentemot mig och mina kollegor.

  25. maj 19, 2012 10:23 f m

    Här ovan diskuteras hermeneutiken och dess tillförlitlighet jämförs också med statitiska metoder vanligen använda inom exempelvis psykologin. Det känns väldigt uppenbart att hermeneutiken inte har en chans att uppnå samma giltighet och att de som argumenterar för det trasslar in sig i motsägelser.

    Betyder det här att vetenskapsområden som behöver använda hermeneutiken för att andra metoder inte är möjliga skulle producera mindre viktiga resultat och mitt svar är nej. Hur viktiga resultat är beror ju också på hur centralt området är för oss människor. Historia är en gammal vetenskapsgren som med rätta kan hävdas vara ett av de allra mest centrala områdena för oss människor att öka vår kunskap om. Att historia mest handlar om att systematisera och klassificera och att hermeneutiken kan vara en av få metoder som leder till slutsatser innebär ändå att forskning inom området kan ha stort värde.

    Däremot är det så att resultat inom samma vetenskapsområde har mycket större värde om metoden är kraftfullare och att ifall man hämtar in resultat från olika vetenskapsområden så är de som tagits fram med metoder med hög giltighet mer värdefulla.

    Inom pedagogikområdet har vi möjlighet att använda metoder med hög giltighet och basera oss på vetenskapsområden som producerar detta och det tycker jag vi ska göra med nästan inga undantag.

    • maj 19, 2012 10:58 f m

      Jag menar att man blandar äpplen och päron om man jämför hermeneutiken med statistiska metoder. Och jag har tidigare skrivit att hermeneutiken är medveten om att det inte går att finna en enda ”sann” tolkning.

      Håller helt med om att hermeneutiska studier har sitt värde och ibland är det den enda typ av studier man kan använda, speciellt om man genomför historiska studier och vill veta lite mer om historiens människor och livsförhållanden. För min del var det endast Paul Ricouers hermeneutiska historiefilosofi som var möjlig. Men det finns ingen metod eller filosofi som kan få fram hur det egentligen var i historien. Vi kan bara rekonstruera den. Och ofta blir det utifrån vår egen tids sätt att förhålla oss vetenskapligt.

      Visst kan man se ner på den typen av forskning, men då beaktar man inte det värdefulla i de resultat man får fram även om de inte kan sägas var sanna i universell mening. Och det är stora delar av vår nutida forskning som vi inte heller kan säga vara sanna i den meningen. Därför frågar jag mig, varför vissa vetenskaper skall sättas i skamvrån till förmån för andra.

      Jag ger mig inte ut för att ha funnit sanningen om Platon och hans pedagogik. Men det har ingen annan heller gjort, inte ens den forskning om honom som är etablerad i Sverige. Därför blir diskussionen ganska meningslös om man vill skilja ut den ”verkliga” vetenskapen mot den som inte är det.

      • maj 19, 2012 11:31 f m

        Det är väl självklart att man inte kan använda experiment eller andra direkta metoder när man undersöker historiska skeenden. Hermeneutik ska förbehållas sådana omständigheter som i alla fall bara kan tolkas. Om man vill undersöka t.ex. mobbning i skolan är det ingen idé att fråga elever om det i en intervjuundersökning eftersom elever (och människor i allmänhet) svarar:

        * så som är förväntat
        * så som de lärt sig
        * har föga tillgång till vad som egentligen styr dem i dagliga beteenden

        Mångårig psykologisk forskning har visat att diskrepensen mellan vad folk säger och vad de gör är enormt stor. Studier inom attityd-området visar tydligt detta. Dessutom är intervjuer ett mycket omstritt medel att få fram korrekta data om individers inställning i olika frågor. I hermeneutiska studier tas nästan aldrig intervjuareffekter upp. Om man bortser från alla sådana rön om svagheter i hermeneutiska forskningsmetoder och i alla fall vill fortsätta med dem inom beteendevetenskaperna så får man göra det på egen hand utan statliga pengar, tycker jag.

        Jag ser på nätet att undervisningen om metod på lärarutbildningar domineras av kvalitativa metoder. Varför det? Och varför kan lärarutbildare inte så mycket om kognition? Det måste finnas stora brister i undervisningen.

      • maj 19, 2012 12:15 e m

        Kognition är ett stort område … och istället för att påstå genom en fråga att lärarutbildare inte kan så mycket om kognition, kanske man skall ställa frågan om detta område får någon plats i lärarutbildningen.

        Jag kan t.ex. mycket om ämnen som jag inte har någon nytta av inom lärarutbildningen.

        Frågan är även om det verkligen är hermeneutiska studier som har gjorts. Eller om det är så att man skriver att man gjort en hermeneutisk studie, men faktiskt inte har gjort det.

        Vi försöker få och uppmuntra studenterna att göra observationer, texttolkningar, argumentationsanalyser och statistik, men det är svårt att få igenom i den utsträckningen att det märks … De flesta vill intervjua och har även typ av frågeställningar som kräver just intervjuer.

        Men jag håller med om att det finns brister i utbudet. Vill att flera perspektiv, flera insamlingstekniker och analysmodeller skall användas och uppmuntras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: