Skip to content

Åtgärdsprogram

november 16, 2011

Lärare ska alltid ta ansvar för att motivera och få med sig eleverna och fånga upp dem när de kommer efter. När lärare misslyckas med detta och någon elev skolkar etc. då behöver omvärlden vara med och skapa lösningar. Då ska det skrivas åtgärdsprogram.

På bra skolor hittar skolledning lösningar så att de kan göra något positivt av det här men på dåliga skolor så är det vanligt att allt studsar tillbaka på den enskilda läraren. Det blir då en omöjlig situation för det är svårt att motivera en elev som man inte träffar eller som gett upp helt. Det här skapar våldsamt negativa spiraler där de lärare som misslyckas får mindre tid till eleverna för att istället skriva dokument med fantasiplaner och bortförklaringar.

20111116-082941.jpg

Annonser
11 kommentarer leave one →
  1. Göran Tullberg permalink
    november 16, 2011 8:09 f m

    Jan! Så är det.

    Detta är en följd av dålig organisation. Om ett antal lärare jobbar samman och har tid att ta hand om enskilda elever, så löser sig dessa och andra problem.

    T ex arbetar då 2, 3, 4 eller 5 lärare samman. De har egna lokaler. De har 12, 13 eller 14 elever per lärare. De läser koncentrerat sitt ämne under 7, 14 eller 21 veckor i följd. De lägger sina egna scheman.

    Då kan de dela jobbet så att en lärare som är duktig på att ta hand om hjälpbehövande får 6 eller 8 elever, medan andra får fler problemfria.

    Exempel. Ni är 4 lärare med 48 elever. En tar 8 elever. två tar 20 vardera och den fjärde löser av de andra tre. Med tanke på att det i snitt går 11 elever per lärare i Sverige, så är det en fullt genomförbar lösning.

    Inga andra LÄROÄMNEN stör, men övningsämnen som gymnastik och musik kan komma in. Möjligen måste då andelen elever per lärare ökas från 12 till 14. Men vad jag vill peka på är att problemen löses via bättre organisation, så att elever och lärare får tid med varandra och så att antalet elever per lärare minskar.

  2. november 16, 2011 8:33 f m

    Det stora problemet som jag ser det efter att ha läst ett par sådana åtgärdsprogram under utbildningen är att de inte har konkreta utvärderingsbara mål på kort och lång sikt och de har heller inte åtgärder på alla tre nivåerna (individnivå, gruppnivå och skolnivå).

    Det är också viktigt att betona att åtgärdsprogram som jag ser det inte är något som den enskilde läraren ensamt ska ansvara för utan hela skolan har ansvar för elever i behov av särskilt stöd. Även om lärarna skriver dem som är det ju ytterst rektor som har ansvar mot våra myndigheter (Skolverket och Skolinspektionen). När vi tränade på att skriva sådana här åtgärdsprogram på lärarutbildningen använde vi Skolverkets allmänna råd för hur man skriver åtgärdsprogram. De är rätt bra som jag ser det och ger en del tips om hur dessa ska utformas:

    http://www.skolverket.se/publikationer?id=1786

    Det ska dock sägas att jag inte är någon varm anhängare av åtgärdsprogram. Det blir allt för lite tid åt det särskilda stöd som skall ges till eleven och allt för mycket tid åt ren dokumentation. Det hade varit mycket bättre tror jag att vi skulle kunna ägnat den tiden dels åt arbetet med eleven som har problem och dels åt att faktiskt få tid för att diskutera inom exempelvis arbetslaget hur man ska hantera det särskilda stödet på skolan på ett bra sätt.

    • november 16, 2011 11:49 f m

      Rätt använt så kan åtgärdsprogram vara något bra men då måste betonas att det är något hela ”skolan har ansvar för” men ganska ofta räcker inte ens det. Ifall inte eleven kommer till skolan så är faktiskt även skolan väldigt maktlös utan medverkan från föräldrar och sociala myndigheter. Det är klart att ett nytt lektionsupplägg kan bryta dåliga vanor och att ett kraftfullt lärarengagemang kan skapa motivation men insatsen måste även omfatta det första steget hemma så att eleven kan upptäcka det som förändras.

      En liten tabubelagd fråga är förstås hur mycket får de speciella insatserna för att få en elev att komma till skolan kosta. Ifall 10 andra elever får undervisning under det de har behov av är insatsen då värd sitt pris?

      • november 16, 2011 12:58 e m

        Jan.

        Visst kan åtgärdsprogram vara något bra om det används rätt. Det blir dock som du är inne på stora problem när eleven inte är i skolan. Att ändra vår undervisning kan naturligtvis ha viss betydelse, men frågan är om det räcker för att få en elev som är så trött på eller kanske rent av mår dåligt av att gå till skolan att komma till skolan.

        Vi sitter i en situation där vi inte har många vägar att komma framåt heller. Resurser är något som man hävdar inte finns, trots att de borde finnas enligt vad som står i våra styrdokument. Läraren får i stort sätt lösa det bäst den kan. Distansundervisning via nätet får vi inte använda oss av. Det man har gjort är egentligen att skapa en klassisk situation där man får ansvar men inte befogenheter att kunna ta ansvar.

        De dilemma som vi lärare hamnar i när det gäller särskilt stöd har äntligen efter att Claes Nilholm (forskare inom specialpedagogik) lanserat sitt dilemmaperspektiv fått ett visst fokus inom forskningen också.

      • november 16, 2011 1:17 e m

        Jag håller med. Magnus Blixt håller på att skriva en bok om vilka moraliska dilemman vi lärare möter. Att vi seriöst börjar diskutera de val mellan pest och kolera som uppstår i skolans värld ser jag som en viktig möjlighet.

  3. Göran Tullberg permalink
    november 16, 2011 1:21 e m

    Fredrik och Jan!

    Ni kan inte lita på en rektor. Han kan INGENTING. Lärargruppen skall sköta det och de skall självklart ha en skriven överenskommelse med eleven och föräldrarna vad som gäller. De kan i sin tur ta hjälp av psykolog, läkare, polis beroende på vad som gäller.

    Det måste gälla dels NÄRHET! dels SAMARBETE med elev och förälder(rar) och KOMPETENS! Rektor är inte i närheten, hn har inte kompetens och hn har inte tid med samartbete.

    Sparka ut rektorer och politiker ur skolan. De är totalt inkompetenta. Ta in kompetenta lärare, kompetenta psykologer, läkare o sv.

    KOMPETENS !!! NÄRVARO mina herrar Jan och Fredrik!

    • november 16, 2011 2:09 e m

      Det finns verkligen olika rektorer. Min nuvarande rektor har en gedigen lärarbakgrund och interagerar på ett förtjänstfullt sätt med oss lärare. Jag vet att den svenska skolan drabbades av en våg av säljare, militärer och konsulter som rektorer men ganska många är riktigt bra. Det var inte alla kommuner som gick på dumtrenden.

  4. Göran Tullberg permalink
    november 16, 2011 3:40 e m

    FredriK! Rektorn kan vara hur mycket lärare som helst, men han har ingen funktion. Hn är inte där och kan hjälpa till. Hn har inte kompetens i just ditt ämne. Hn behövs inte!

    Vad som behövs är att du får mer frihet att agera och att det finns psykologer, kuratorar läkare och annat till hands.- kanske speciallärare.

    I förgår talade jag med en speciallärare som påstod att de numera inte arbetar med barnen utan bara med lärarna. Vet du något om det?

    • november 16, 2011 5:29 e m

      Det är ett ganska vanligt fenomen att speciallärare, barnpsykologer mfl. väljer att inte möta barnen/eleverna och istället ägna sig åt utbildning av lärarna. Mina erfarenheter av den här typen av strategier är djupt negativa. Lärareutbildningen innehåller en hel del moment både kring barn med speciella behov och kring barnpsykologi. Några instoppade föreläsningar av på skolan anställd speciallärare eller barnpsykologi gör inte någon stor skillnad. En speciallärare eller barnpsykolog som interagerar med barnen det handlar om och lär känna dem som individer kan bli ett värdefullt bollplank för lärarna men den som är kvar i de abstrakta teoriernas värld kan ibland göra mer skada än nytta.

    • november 16, 2011 5:29 e m

      Göran.

      Det kan nog stämma att det dessvärre har blivit så att speciallärare har mest fokus på att arbeta med lärare. Det som skulle behövas är en interaktion i klassrummet mellan lärare och speciallärare i undervisningen. För många gånger är det så att det sitter ett antal elever till i klassrummet utan funktionsnedsättningar eller andra problem som också skulle anse att den särskilda pedagogik som används för elever med funktionsnedsättningar är bra för deras lärande och sätt att arbeta.

      Det finns konkreta exempel där man köpt in utrustning för elever med funktionshinder och valt att då köpa in liknande utrustning också för de andra eleverna för att den eller de elever med funktionshinder inte ska känna sig utpekade med mycket goda resultat som följd. Problemet är ofta resurser i det här fallet dock. Men den kompetens som finns hos studie- och yrkesvägledare, speciallärare, specialpedagoger och kuratorer borde absolut användas mer i klassrummet än vad som nu är fallet.

  5. Göran Tullberg permalink
    november 16, 2011 10:14 e m

    Jan och Fredrik. Ni har helt rätt. det tyckte ”min” speciallärare också. Vi behöver specialister åt barn med problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: