Skip to content

Nyttan med att vara duktig i skolan

februari 13, 2012

Det finns ju de som säger att det här med att vara duktig i skolan inte har speciellt koppling med att lyckas som yrkesmänniska. Lite absurt eller hur men inte ovanligt med resonemang som ligger oerhört nära detta.

Vad är effekterna av ett sådant resonemang?

Antingen så ser man det som att de som att det som kan läras i skolan inte är så viktigt utan att det är annat som eleverna behöver lära sig. De icke duktiga eleverna lär sig viktigare saker på annat sätt. Då borde alla elever satsa på att lära sig annat och strunta i skolan. 😉

Eller också ser man det som att elevernas lärande är lite slumpmässigt. Det dyker alltid upp något senare då svaga elever blommar ut och blir bättre än de som var duktiga tidigare. Till stor glädje för vissa debattörer skulle detta sen leda vidare till att det här med förkunskaper och att kunskap bygger på kunskap är helt ointressant. Då borde de duktiga eleverna slappa till sig så att de öppnar upp för en Lidnersk knäpp senare i livet. 😉

Annonser
19 kommentarer leave one →
  1. februari 13, 2012 12:00 e m

    Haha… jag vet inte ens om jag vill påbörja denna diskussion. Den är för stor! Men lite kan jag säga innan jag återgår till min tjocka historiebok, som jag skall undervisa utifrån i morgon. För mig handlar det nog mer om att det är så många andra faktorer som kan påverka vilken framgång i livet som en person kan få. Men det kanske är så att det som lärs ut i är för långt ifrån det som efterfrågas utanför den. Eller också är det själva arbetssättet och organiseringen av skolan som är för långt ifrån.

    Men återigen – vilka är duktiga och hur definierar man duktig. Skolduktig eller icke-skolduktig. Ibland är det revoltörerna i skolan som når mest framgång, ibland är det de skolduktiga?

    Det jag ser som viktigt är att man i skolan förutom att lära sig läsa, skriva och räkna mm, är att alla som går i den förstår vikten av den, för sin egen del. Under hela min tid i skolan förstod jag varför andra skulle bestämma vilken kunskap som var viktig för mig, som om jag inte kunde avgöra det själv. Jag förstod egentligen aldrig vitsen med att lära mig det som förväntades, då jag lärde mig mest ur tidningar, på bibliotek och den litteratur som skolböckerna byggde på. Varför skulle jag lära mig det som redan stod i böckerna utantill. För mig var det slöseri med tid och så blev betygen därefter, såklart.

    Var jag duktig?
    Har ingen aning, men jag tror inte att någon lärare skulle kunna ha tänkt sig att jag skulle nå längre än till att gått ur nian 😉 och sen hela livet arbeta som kassörska på Konsum.

    Vi kan lika lite utgå från mig som exempel som från dem som ser skoltiden på annat sätt som exempel. Vi måste utgå från att inte alla är lika och att bedömningen – duktig säger mer om den som uttalar sig om någon som är duktig än personen det gäller.

  2. februari 13, 2012 12:21 e m

    Att kunna definiera vad vi har för mål med skolan och vilka prestationer vi vill se hos eleverna tycker jag borde vara grundläggande kunskap för en lärarutbildare. Diskussionen om att duktig inte är definierat ser jag som ett tydligt inslag i påståendet att skolan inte undervisar om det som är viktigt.

    Exemplet från din egen skolbakgrund och att du inte bedömdes som ”duktig” av många lärare kan antingen ses som undantaget som bekräftar regeln eller vara en viktig del i att hävda att elevens lärande är slumpmässigt. Rätt vad det är så får alla en Lidnersk knäpp och ingen ska behöva hamna som kassörska på konsum. Det används för att hävda något rejält ologiskt men också samtidigt nedlåtande om en yrkesgrupp.

    Din kommentar exemplifierar båda effekterna av att inte inse nyttan med att eleverna är duktiga i skolan. Fast viktigast i din kommentar är ändå:

    varför andra skulle bestämma vilken kunskap som var viktig för mig

    Det här är det mest grundläggande för oss i skolan att förstå. Själva grunden för skolan är att vi människor har ett gemensamt kunskapsbygge som hjälper oss att samarbeta.

    • februari 13, 2012 12:54 e m

      Ja, det var väl så när jag gick i skolan, att vi inte fick veta varför andra bestämde vad som var viktigt för mig! Och att man på förhand bestämde sig för vilka som skulle nå framgång på basis av hur duktig man ansågs vara.

      Att kunna definiera vad vi har för mål med skolan och vilka prestationer vi vill se hos eleverna tycker jag borde vara grundläggande kunskap för en lärarutbildare.

      Har jag sagt något annat?

      Diskussionen om att duktig inte är definierat ser jag som ett tydligt inslag i påståendet att skolan inte undervisar om det som är viktigt.

      Förstår inte hur du kopplar det till det jag skriver!

      • februari 13, 2012 2:43 e m

        Bakom diskussionen om att inte tala om ”duktiga” ligger en ovilja att överhuvud taget peka på vilka prestationer som är eftersträvansvärda. Det dyker liksom inte upp något alternativt sätt att diskutera hur nära eleverna är det som skolan vill uppnå. Det dyker inte upp några vägar till att diskutera och följa upp målen. Inget kan bestämmas, inget kan prioriteras, allt är bara möjligheter utan några vägar till dem. Du har hitills inte demonstrerat några som helst kunskaper om vilka prestationer vi vill se hos eleverna, ge mig lite exempel för att bemöta mitt påstående om ”panta rei” !

        Hur vet vi vad det innebär att vara duktig är en fråga du återkommer till ständigt? Tesen jag tycker du driver är att vi inte vet vilka prestationer som är en indikator på hur individen kommer att lyckas möta utmaningar senare i livet. Då skulle vi alltså inte veta vad som är viktigt för eleverna att lära sig och sen är den logiska slutsatsen att skolan inte kan lära ut det som viktigast att lära ut.

    • februari 13, 2012 5:41 e m

      Eleverna skall t.ex. lära sig grunderna och det som utgör en förutsättning för kunnande i olika ämnen: läsa och skriva och räkna i olika steg så att de till slut når det dom behöver och mer därtill för att klara sig ute i samhället eller gå vidare till högskola och universitet.

      För mig handlar det inte om att någon är duktig, utan att de uppnår målen. Jag värderar det inte, utan ser helt krasst på vad som krävs på en viss nivå. Därför ser jag inte att de som inte når den nivå skulle vara dåliga. Det har helt enkelt inte nått ända fram just då. Och då är det naturligtvis skolan och lärarnas insatser som skall in.

      Det är av det skälet jag inte talar om duktiga elever, för iom att man säger så, förutsätter man att det finns de som inte är duktiga. Och det synsättet har inte jag.

      • februari 13, 2012 6:25 e m

        Då ligger vi inte så långt ifrån varandra i synsätt.

        Jag sätter likhetstecken mellan att någon är duktig och att individen har rätt förkunskaper och förutsättningar för att kunna nå målen. Jag är ju ganska mycket för att avgränsa bedömningen av personen till precis det som det handlar om men tycker att ett positivt uttryck kan få användas fastän det är övergenerellt.

        Jag upplever att vi måste hitta uttryck för att beskriva de situationer då individens förutsättningar och förkunskaper inte matchar den undervisning som ges. Sen kan vi få till en mer förutsättningslös diskussion kring hur de kan fås att passa ihop. Jag tycker att vi alldeles för ofta får en för polariserad diskussion om att lärare eller elev ska ändra sig och inte söker ett tredje alternativ.

  3. februari 13, 2012 6:54 e m

    Det är inte så att lärarna i förväg bestämde sig för vilka som skulle lyckas nå framgång när de ansåg att vissa var duktiga. De gjorde bara en erfarenhetsbaserad analys av vilka som hade förkunskaper och förutsättningar för att klara den undervisning de hade möjlighet att ge. De kunde sen bli oerhört glada när de hittade metoder att hjälpa någon av de mindre duktiga att klara sig bra.

    För det stora flertalet icke-duktiga var det dock omöjligt att klara sig och det skapade förstås en frustration som tyvärr ledde till att någon började sopa problemen med bristande förkunskaper under mattan och tabubeläggande av ord som duktig. Detta var en helt usel lösning då det bara ledde till att elever kunde gå genom hela skolsystemet utan att bristande kunskaper åtgärdades och istället få en eskalerande mängd kunskapsluckor.

  4. februari 13, 2012 7:18 e m

    Jag var inte speciellt intresserad av skolan, på grund av att det mesta man skulle läsa lärdes ut på ett så ostimulerande sätt, utom i småskolan. Fick betyg 3 i genomsnitt. När jag någon gång fick ett ryck och pluggade fick jag betyg 4 och betyg 5. Men jag pluggade nästan ingenting. Det var annat som var mer intressant. Speciellt på högstadiet, då det var ungdomsgårdar, rockband och killar som jag fokuserade på vid sidan om politiken. Och på mellanstadiet pluggade jag högst en timme om dagen, men läste dagstidningar och böcker desto mer.

    Hur stimulerar man en elev som är som jag var … ? Då fanns inte argumentet att man måste klara av skolan för att få ett jobb. Det fanns hur många jobb som helst.

    • februari 13, 2012 7:29 e m

      Och jag tror inte att jag var eller är unik!

    • februari 13, 2012 8:58 e m

      Din fråga är oerhört central: ”Hur stimulerar man en elev som är som jag var ….?”

      Under min lärarutbildning teoretiserades lite kring precis detta och följande tre sätt att motivera lyftes fram:

      1.omedelbar känsla av att behärska något nytt,
      2.nyttoaspekter långsiktigt
      3.känslan av att vara del i en stor kunskapsutmaning.

      De använde finare ord men det här är mina anteckningar. Svårigheten låg i att det var olika drivkrafter hos olika elever så läraren måste nå eleverna på olika plan fastän h*n behövde vända sig till dem samtidigt. Olika förkunskaper kunde sen dessutom gör att gemensam undervisning missade punkt 1 hos de med för låga förkunskaper och punkt 3 för de som redan hade mött mycket av stoffet. En typisk dilemmasituation för lärare även om vissa lyckas hitta lösningar.

      Observera att urvalet av innehåll och tron på att det är nyttigt innehåll är avgörande för många elevers möjligheter att lära sig.

      • februari 14, 2012 8:05 f m

        Det troliga var att jag inte var något problem för skolan. Jag låg på en för lärarna acceptabel nivå (utom då jag frigjorde mig på VT i årskurs 7, men då uppmärksammades jag av andra skäl :-). Jag tillhörde mestadels den där tysta gruppen elever som ingen såg eller behövde få besvär av.

        Det som var jag, fanns det inget intresse för. Det jag var begåvad i, att skriva, läsa andra böcker än skolans, t.ex. om andra världskrigets förintelse och diskutera politik, få veta mer om världen sågs över axeln. Att jag och min kompis läste böcker, diskuterade politik och analyserade Stones låtar på vägen till och från skolan när vi gick på mellanstadiet, var inget att ta tillvara. DET var ju livet vi levde. Det var ingen som frågade oss. Vi satt i våra bänkar hela dagarna och lyssnade på en lärare, sen fick vi läxor och sen fick vi prov. Och det resulterade i ett prov som gav oss betyg från första klass. Och det mesta fanns redan nedskrivet i böckerna. Det handlade aldrig om att vi skulle se några samband eller få in något i ett sammanhang eller att vi skulle få en känsla av att vara en del av en större kunskapsutmaning. Skojar du!?

        Vi skulle lyda och veta hut och lära oss allt utantill. Och vi var inte individer, vi var bara en grupp elever som andra bestämde över.

        Efter varje sommar, var jag förväntansfull – jag älskade doften av de nya böckerna, och ljudet av bokryggens knakande när jag öppnade den. Jag slog in böckerna i papper och skrev mitt namn på en etikett. Och jag trodde alltid att något fantastiskt skulle hända, tills jag upptäckte att ingenting hade förändrats. Inget fantastiskt skedde. Allt var som vanligt även denna termin och läsår.

        Jag älskade kunskap och att få lära mig, men skolan gjorde allt för att detta skulle dö bort. Jag var den frågvisaste av alla, men skolan var inte intresserad att vare sig höra eller svara på mina frågor. Min tid gick åt till att vänta på att den skulle vara över.

        Så var skolan på sextio-talet, för många av oss. De flesta av oss fogade oss – det gjorde jag också tills jag kom upp i högstadiet. Och mitt motstånd då låg i att lära mig det jag ansåg vara viktigt, inte vad någon annan ansåg att jag skulle säga. Ingen kunde bestämma över det jag hade inom mig. Jag gjorde för det mesta det jag skulle göra, men få kontroll över mitt tänkande och mitt kunskapstillägnandet var det inte någon som lyckades med.

        Men så var det på sextio-talet – motstånd och frigörelse från det gamlas ok. 🙂 Vi lever i andra tider nu – skolan ser annorlunda ut nu. De som växer upp gör det i en annan värld, med internet och ett enormt informationsflöde. Den skola jag gick i fungerade, därför att vår värld var annorlunda. Vi gick inte hem och surfade på nätet eller tittade på TV. Vi lekte, läste böcker eller gick på ungdomsgårdar. Skolan tog inte hand om den sociala biten – den fick vi genom livet vi levde.

        Men vi kan inte gå tillbaka och gömma oss i nostalgin. Vi måste gå framåt och räkna in det ”nya” och göra det till en del av skolan. Lärarna hade inte då makten över vårt tänkande även om de verkligen försökte i enlighet med uppdraget. Lärarna idag har ännu mindre makt över barnen och ungdomarnas tänkande. Vi måste därför, som jag ser det, utgå från deras tänkande för att nå det vi vill att de skall ta med sig in i vuxenlivet och in i framtiden.

      • februari 14, 2012 11:24 f m

        Att skolans innehåll är något utifrån bestämt innebär inte att någon lärare ska ta sig makten över elevens tänkande. Jag tror verkligen inte att speciellt många lärare ser sin roll på det sättet, åtminstone inte numera. Ference Marton har ju visat att flera perspektiv på en företeelse stärker inlärning av det normativa perspektivet men lämnar elevens sinne öppet för alternativen.

  5. februari 13, 2012 8:35 e m

    Jan.

    Det här är en komplex fråga som säkerligen inte har några enkla svar eller lösningar. Detta handlar i grund och botten om vad det är för samhälle som vi tror att eleverna kommer att komma ut i när de lämnar skolan. De elever som börjar nu kommer gå i pension omkring år 2070-2080. Vad är det för samhälle och arbetsmarknad som kommer möta dem under sitt yrkesverksamma liv och vad är det för kompetenser som de behöver för att klara att leva i detta samhälle och delta på ett bra sätt på framtidens arbetsmarknad? Beroende på hur vi besvarar den typen av frågor så kommer vi till olika slutsatser om vad som är viktigast för eleverna att kunna.

    Den snabba utvecklingen i samhället och inom den digitala tekniken väcker väldigt många frågor om skolan och lärarens roll i det globaliserade samhället. Det är här det verkligen börjar bli komplicerat. För å ena sidan måste skolan ta tillvara alla de möjligheter som har kommit nu och anpassa sig till dagens globaliserade samhälle som ser fundamentalt annorlunda ut än vad det gjorde egentligen bara för mellan femton och tjugo år sedan men å andra sidan försöka behålla någon form av struktur och status i samhället. Jag har naturligtvis inga svar på hur morgondagens skola och pedagogik ska se ut. Men anser att det är viktigt att vi vågar fundera utanför ramarna och fundera över hur morgondagens pedagogik och skola ska se ut.

    Jag blir mer och mer tveksam till att vi kan veta vad som är viktigt att lära ut till eleverna och till att skolan faktiskt klarar av uppdraget att lära ut vad som krävs. Låt mig ta ett exempel. Vem kunde när vi övergick från 2010 till 2011 i sin vildaste fantasi ens tro att 2011 skulle komma att bli startskottet för en arabisk vår som nu har fällt fyra diktaturer redan i form av Ben Ali (Tunisien), Hosni Mubarak (Egypten), Khadaffi (Libyen) och Saleh (Jemen) och som är nära att fälla ännu en i Syrien och som nu sprider sig långt utanför arabvärlden till länder i Sydeuropa, Ryssland, Chile, USA (Occupy rörelsen i det fallet) osv. och som vi i nuläget inte har en chans att överblicka konsekvenserna av? Det enda vi med säkerhet vet är att det som pågår nu är bland de största händelserna i vår moderna historia. Vi får uppleva hur världshistoria skrivs i realtid för närvarande.

    Det visar hur rasande fort vårt samhälle förändras och idag måste denna situation, även om det kanske inte finns något uttryckligt stöd för det i styrdokumenten finnas med i undervisningen i samhällskunskap. Allt annat vore att begå tjänstefel i förhållande till eleverna som lärare i Samhällskunskap vill jag hävda. Det är helt enkelt inte försvarbart att inte ta upp dessa händelser i undervisningen, oavsett vad styrdokumenten säger eller inte säger. Misstolka mig rätt nu. Jag vill inte riva upp strukturen med ämnesplaner. Men jag vill att vi ska problematisera mer kring dem och vad som är att betrakta som det som eleverna behöver ha med sig ut från skolan och helst då utan att det blir en polariserad debatt där det blir ett fasligt liv så fort någon yttrar sig om att skolan borde undervisa om det innehåll vi har nu och eventuellt annat innehåll som andra tycker är viktigare för eleverna.

    Frekar06

    • februari 13, 2012 9:12 e m

      Det går förstås inte att veta vad som är viktigt att lära sig inför framtiden men vi kan väl ändå göra ganska förståndiga antaganden, där åtminstone stora delar av det de får lära sig kommer att bli till nytta.

      Det känns inte något vidare att låta ungdomarna själva gissa, nog borde vi i vuxengenerationen ha tillräckligt mycket självförtroende för att att göra ett försök att vägleda dem. Våra erfarenhet bör göra våra framtidsförutsägelser många gånger bättre än ungdomarnas. Självklart utnyttja deras egna drivkrafter men inse att egen drivkraft är något vi stärker genom att peka ut framtidsmöjligheter.

      Det allra galnaste ser jag dock som att överlåta allt till slumpen. Det är verkligen tydligt visat att mål är oerhört viktigt både för motivation och struktur när vi människor bygger kunskap.

    • februari 13, 2012 9:22 e m

      PS. Under min vuxentid har vi haft frigörelseprocesser i Spanien, Sydamerika och Afrika och många ställen. Det har också uppstått olika motrörelser och Iran är väl ett exempel på ett land som kommit ur askan i elden med sina Mullor. Världen förändras ständigt och vi har inte alltid förmågan att se vilka förändringar som är de avgörande och vilka som inte är det.

  6. februari 13, 2012 10:40 e m

    Jan.

    Det finns en stor anledning till varför mitt förtroende sviktar betänkligt för skolans förmåga att hantera vad eleverna faktiskt behöver ha med sig och det gäller inte bara skolan utan också våra politiker i högsta grad. Det är att vi har många elever som inte ens fått kunskap om de mest grundläggande förändringarna i vårt samhälle som har kommit av Internet och globalisering under de senaste femton åren. Jag gick igenom en ca 8-10 läromedels innehållsförteckningar i Samhällskunskap 1b där informationsteknikens roll ska behandlas enligt ämnesplanen. Varken Internet, sociala medier eller annan digital teknik nämndes ens i dessa innehållsförteckningar. Så jag är tämligen oroad över att skolan och förlagen kommer fortsätta den här linjen att eleverna inte ska få kunskap om dessa enorma förändringar.

    Frekar06

    • februari 14, 2012 7:12 f m

      Det du ser är bara effekterna av läromedelsbesparingar. Det avspeglar inte samhällskunskapslärarnas undervisning. Många av dem har varit pådrivare för IT i skolan.

      • februari 14, 2012 11:08 f m

        Jan.

        Det är inte en fråga om besparingar på läromedel eftersom det är direkt från förlagens hemsidor som innehållsförteckningarna är kollade på. Att det finns gamla läromedel som är rena stenåldern ute i verksamheten är tämligen klart. Men här handlar det alltså om ny utvecklade läromedel som inte har något med om informationsteknik/Internet trots att det är glasklart i vårt centrala innehåll i kursen Samhällskunskap 1b att det ska finnas med.

        Annars är ju jag en väldigt varm anhängare av att se Internet som ett läromedel. Det blir bara bättre och bättre och man kan snabbare än i ett traditionellt läromedel uppdatera. Jag har märkt att många Internet sidor är mer uppdaterade än vad många av våra läromedel är. Men i likhet med när man väljer läromedel så krävs det tid att välja bland de öppna lärresurser som finns. Hittade till exempel den här sidan för ett slag sedan:

        http://www.yvonnesjostrand.com/

        Det är en lärare som har erfarenheter från undervisning i Religion och som har upplevt det som svårt för många elever att ta till sig en tjock bok. Därför har hon skapat ett läromedel på nätet (som skolor får använda fritt, med hänvisning till källa) där eleverna kan ta det hela mer steg för steg, eller om man så vill kan läsa lite i taget.

      • februari 14, 2012 11:16 f m

        Även en ”ny” bok brukar vara gammal när läromedelsförlagen sparar. De återanvänder i rask takt några gamla böcker och byter lite bilder så att den ser fräschare ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: