Låt gå attityden är då verkligen gammaldags!
I inlägget En modern kunskapsskola ondgör sig Frekar06 över en bakåtsträvande borgerlig regering och jag svarar:
Även om jag tycker att Göran Hägglund är ute och cyklar dåligt påläst, nästan i klass med den amerikanske presidentkandidaten som inte visste vilka departement han hade föreslagit skulle läggas ner, så förstår jag inte grunden för att påstå att borgerlig skolpolitik skulle vara bakåtsträvande.
Det är väldigt tydligt att vi har en trend mot mer personligt ansvar för sina uppdrag, inklusive att hålla tiden, mer av att alla blir som konsulter som arbetar mot en beställare som säger vad som ska göras. Det är tydligt att det moderna samhället innehåller mycket mer av att samla in mätdata och att uppföljningen av resultat av allas arbetsuppgifter blir allt bättre och viktigare.
Att då inom skolans värld ha en låt gå attityd där varken elevers eller lärares viktigaste uppdrag följs upp är sannerligen gammaldags.
Det är väldigt tydligt att samhället går mot mer av kvalitetstänkande och fokus på ett tydligt mål för arbetsuppgifter och att då låta lärare sätta egna mål eller låta bli när det gäller innehåll är då sannerligen riktigt gammaldags.
Jans Syrliga KaramelLer 
Det som påstås i det här inlägget är att jag har en ”Låt gå attityd”. Det kan man knappast hävda när man läser vad jag skriver. Det är snarare så att jag vill ta ansvar för att eleverna får med sig den kompetens kring informationssökning, digitala frågor och teknik och kritisk granskning av information som de kommer behöva i kunskapssamhället.
Det verkar inte den borgerliga regeringen vara särskilt intresserade av. Det kan ju till exempel nämnas att LGR 11 vad jag kan se i själva läroplanen endast innehåller en mening om informationsteknik överhuvudtaget. Ett annat exempel är att man i föreskrifterna för introduktionsåret fått med alla EU:s kompetenser utom den digitala kompetensen som är utelämnad av något märkligt skäl.
När vi äntligen fått igång en utveckling av applikationer för undervisningsbruk så slår regeringen till med hårdare lagstiftning mot mobiltelefoner. Regeringens digitala agenda innehöll en utredning (om än oklart om vad) om skolan och IT. Det var vad man kom fram till. Ett magert resultat är snällt att kalla det för egentligen var det inget man kom fram till överhuvudtaget. Det räcker inte att tala om att ge lärare mer frihet, man måste också ha en konkret idé för att komma dit och den omfattar inte mindre frihet för lärare genom mer av inspektioner och centralrättade tester.
Om det är en ”låt gå attityd” att arbeta för mindre politiskt inflytande i skolan och mer av inflytande för För det är mina åsikter och dem står jag fast vid! För elevernas rättigheter och byggandet av en modern skola för kunskapssamhället är inget som jag kompromissar om.
I din mycket svepande kritik av den borgerliga regeringen missar du helt att ansträngningarnas fokus är att se till att det blir uppföljning och att det finns mål dit alla lärare är skyldiga att ta eleverna.
Jag anklagar inte dig Frekar06 för en låt gå attityd utan tror att du har höga ambitioner för vad du ska uppnå med din undervisning men din kritik av regeringens förslag siktar in sig på små saker som hur mycket IT nämns och missar att det läggs ett stort ansvar hos lärarna att verkligen se till eleverna lär sig på effektivaste sätt. Många åtgärder handlar om att ge lärare rätt att bestämma och det är faktiskt precis så det är när det gäller mobiler, kepsar etc. Detta är en viktig förutsättning för att lärare sen ska ta ansvar. Tyvärr har din typ av argumentation lett till att alldeles för många lärare sett en möjlighet till ansvarslöshet när det gäller elevens lärande.
”För elevernas rättigheter” till kunskap ”och byggandet av en modern skola för kunskapssamhället” är inget jag vill kompromissa om heller. I mitt inlägg argumenterar jag ganska tydligt för varför den borgerliga regeringens åtgärder leder åt just det hållet.
Politikerna ska hållas borta från skolan genom att lärarna tillåts att själva hitta vägarna mot tydliga mål.
Jan.
Det som främst får mig att reagera är inte förslag som nu ligger på bordet utan vad vi riskerar att få i framtiden. Risken om man öppnar dörren för mer statlig kontroll är att vi inom kort har en situation där man börjar klampa in som elefanter i skolan från politiskt håll och tror sig kunna styra och ställa som man själv känner för. Det är därför dörren till mer politisk och statlig kontroll måste hållas stängd. För tydlighetens skull vill jag säga att detta i högsta grad också gäller kommunpolitikerna som i likhet med politikerna på nationell nivå visat raka motsatsen till vad ansvarstagande innebär.
Vi har redan sett det i England där det började med att man från politiskt håll förklarade att nationen var i risk zonen. Sen började man i mindre skala att införa centralrättade nationella prov och inspektioner. Därefter började det flippa ur helt och hållet. Nu har man ett så starkt statligt inflytande att lärare i princip har blivit reducerade till förmedlare av den kunskap som krävs för att klara de nationella proven bara och eleverna har blivit reducerade till att vara passiva lyssnare som bara lär sig inför proven.
Det gäller även alla dessa lobbyister som åker runt på olika ställen i Sverige och tror att de kan styra och ställa som de själva känner för. Skolan har varit en lekstuga för okunniga politiker på såväl statlig som kommunal nivå under många år och är det fortfarande. Men den har också varit en lekstuga för olika lobbyister. Det är inte längre en verksamhet som bygger på vad lärare och elever tycker är viktigt. Det är en skola som till följd av alla experiment och ovetenskapliga och okunniga politiska beslut sjunker likt Titanic. Om lärare och elever fick friheten att bestämma över hur verksamheten ska se ut i samråd med varandra så skulle vi snabbt kunna komma på rätt håll och fortsätta resan mot en skola som håller måttet.
Problemet är att tystnadens kultur breder ut sig i det här landet och att allt färre därmed vågar stå upp och sätta stopp för de angrepp som skolan nästan dagligen blir utsatta för från okunniga politiker och lobbyister. Jag tycker att vi från och med nu ska kräva att alla som vill lansera förslag och metoder oavsett om det kommer från politiker eller lobbyister spelar med öppna kort och redovisar
1) vilket stöd metoden eller förslaget har i den forskning som finns med källhänvisningar så att man kan skapa sig en egen bedömning och granska underlaget.
2) att man ger konkreta exempel på där metoden eller förslaget har fungerat
3) att man visar på hur vi som lärare kan arbeta med den metod, teori, perspektiv eller förslag eller vad det nu är för något som man kommer med.
Om inte detta kommer så kan inte jag se att vi i dagsläget med den nya Skollagen kan tillämpa förslagen, metoderna osv. i verksamheten eftersom de då bryter mot 1 kap 5 § där man säger att utbildningen skall vila på vetenskap och beprövad erfarenhet. Om vi ska redovisa vårt stöd för vår undervisning så är det rimligt att också politiker och lobbyister redovisar sitt stöd framöver. Alla vinner på att vi kör med öppna kort.
Jag håller för övrigt på att samla ihop till ett större inlägg om hur man skulle kunna komma runt att politikerna får inflytande över skolan samtidigt som man får på plats ett större kvalitetssystem som säkrar att vi får en kvalitativ undervisning i skolan. För politiskt inflytande över skolan har genom åren visat sig snarast vara en garanti för ett organiserat kaos och inte kvalitet!
Jag tror vi har diskuterat det här förut och min åsikt är att
Det ska stå: och mer av inflytande för lärare och elever
Minns någon LTG-metoden? Det Var Ulrika Leimar som på 70-talet lanserade en elevnära
metod för läsinlärning. Den utvärderades aldrig ordentligt utan byggde mycket på Ulrikas närvaro i klassrummen. På så sätt är det med många olika innovationer i skolan. De tillkommer ofta spontant: Man lär ut matematik till dans och musik, man tycker att det är viktigt att barnen har roligt för då lär de sig, att arbeta i grupp om ett tema ökar kunskperna mer än några föreläsningar. Tyvärr är det ofta så att upplevelseen av att något är bra får styra fortsättningen. Man beprövar så att säga sin egen erfarenhet.
Jag tror att lärarna måste lära sig utvärderingsmetoder för att bättre hålla reda på vad som
som verkligen är effektivt i skolan.
Där skulle forskarutbildade lärare kunna uträtta storverk. Tyvärr är skolforskninge inne på
farliga vägar:
http://www.newsmill.se/artikel/2011/11/09/skolforskningen-r-inte-riktig-forskning
Alla sanningar är sanna, alla mål är lika mycket värda, bara eleverna är glada och nöjda så är allt bra. De flesta lärare kämpar kraftfullt för att slippa låtgåattityden och brinner för att eleverna ska få med sig kunskap som gör deras liv bra. Tyvärr tycker jag inte att svenska skolforskningen alltid har varit våra bästa allierade. Låtgå behöver bekämpas.
@Frekar
Ett problem du helt enkelt förbiser är att lärare inte är ense inbördes.
Det fungerar inte att ropa att alla lärare ska förena sig.
Däremot är dina tre punkter utmärkta, men då måste forskarna bli mer skolnära än nu.
Bertil.
Jag har aldrig talat om att alla lärare ska göra lika. Snarare tvärtom har jag vid flertalet tillfällen betonat vikten av mångfald. Det är bra att alla lärare inte är ense för annars hade vi fått en enformig skola och enformig skoldebatt. Det hade varit väldigt tråkigt och inte bra för varken debatten eller resultaten i skolan.
Bertil.
Jag håller naturligtvis med dig om att forskare inom området måste bli mer skolnära än nu.
Fredrik, det är ironiskt att du lyfter statlig kontroll som ett varningsskynke i ett land där gamla kan ligga i sin egen avföring för att blöjor är för dyra och där dömda pedofiler får starta skola.
Helena.
Jag tänker inte ens kommentera det där och konstaterar bara att du inte klarar av att kunna respektera att jag har andra åsikter än vad du har. Du klarar uppenbarligen inte av att föra en konstruktiv debatt med sakliga argument ens eftersom du nu i två kommentarer till ett inlägg på din blogg har förklarat att mina åsikter är dumheter. Med den attityden från din sida så har jag absolut inget intresse att debattera med dig. Jag vill debattera sakfrågor och just nu är ditt agerande inte sakligt för fem öre.
Helenas kommentar är slagkraftig men har inte det minsta av personangrepp mot dig. Det handlar om en konstruktiv debatt där Helena på ett färgstarkt sätt demonstrerar att verksamheter behöver uppföljning. Det är även min uppfattning att svensk skola behöver mer uppföljning av resultat,
Jan.
Det är inte ovanstående kommentar utan de kommentarer hon lämnat på sin egen blogg där hon avvisar mina åsikter som dumheter som har gjort att jag har tappat intresset för att debattera med henne tills hon börjar ägna sig åt att debattera sakfrågan och inte ägnar sig åt att dumförklara andras åsikter. Hon inleder en av sina kommentarer så här: ”vad är det för dumheter om betyg och NP?”.
Jag tolkar inte detta som ett personangrepp utan snarare som att Helena saknar en hållbar argumentation. Hon brukar vara saklig och det förvånar mig faktiskt en del att hon tar till sådana här lågvattenmärke i debatten.
Bättre att hålla samman diskussionerna så att andra kan följa dem och ifall kommentaren gäller en annan blogg så är det lämpligt att länka till den.
Glömde länken ser jag här. Den borde naturligtvis finnas här. Det handlar om kommentarer till detta inlägg:
http://helenavonschantz.blogspot.com/2011/11/munchen-och-kunskapssynen.html
Helena.
För min del har jag ändå bestämt mig för att bemöta den här kommentaren från din sida. En längre kommentar kring detta finns i mitt inlägg med titeln ”En konstruktiv skoldebatt och allsidig bedömning” (http://frekar06.eu/?p=1743275). Men låt mig ändå lyfta några av de saker som den borgerliga alliansen där Folkpartiet som Helena är med i har genomfört:
1. Man har prioriterat att sänka skatterna och krogmomsen istället för välfärden. Flera hundra miljarder har gått till skattesänkningar istället för till välfärden som de borde.
2. Svårt cancersjuka människor tvingas nu ut på arbetsmarknaden som en direkt följd av den reform av sjukförsäkringen som Folkpartiet varit med och drivit igenom. Det är inte värdigt ett land som Sverige. Vi skämmer ut oss i omvärlden på ren svenska.
3. Den borgerliga alliansen har öppnat upp för risk kapitalister i äldre vården som verkar vara totalt oansvariga.
4. Den borgerliga alliansen i Region Skåne började förra mandatperioden med att kraftigt höja sina egna löner för att sedan lägga kraftiga nedskärningar på sjukvården.
5. Det regionråd som den borgerliga alliansen i Skåne har tillsatt tjänar mer än vad vår statsminister har i lön samtidigt som man till vårdpersonalen säger att de inte kan få höjda löner och att man måste göra besparingar inom en vård som redan går på knäna.
För min del är beskedet enkelt och mycket konkret i den här frågan. Om man verkligen hade velat satsa på äldre vården från den borgerliga alliansen så hade man inte prioriterat stora skattesänkningar. Politik handlar om prioriteringar och jag prioriterar en bättre vård, omsorg och skola långt före skattesänkningar. Sjukvården skall bedrivas i offentlig regi och jag säger bestämt nej till att alla former av privata aktörer i sjukvården.
Vinstintresse får aldrig någonsin styra vården. Vården ska vara tillgänglig för alla oavsett ekonomi. Vårdens problem löses inte genom mer statlig kontroll utan genom att man får resurser tillräckligt att kunna sköta verksamheten på ett bra sätt. Jag kan garantera dig Helena om att det kommer ett oerhört kritiskt inlägg om Carema under morgondagen (eller idag eftersom klockan passerat 24:00 när detta skrivs). Den myndighet som har ansvar för tillsynen redan idag kommer också att få sig en ordentlig känga från min sida för där verkar vara väldiga brister i den tillsyn Socialstyrelsen har redan idag.
Jag håller med dig! Det märkliga är att den borgerliga regeringen anser att skolan behöver statlig kontroll, medan de släpper på den gällande de privata intressena samt ger dem dessutom stora skattesänkningar. När det gäller dessa sitter de och hoppas på att skattesänkningar skall generera nya jobb, när dessa i själva verket går till något annat. De har full frihet – skattesänkningarna villkoras inte. Vilket dessa naturligtvis skall göras, om man anser att statlig kontroll är nödvändigt.
Bra att du väljer att diskutera grunderna för hur verksamheter ska bedrivas, jag blev besviken på din förra kommentar.
När det gäller det allmänpolitiska ställningstagandet vänster eller höger hamnar vi väl dock på olika sidor. Jag tror verkligen att det är viktigt att ge människor incitament till att göra det som är bra för samhället.
Eftersom jag vill ha en bred politiskt enighet kring skolan håller jag dock en låg profil när det gäller allmänpolitisk debatt i den här bloggen. När det gäller mina viktigaste mål om att alla elever har rätt till kunskap känner jag det inte som att jag har några motståndare på vänsterkanten. Tokiga idéer om att allt ska vara frivilligt finns över hela det politiska spektret och även kommunister erkänner att ”kunskap är makt” och att det är något den uppväxande generationen behöver.
Monika.
Exakt. Du har helt rätt. Det här med krogmomsen kan man ta som exempel. Finland har infört denna reform. Det har inte lett till ett enda jobb och heller inte till lägre priser på krogen vilket är regeringens syfte med reformen. Man visste med andra ord redan när man införde denna sänkning av momsen att reformen med största sannolikhet skulle leda till större vinster. I Finland vill man nu avskaffa denna fiaskoartade reform.
Politik handlar om att prioritera och regeringen prioriterar uppenbarligen att sänka krogmomsen före att satsa på skola, högre utbildning, vård och omsorg.
När det gäller sänkningen av krogmomsen håller jag helt med, oerhört liten effekt på det som sägs eftersträvas, mer jobb, men mängder av obehagliga bieffekter kring att samhällets resurser hamnar på fel ställen.
Att utifrån ett dåligt förslag såga en hel politik känns däremot inte relevant för vänstern hade ju sitt helt stolliga friår där duktiga välbeställda kvinnor var hemma och kokade sylt på skattebetalarnas bekostnad. Vi ska dessutom inse att när det gäller uppföljning och kontroll av skolan så har vänster höger samma uppfattning men bara olika blinda fläckar. Vänstern har tillåtit de mest fruktansvärda övergrepp på kunskapsuppdraget för att det gjorts av kommunerna medan högern blundar för alla de tokigheter som uppstår i friskolorna. Det behövs mer statlig styrning mot ökade kunskaper och ökat ämnesdjup.
Det som fascinerar mig mest är att man tror att statlig styrning och mätning av kunskaper ökar dessa och ämnesdjupet rent generellt. Vi kan bara bedöma och mäta vissa delar, men hur vet vi hur mycket som fastnar.
Det är en seglivad illusion att tro att det är möjligt att mäta en människas kunskap och inte endast inse vad hon eller han presterar vid en speciellt tidpunkt på ett speciellt utformat prov.
Det enda vi kan få veta är vilken typ av kunskap vi värdesätter och vill att andra skall ta med sig. Och det är som jag ser det, riktigt att göra det. Men låt oss stanna där, och inte tro att vi har mätinstrument som ger OSS kunskap om varje individs lärande. Jag vill drista mig till att säga att det oftare är den kunskap och lärande som inte går att mäta som är det som individen tar med sig genom livet. Den andra som påtvingas henne, klarar hon av att visa för stunden, för att sen glömma bort eller förkasta.
Vi kan bestämma oss för att detta och detta skall ingå i läroplaner och verka för det. Men låt oss stanna där och inte dra för stora växlar av ett uppnått resultat på ett prov.
Jag tror att individen, när hon behöver kommer lära sig det som krävs. Jag tror på individens egen förmåga till insikt inför situationer hon möter i livet.
Vad jag hellre skulle vilja införa är en kontroll som visar att lärare har verkat för att denna så viktiga kunskapen för samhället i stort har gåtts igenom. Sen hur väl eleverna tagit till sig den, förblir nog (just nu) en gåta.
En central del av läraruppdraget är att vi ska fokusera på inlärt och inte utlärt och det är exempelvis grundkritiken mot katederundervisning. Nej Monika det är kunskapsresultat vi måste studera.
En central del av läraruppdraget är att vi ska fokusera på inlärt och inte utlärt och det är exempelvis grundkritiken mot katederundervisning. Nej Monika det är kunskapsresultat vi måste studera.
Att något gåtts igenom behöver inte nödvändigtvis innebära att man utlärt. Jag som lärare går t.ex. igenom läroplansteorin eller läroplanens formuleringar i syfte att studenterna skall lära sig hur det fungerar. Vilket lärande som egentligen sker vet vi egentligen inte. Men vi tror det?!
Vi lärare skall naturligtvis bedöma våra elever eller studenters prestationer. Men kontrollen skall ligga på om läraren i det här fallet har verkat i den riktningen! Kan vi göra något annat?
För även om du anser att vi måste göra något, är det inte endast av det skälet vi kan göra det. Om vi inte skall leva i illusionernas värld som lärare.
Jag ser att privatisering ofta är ett sätt att utöva kontroll på ett alternativt sätt. Med hjälp av mål och ekonomiska drivkrafter hoppas man få effektiviseringar. Den borgerliga regeringen och faktiskt flera av partierna i det andra blocket har dock en övertro på att detta ska fungera. Jag kan med rent marknadsekonmiska resonemang konstatera att staten vid privatisering får en beställarroll som är svärare än när de styrde verksamheterna. Redan i samband med kommunaliseringen uppstod problem då kommunerna hade väldigt låga ambitioner när det gällde kunskaper och då framför allt djupa kunskaper och staten hade ingen uppföljning som gjorde att detta uppmärksammades. Friskolor blev sen att hoppa ur askan i elden. Ingen visste om de levererade ens i närheten av det som de påstod.
Det blir så teoretiskt och konstigt när ni talar om mål och uppföljning av mål. För mig har pedagogik alltid varit praktiskt och självklart. Jag finner ständigt nya vägar själv och prövar det med mina elever. Det har alltid gått bra vad ni än säger.
Fredrik skriver: ”vilket stöd metoden eller förslaget har i den forskning som finns med källhänvisningar”. (Slut citat) Jag har aldrig haft någon kännedom om den forskning som finns eller några källor när jag startade mina försök. De var mina idéer från start till slut.
I några fall planterade jag försiktigt in dem i elevernas tankar och frågade sedan hur vi skulle göra. Då blev det elevernas idéer och förslag. Det är alltid en fördel om eleverna framför lärarens idéer. ”Strålande! Ni har verkligen hittat bästa sättet att …”
Men Pavlovs hundar och Skinners råttor eller alla gamla kufar som utgjorde pedagogiken i lärarutbildningen, de är inte up to date. Dem hade jag inte någon nytta av.
Att utvärdera med eleverna är snabbt och enkelt. Jag tror inte det skulle funkat mycket bättre om jag fått utbildning i utvärdering av metoder i utbildning. Så varför göra det konstigare än det är. Man vet vad som saknas år 1 och gör det bättre år 2, med nya friska idéer. Jag utvärderade alltid både mitt och elevernas arbete och vi blev alla mycket bättre för varje år. Så varför konstra?
Jan
Vet inte om jag förstår dig här – på vilket sätt menar du att detta har att göra med personligt ansvar.
Det är väldigt tydligt att vi har en trend mot mer personligt ansvar för sina uppdrag, inklusive att hålla tiden, mer av att alla blir som konsulter som arbetar mot en beställare som säger vad som ska göras.
Personligt ansvar kan jag mer se handla om att man kan gå emot vad någon annan säger vad som skall göra, om man ser att resultatet blir uppåt väggarna. Och när man gör det, inser beställaren att detta var riktigt.
Det var väldigt vad olika saker vi lägger i ansvar. Jag anser att det viktigaste sättet att ta ansvar är att göra det i lojalitet mot det samhälle, den verksamhet, den företagare man valt att tillhöra och samarbeta med. Har jag tagit anställning som lärare och får betalt för det bör jag förstås ta ansvar för att uppnå saker som är mål för skolan.
Det är klart att vi också behöver ha modet att säga till om det som är fel och att inte lojalitet mot vår arbetsgivare ska vara ett hinder för att lyfta problem men som anställd får man betalt för att hjälpa arbetsgivaren att nå sina mål. Då är det ens huvudansvar.
Men nu talar du inte längre om personligt ansvar, utan om ansvar. Och då kan jag hålla med dig och även förstå hur du menar. Jag åläggs då ett ansvar för att göra det jag är betald för att göra.
I det fallet åligger det dessutom att AG eller beställare har ansvar för att detta verkligen tydliggörs för den anställda. Det blir då inte den anställdas personliga ansvar att göra detta. Men det är bekvämt för beställaren om denne kan lägga detta på den anställda då denna inte behöver ta ansvaret.
Som jag ser det, kan man inte ge någon annan ett personligt ansvar om man själv styr upp och kontrollerar det hur detta skall se ut.
Jag ser inte samma behov av att göra distinktion mellan personligt ansvar och ansvar eftersom jag anser att det är helt naturligt att följa upp och kontrollera resultat av något en annan haft personligt ansvar för att utföra. Ifall ingen är intresserad av resultat, hur ska man då kunna utkräva ansvar, känns ansvaret ens intressant.
Jag ser att vi får allt mer av en hierarki av ansvar med många beställare. Jag beställer saker av andra som är en förutsättning för att jag ska kunna utföra det jag har lovat. Den framtidstrend jag ser är att vi alla allt oftare får ta ansvar för något och att vi inte får betalt om resultatet blir för dåligt och detta fastän vi i vår tur är beroende av andra.
Jag vill nog gärna problematisera denna kontrollhysteri som har uppstått inom utbildningspolitiken.
Själv har jag inget behov av att kontrollera resultatet. Min skolning innebär ju att jag känner till hur lärande många gånger kan uppstå och utformar min undervisning och min bedömning av examinationsuppgifter efter den kunskap jag har om området. Inte helt hållet efter klart givna förväntningar på vad någon skall svara eller efter på förhand given kunskap. Jag utgår från svaret som studenten har givit och om den tolkning h*n har gjort i relation till det som tagits upp är rimlig.
Varje gång jag skall bedöma något efter betygskriterier upplever jag att det i djupare mening är en relativt omöjlig uppgift. Om jag då skulle vara tvungen att mäta den kunskap jag i själva verket bara kan tro att de har fått, så blir den nog totalt omöjlig.
Däremot kan jag genom diskussioner och samtal med dem få en större kunskap om vad de förstår, men oftast är det i utvalda delar som vi bestämt är viktiga.
Du använder starka uttryck som ”kontrollhysteri” men det döljer inte det faktum att resultatkontroll är en naturlig del av alla de styrmekanismer som fungerat för samhället.
Jag förskräcks av tendenser att betrakta allt som omöjligt bara för att det inte går att göra optimalt. Vi kan inte veta annat än en del av elevens kapacitet med betyg och när vi relaterar det till elevens kunskaper kommer vi att göra felbedömningar. Vi kan ändå sträva efter att förbättra betygssättning och tydliggöra vilka avgränsningar vi har så att individen själv kan lyfta fram detta.
Jepp Jan!
Du använder starka uttryck som ”kontrollhysteri” men det döljer inte det faktum att resultatkontroll är en naturlig del av alla de styrmekanismer som fungerat för samhället.
Det handlar om samhället och statens styrning. Och det är väl i så fall det enda vi kan få fram ur en kontroll av resultaten.
Ja, vi kan framför allt se hur väl mål som samhället ställer upp kan tillgodoses. För mig som ändå anser att samhället är en viktig positiv sak, något vi ska förädla, något att bygga allt bättre, så är samhället styrning av individerna något som är värt mycket. Det handlar om mekanismer kring samarbete så att egointresset får en stark motvikt.
Jag anser bara att man skall tala om saker för vad de står, inte tala om dem som om de står för något annat än vad de är.
Det är ju alltid en styrning – samhället styr vilken typ av medborgare det vill ha. Vilka normer som skall gälla och vad som är förbjudet och vad som är tabu, men styrningen kan ju riktas mot en öppenhet och ett deltagande i dess verkliga betydelse, inte i likhet när man talar om att någon är osamarbetsvillig för att den inte gör som man vill att den skall göra. En påtvingad delaktighet är i själva verket en styrning uppifrån och kan aldrig ses som delaktighet i meningen inflytande. Om alla skall vara med, eller ingen får stå utanför, handlar det om tvång och inget annat.
Sen vilka värderingar man lägger in detta, är en annan sak som jag ser det.
Skillnaden mellan mig och mina studenter och lärare och deras elever är ju att vi lärare är anställda och av det skälet har ett uppdrag. Det är något som studenter och elever inte omfattas av. Av det skälet anser jag att läraren skall kontrolleras i syfte att viktiga värderingar verkligen efterlevs. Om något nu skall kontrolleras och inte endast bedömas. Studenter och elevers resultat skall bedömas, men inte kontrolleras, som jag ser det. Därför att jag ser det som omöjligt att kontrollera läraren genom att kontrollera elevernas resultat av skäl som jag tidigare har tagit upp.
Jag inbillar mig inte att jag är något annat i min yrkesutövning än en lärare som har ett uppdrag som jag skall uppfylla. Det är vad jag får betalt för! Studenter får betala för att delta, genom lån och förlorad arbetsinkomst. Därför ter det sig märkligt att det är just dom som omfattas av regler och förordningar, samt kontroll mm. Elever i den obligatoriska skolan är tvingade att gå, varför skall de omfattas av detsamma.
Jag eftersträvar inte någon stark kontroll på enskilda lärare som innebär jakt på den perfekta läraren. Men att kontrollera lärosätens planeringar, kursplaner mm. är ju helt riktigt att göra. Men att det skulle handla om från samhällets och statens sida, en omtanke kring enskilda elevers och studenters egna lärande har jag svårt att se.
Det enda jag kritiserar i det här är att man inte uttalar just detta från utbildningspolitiskt håll.
Elevernas, ungdomarnas resultat är lika viktiga och samhället lägger ner stora pengar på dem så det är naturligt att förvänta sig något tillbaka. Vi ska ha förväntningar på våra ungdomar och det är inte valbart för dem att sträva mot samhällets mål för dem.
Vi har verkligen inte skolan bara för elevernas egen skull. Det är viktigt för samhället att de kan kommunicera och samarbeta samt har kunskaper inom ett brett spektrum av områden.
Något annat vill jag inte ha några uttalanden om!
Ett av de stora problemen med både ansvarstagande och ansvarsgivande är att befogenheterna ofta inte matchar det ansvar som är tilldelat (ofta alltför otydligt dessutom).
Som studierektor under ett antal år på en mycket stor institution märkte jag det mycket tydligt.
Du sätter fingret på skolans stora problem. Jag hävdar att det är huvudmannens användning av alla andra som syndabockar när de skulle spara pengar som är orsak till att vi nu har en ren kris när det gäller ansvarstagande. När vi ska vända skolan rätt måste vi börja med att få bort de destruktiva budskapen ur systemet.
Du är klok du Monika!
Jag håller helt med dig i frågan om att det är lärarkunskaperna som bör kontrolleras innan vi ser vad eleverna kan. Dessutom är det ju som du antyder så att den kunskap som är viktigast kanske vi inte kan mäta, men vi kan i alla fall göra en uppskattning av den med hjälp av prov. Vi får inte tilldela kunskap något mystiskt innehåll, tycker jag
Jag håller med dig Bertil om att vi får se till att mäta lärarkunskaperna till att börja med och låta de lärare som har för lite kunskaper gå tillbaka och börja om där de behöver.
Sen undrar jag verkligen om du håller med Monika hela vägen. Det känns som en ganska absurd tanke att glömma bort att mäta det resultat vi är ute efter. Skolans syfte är att eleverna ska lära sig och då är det också det vi ska försöka mäta. Du uttrycker dig väl om att även om prov inte mäter allt så kan vi ändå göra en uppskattning av resultatet baserat på dem.
Jag är relativt säker på att en mätning av resultaten bara ger en tillrättalagd bild av vilken typ av kunskap vi eftersträvar och ser som viktig, inte vad någon egentligen i verklig mening har lärt sig.
En bedömning däremot, som genomförs på helheten kan ge en bild av ett lärande hos eleven eller studenten.
En mätning av resultat är förstås alltid en ofullständig bild av vad som verkligen åstadkommits. Den ger dock ändå ett underlag för bedömning när vi ska gå vidare och göra olika val.
Jag håller inte med om att det är en tillrättalagd bild även om jag förstås ser att vilka prioriteringar vi gör i samhället påverkar hur vi mäter. Det är faktiskt bra att vi tar på oss ett samhällsperspektiv vid bedömning av individernas prestationer.
Att sen individen kan behöva andra mer kompletta bedömningar för att hitta sin personliga nisch och potential är inget som står i motsättning till mätning av resultat eller ett samhällsperspektiv på vilka resultat som är mest värdefulla.
Det Bertil skriver ovan om ansvar och befogenheter delar jag verkligen och anser att det är ett problem som vi borde lyfta oftare. När jag tagit del av denna diskussionen funderar jag över frågor som exempelvis:
1. Vad är kunskap egentligen och vilken kunskap är det vi egentligen kommer att behöva förmedla till våra elever så att de utvecklas fullt ut och är så väl rustade som möjligt för framtiden?
2. Vad innebär det att ta ansvar och för vad är det vi som lärare egentligen ska ta ansvar för i den svenska skolan?
3. Hur är det tänkt att vi lärare ska kunna ta ansvar för undervisningen när vi knappt längre får chansen och befogenheterna att ta oss tid för förarbete, hålla i undervisningen och efterarbete?
4. Vem är det egentligen som granskar granskaren (i detta fallet staten)?
Detta är frågor som jag tycker vi diskuterar för lite i dagens samhälle. Särskilt den första frågan som berör innehållet i skolan och detta med vem som utsätter staten för granskning är det allt för lite diskussion om.
Jan skriver:”Det känns som en ganska absurd tanke att glömma bort att mäta det resultat vi är ute efter. Skolans syfte är att eleverna ska lära sig och då är det också det vi ska försöka mäta.”
För mig är det Jan skriver självklart. Fullständigt självklart.
Men när Bertil skriver: ”Dessutom är det ju som du antyder så att den kunskap som är viktigast kanske vi inte kan mäta, men vi kan i alla fall göra en uppskattning av den med hjälp av prov.” Provet är en mätning. Du kallar det uppskattning för att du inte tycker noggrannheten är tillräckligt stor. Varför konstra? Skall vi sluta med prov och mäta kunskaper hur?
Som jag skrev tidigare, så är det jag som lärare som ger prov som mäter kunskaper (med någon noggrannhet). Det är jag som dömmer och bedömmer. För mig är det självklart så!
Jag håller med Jan, men har inte förstått ett dyft av det konstiga ni andra kommer med. Vill studierektorn ta över mitt jobb? Skall han mäta eller bedömma mig? Han har inte det kunnande och den förmåga jag har i mitt jobb!
ELLER HUR ÄR DET BERTIL?
Jag håller med Jan, men har inte förstått ett dyft av det konstiga ni andra kommer med.
Skillnaden mellan dig och mig är väl att jag inte ser det du framför som något konstigt. Jag håller bara inte med dig.
OK! Tag det enklare Monika, så skall jag försöka förstå.
Detta: ”Jag är relativt säker på att en mätning av resultaten bara ger en tillrättalagd bild av vilken typ av kunskap vi eftersträvar och ser som viktig, inte vad någon egentligen i verklig mening har lärt sig.” (Slut citat) Vad menar du?
Elever lär sig addera tresiffriga tal. Läraren ger ett prov på addition för att se om de kan addera. Då ger resultatet ingen bild av vad någon egentligren i verklig mening lärt sig ?????
Jag tycker du konstrar till något mycket enkelt. Hur skulle du vilja testa om elever i verklig mening kan addera?
Vi eftersträvar kunskap om addition.
Och i det här fallet är det ju ingen svårighet att mäta det heller.
Viss kunskap går att mäta, den som handlar om minneskunskap. Det har jag aldrig förnekat. Men hur någon förstår addition kanske är svårare att mäta.
Det här med kunskap och lärande är inte enkelt.
Det är väl klart att provtillfällen kan ge ganska tillförlitliga indikationer om elevers kunskapsnivåer. Om man har fler prov i ett ämne ökar reliabiliteten. Validiteten kan förmodas vara hög eftersom uppgifterna slumpmässigt ska dras ur den pool av kunskaper
eleven förväntas besitta. Man kan naturligtvis också hävda att man därmed inte når den tacita kunskapen (den tystaI), som ofta produceras på omedvetna och automatiserade vägar.
Så kan t.ex. det vara svårt att i ett verbalt prov redogöra för hur man bär sig åt när man kör bil (i detalj). Men den formen av kunskap kan inte heller så lätt bli föremål för lärande under ordnade former i t.ex. skolan.
Nu hävdas att förståelse inte kan mätas. Förståelse anses då ligga djupare och närmar sig ibland intuition när vi diskuterar det. Jag tror inte att förståelse är något speciellt mycket djupare än kunskap, men att skillnaden är att den består av relationer mellan kunskapsdomäner (överblick). Ställs provfrågor rätt bör även detta kunna täckas i kunskapstest.
Monika skriver: ”Det här med kunskap och lärande är inte enkelt.”(Slut citat)
Krånglar man till det blir det bara svårare. Bertl förklarade vad jag menar: ”Det är väl klart att provtillfällen kan ge ganska tillförlitliga indikationer om elevers kunskapsnivåer. Om man har fler prov i ett ämne ökar reliabiliteten.” (Slut citat) Det förstår jag fullt ut, men jag tycker du krånglar till det i onödan.
Jag behöver inte krångla till det. Visst skall man förenkla och konkretisera, men så enkelt som ni framför det är det ju rent generellt. Allt beror på vilken typ av kunskap man talar om och vilket lärande som sker hos individen. Så enkelt som ni vill framhärda att ta reda på och mäta det är det ju inte. Det är just den synen som innebär att vi har så många obehöriga inom skolans värld. Man tror det är så enkelt att det räcker med ämneskunskaper på en fristående kurs på universitetsnivå för att vara lärare. Eller att man kan förstå lärande endast utifrån ett enda perspektiv, sitt eget.
Självklart är det mycket svårare än så.
….men så enkelt som ni framför det är det ju INTE rent generellt.
Det är just min syn att det är krångligt att bedöma kunskap och ännu svårare att förutsäga dess tillämpbarhet som sen leder till att jag anser att vi ska göra bästa möjliga i situationer där vi bara vet en delmängd. Jag vänder mig mot passiviteten som uppstår när inga beslut tas, inga prioriteringar görs och inga krav ställs. Vi måste agera även på ofullständiga underlag.
I ingressen: ”samhället går mot mer av kvalitetstänkande och fokus på ett tydligt mål för arbetsuppgifter” (Slut citat).
(1) TYDLIGA MÅL
(2) SOM KONTROLLERAS UPPNÅDDA FÖR KVALITETSGARANTI.
Många människor vill att deras yrke ska vara speciellt. Det märks tydligt också i lärarkåren. Kunskap är något så svårbegripligt så det bästa vore att inte ta upp och diskutera det alls.
Ja, kunskap har flera skikt och övergripande, relationell kunskap är vad vi strävar efter hos oss själva och eleverna. Men denna kunskap manifesterar ju sig också på vissa sätt (den är ju inte hemlig) och dessa uppvisade kunskaper kan självfallet bedömas (eller mätas, som ju här inte används i måttbandshänseende).
Jag talar inte om att kunskap är hemlig, men om man inte preciserar vilken kunskap som skall mätas utan talar rent allmänt om kunskap, som om all kunskap kan mätas på samma sätt som ett körkortsprov, och man samtidigt talar om ett lärande på samma sätt – som om allt lärande handlar om inlärning av ett kunskapsstoff som man sedan provas på, ja då uttrycker man i vilket fall en förenkling av stora mått.
Mitt yrke är speciellt på det sättet att det krävs en viss utbildning, liksom juristyrket, journalistikyrket, långtradarchaufförsyrket. Det kan se mycket enkelt ut att köra långtradare – det är väl bara att sätta sig och köra – har man körkort räcker väl det.
Man kanske skall erkänna andras kunnande, speciellt om man talar så mycket om kunskap och inte generalisera en typ av kunskap.
Jag diskuterar gärna både kunskap och lärande, men ofta möts jag av ett motstånd till det jag säger genom att en del kan mena att jag försvårar, vill ha frivillighet, inte bryr mig om kunskaps- och lärandemål osv. och i en del fall att jag faktiskt ingenting begriper. Ja, det har också hänt.
Då är det inte så stor mening i att diskutera det.
Men jag kämpar på så gott jag kan.
Men Monika! Det är roligt att diskutera med dig!!! Jag vill att du fortsätter att diskutera och försvarar dina ståndpunkter.
Jag är klart skeptisk till en del idéer du framför då jag tror att de leder fel men ditt sätt att argumentera är konstruktivt och logiskt och en glädje för varje debattör.
En del väloljade skol-krängare som torgför frivillighetsbudskapet ser jag som motståndare till kunskapsbygget och ett förbättrat samhälle och skola. Jag hoppas att en diskussion som synliggör de underliggande drivkrafterna hoppas jag blir ett vapen mot de samhällsdestruktiva och är mycket glad åt att ha dig som kommentator här.
Ser du ingen som helst koppling mellan det du menar är ytligare kunskap och den djupare kunskap du talar om? Menar du att den som endast har mycket lite ytligare kunskap
kan ha en ofantlig mängd djupare dito? Och tvärtom.
Jag erkänner andras kunnande, men när jag vid vuxna år lärde mig något nytt så förstod jag
plötsligt allt bättre. Jag tog en sjöfartsexamen och det är klart att det var ett stort nytt fält att tränga in i med kunskaper på olika nivåer (inte bara fakta!), men nog skulle ett prov kunna avgöra om jag har de teoretiska kunskaperna som behövs. Ett praktiskt prov måste också till, förstås.
Jo jag ser en koppling mellan ytligare och fördjupad kunskap – självklart. Men oftast är den ytligare enklare att mäta än den fördjupade. Om man ser den ytliga som en förutsättning för den fördjupade och utgår från detta då man bedömer och mäter en persons kunskap och lärande, ja då kan man hamna i situationen att om inte den ytliga kunskapen går att mäta att man då inte anser att eleven eller studenten kan området. Jag har sett exempel på denna brist på fakta som inte redovisats, men bedömt att det inte går att producera ett sådant arbete utan just djupa kunskaper. Men då behöver man ha specialiserade kunskaper själv som lärare i det ämnet. Om man inte har dessa kunskaper själv kan man tro att läraren ger ett snäll-betyg.
Intressant frågeställning – ja det tror jag, men att det då handlar om kunskaper som har med förtrogenhet om något. Den kunskapen är svår att mäta på samma sätt som t.ex. fakta-kunskaper. Den går att bedöma, men att mäta den är inte lika enkel, om det ens är möjligt.
Det är viktigt som jag ser det, att alltid vara försiktig med att bedöma en yrkesversam´s bedömningar om man inte är lika kunnig själv i ämnet eller utgår från ett annat perspektiv.
Nu förstod jag inte riktigt. Menar du att inte ens ytliga kunskaper går att bedöma (föredrar det ordet!)?
Vad är det för skilllnad mellan flrtrogenhet, insikter och kunskper. Börjar vi inte med för mycket finlir nu?!
Jo, man kan bedöma och mäta ytliga kunskaper men det man mäter är just det och inget annat. Om dessa sen leder till ett lärande behöver man nog ge andra typer av examinationer.
Man kan vara förtrogen med något utan att ha faktakunskaperna. Och bara för att man får faktakunskap betyder det inte att man blir förtrogen eller att man förstår något. Man kan ha en färdighet utan att ha förståelse för varför denna färdighet behövs. Man kan förstå i meningen begripa, men även i meningen sympatisera eller i meningen förstå betingelserna bakom något, dvs få insikt (grovt uttryckt). I det sista räcker det inte med att ha faktakunskaper. Men naturligtvis är de viktiga för att nå denna insikt.
Det här är mycket kort om detta område.
Vi kan även ta upp och diskutera icke-medvetandegjord kunskap – det man många gånger talar om som tyst kunskap. Då gäller det för oss lärare att söka medvetandegöra den hos andra. Och då får man gå tillväga på ett speciellt sätt.
Icke-medvetandegjord kunskap eller kunskap uppkommen genom s.k. automatisk bearbetning äger rum från första livsminuten. Denna inlärning sker som sagt omedvetet och inströmmande av stimli kan aldrig stängas av. Språket lärs in på detta sätt. Vår förväntan på vad som ska hända skapas genom kopplingar mellan skilda liknande händelser i livet. Denna inlärning är säket mer omfattande än skollärandet. Ibland har denna kunskap kallats intuition, ibland tyst kunskap.
Sedan tror jag att man inte ska konstra aför mycket med begrepp som man ändå inte kan klart definiera när det gäller olika typer av insikter. Förstå, begripa, få insikt, förtrogen med,
ha faktakunskaper……leve skillnaderna! Villka de nu är!
Men vad menar du då – att vi skall bortse från allt annat än det som går att mäta i enlighet med klara och tydliga definitioner (som är universella? Men hur många finns det?) Risken blir ju då att man kanske mäter det man faktiskt inte kan mäta. Man drar för stora växlar på dessa mätningar och tror sig kunna veta något man faktiskt inte vet något om, på basis av denna mätning.
Även om det inte går att klart och tydligt definiera det som inte går att mäta efter klart definierade begrepp, är det väl ändå viktigt att känna till att detta ändå finns och kan ha betydelse. Och försöka få fram mer kunskap om det. Eller skall vi stanna där vi befinner oss och låta den framtida medborgaren tro att denne inte kan någonting därför att den kunskap h*n tagit till sig inte går att vare sig mäta eller definiera.
Jag tycker att det är lämpligt att använda det vi kan mäta för även det icke mätbara samvarierar positivt med positiva mätresultat. Vi ska dock avgränsa våra omdömen så att individen inte inskränks i sökandet efter alternativa sätt att göra positiva bidrag för sina medmänniskor.
Kan dessa ”gömda” kuskaper ge utslag i betyget? För man märker de väl?
Jan.
Jag delar inte den kunskapssyn som du förmedlar i din senaste kommentar. Om vi bara ska använda det vi kan mäta så får vi en väldigt snäv bild av kunskap som jag ser det. I mina ämnen som är Samhällskunskap, Religionskunskap och Historia så skulle det innebära att det viktigaste är att eleven får mätbara fakta kunskaper såsom exempelvis att denne kan lära in en term. Det skulle bli ren utantillsinlärning för eleverna och det är något som jag dessvärre ser en ökad tendens till inom mina ämnen.
Det är en tendens som jag inte vill ha. Det är för min del mycket mer viktigt att eleverna får en förståelse för varför vårt samhälle ser ut som det gör idag om vi talar Samhällskunskap. Om vi talar Religion så borde det vara förståelsen av varför vi till exempel har New Age i Sverige och vad det får för konsekvenser som är det viktigaste. Det handlar också om förståelsen för vad det är som till exempel har gjort att Buddhismen har spridit sig till väst med sådan kraft och vad det har fått för konsekvenser för de asiatiska religionerna när de migrerat till väst. Eleverna behöver ha en förståelse för varför Judendomen är en liten religion medan Kristendom och Islam har blivit så stora.
Därmed inte sagt att eleverna inte behöver grunderna i de olika religionerna. Men det får inte bli så inom mina ämnen att man reducerar ner vad eleverna får till mätbara fakta kunskaper. Denna förståelse kan vara svår att mäta. Men som jag ser det är det en stor utmaning snarare än ett problem att hitta examinationsformer som kan pröva förståelsen hos eleverna för till exempel varför samhället ser ut som det gör nu. Jag tror att det är bra med inlämningsuppgifter där eleven verkligen får diskutera och reflektera över vad denne lärt sig om exempelvis Nya religiösa rörelser eller ismer.
Ett exempel skulle kunna vara att eleverna får i uppgift att välja en ism eller ny religiös rörelse för att sedan formulera sitt dröm samhälle utifrån vad ismen eller den nya religiösa rörelsen står för. Man skulle kunna tänka sig att man också har debatter där eleverna försvarar den valda ismen eller rörelsen. Det kräver förståelse för att kunna genomföra en sådan uppgift och det kräver nästan samarbete för att man ska få ett riktigt bra resultat inom gruppen om man nu kör det som ett grupparbete.
Det är klart att man kan klarlägga hur mycket en elev vet genom skrivningar även då det gäller komplicerade frågor. Hemskrivingar ska vi utesluta eftersom vi då inte har någon kontroll över vem som gör jobbet. Låt däremeot eleverna få i uppdrag att läsa om islam och kristendom och ställ två breda frågor till dem i förväg. Därefter får de i klassrummet besvara de i förväg givna frågorna. Utantillärning kan knappast ske då efter så komplicerade samband ska klarläggas.
Bertil.
Vi är inte överens i den här frågan. För min del anser jag att hemtentamen är en bra form för examination. Min uppfattning är att det är bra med en stor mångfald av examinations former i skolan. Jag vill också titta på hur man kan använda Internet och sociala medier för att skapa andra former av examinationer än de traditionella såsom prov, hemtentamen, inlämningsuppgifter och så vidare.
Bertil
Våra hemskrivningar går inte att göra om man inte gått kursen, dvs. varit med på seminarierna och gått på storföreläsningarna, samt läst kurslitteraturen och fått grepp om teorierna. Och de flesta som går kursen har nog med att hinna med sin egen skrivning. De är också formulerade på ett sätt som kräver en inläsning, och en djupare förståelse för att det skall vara möjligt att få ett godkänt betyg.
Det kan man säkert införa i skolan också! Och där lär ju dessutom de flesta lärare känna sina elever.
Om någon annan skulle ha skrivit tentan, behöver alltså den som behöver få den skriven ha förstått för att kunna förmedla detta till skribenten.
Examensarbeten och doktorsavhandlingar skrivs inte som en saltenta. Jag behöver väl knappast utveckla av vilket skäl jag tar upp dem i det här sammanhanget. De får muntligen försvara sin text. Det kan man göra även gällande vanliga examinationsuppgifter om man anar att någon annan skrivit den.
Och så skall man som jag ser det, inte alltid utgå från de fåtal som missbrukar, utan efter den majoritet som inte gör allt för att slippa undan.
Håller med Monika!
Fredrik, Monika!
Jag har inte förstått vad ni har emot att vanliga förmågor och vanligt vetande, som går att kontrollera med vanliga prov. Det ställer mig frågande till hur eterisk och omöjlig att kolla ert ämne (religion) är.
Skolverket har mål som INTE skall uppnås. Vad skall vi göra med de målen? Undvika att uppnå dem? Vad händer med den stackare som uppnår de målen?
Jag har utbildat ingenjörer. Målen har varit glasklara och undervisningen har inte varit komplicerad. Jag tycker det är synd att era mål är så svåra att nå. Eller skall målen inte nås?
Göran.
Jag har inget emot att använda prov heller. Det enda jag vände mig emot var att Bertil målade ut prov som enda alternativet kring examination. För min del kommer jag låta eleverna välja på de arbetsområde där jag tänkt mig hemtentamen om de vill göra prov istället och samma sak då när det gäller det motsatta. Jag gillar att eleverna får vara med och bestämma över examinationen och är inte låst vid en sorts examination och bara ser att det är den som ska användas. För min del betonar jag vikten av elevinflytande och jag betonar vikten av mångfald.
Jag är för flera olika sorters examination och ett visst mått av elevinflytande men hävdar att det är lärarens ansvar att ha tillräcklligt heltäckande examination med förståelsekontroll och metoder för att stävja fusk.
Jan.
Ett litet förtydligande av min kommentar ovan. Det jag talade om var att eleverna skulle kunna få vara med och välja om de ville ha hemtentamen eller prov på moment där jag som lärare anser att dessa former passar in. Det är ju dock fortfarande som du påpekar jag som lärare som måste sätta ihop det där provet eller/och hemtentamen. Med andra ord så har ju jag som lärare fortfarande ansvaret för hur dessa ser ut.
Det man skulle kunna tänka sig som ett alternativ är att eleverna får en så kallad RET-Tenta. Den innebär att det är eleven som formulerar frågorna och svaren där både frågor och svar ska vara av reflekterande karaktär. I det fallet bedömer läraren sedan både elevens förmåga att formulera sina frågeställningar utifrån vissa kriterier och svaret på frågorna utifrån andra kriterier. Det finns mallar för hur poängräkning och sådant fungerar sedan.
Det är en svårare form av hemtentamen där det gäller att hitta både bra och väl avgränsade frågeställningar och kunna formulera svar som har en god balans mellan att referera och att reflektera. Det är ett bra sätt att för oss som har Samhällskunskap exempelvis att testa att eleverna verkligen kan formulera och reflektera kring komplexa samhällsfrågor.
Frekar06
Jag upplever att hemtentamina och framför allt av typen RET kräver en hel del mer runt omkring, typ muntlig examination baserat på inlämnat. Vi får inte ha examination som inbjuder till fusk utan risken för upptäckt måste vara stor varje gång.
Göran Tullberg
Har inget emot det alls. Det skulle förenkla enormt mycket och jag skulle få mer tid för själva undervisningen istället för att sitta i min kammare och bedöma och ge betyg på 50-70 examinationer x 5 sidor under tre veckor samtidigt som jag startat upp en ny kurs med allt vad det innebär.
Det är inte bara så enkelt att betygsätta förmågor – bedöma dem utifrån den text man har till förfogande kan man göra, men att sen sätta ett betyg efter vissa betygskriterier är en helt annan sak. Det var betydligt enklare då vi endast hade G och U i betygsskalan. När VG kom till försvårades arbetet betydligt och nu när vi har A-F sen tre år tillbaka. Vi bedömer och betygsätter inte studenterna utan deras texter. För vi kan inte göra annat. Även om en student kan visa att hon eller han behärskar en viss förmåga, skall denna betygssättas efter sju steg.
Så, vem krånglar till det? Jo, dem som tror att betygen säger något väsentligt om vad studenterna verkligen lär sig och får med sig för kunskap. Jag har inte fixat till det. Däremot när vi nu skall sätta betyg, är min erfarenhet att A-F är betydligt mer rättvisande än det tidigare. Men det är produkten jag bedömer och betygssätter. Den kan säga en del, men långt ifrån allt. Man kan bedöma att förmågan finns, men i vilken grad utan att det blir endast en kvantitativ bedömning eller vilket djup och förankring hos studenten finns denna förmåga är – dvs. kvalitativt som svarar med en betygsnivå. Ja, det är inte lika självklart.
Jag bestämmer heller inte helt själv examinationerna, då dessa bestäms gemensamt i lärarlaget.
Vad är vanliga förmågor och vanligt vetande och hur kan en vanlig förmåga nå upp till A och när når den ”bara” upp till ett E?
Betygen säger något väsentligt om elevens förmågor! Avgränsat till det iakttagbara med valda examinationsmetoder men även en begränsad iakttagelse har hyfsat prognosvärde i ett bredare sammanhang.
De säger ”något” och har ”hyfsat” prognosvärde … Ja, det kan du ha rätt i. Och det är nog det jag vill betona. 🙂
och det jag betonar är att vi ska använda oss av hyfsat prognosvärde om vi inte har något bättre eftersom att lotta intagningen till läkarutbildningen etc. skulle vara helt katastrofalt.
och jag hävdar att kunskapsresultat är det enda intressanta även om detta resultat förstås också omfattar förmågor med allt från kritiskt tänkande till förståelse av svåra samband.
Ett lärande utan några resultat är inget att ha.
Monika,
Du verkar lite bekymrad över att det bara är produkten du kan bedöma av en elevs kunskapsmassa. Kan vi se och fånga in något annat?
Nja, är inte direkt bekymrad, om man talar om betyg på det sättet – att det faktiskt endast är produkten, och inte att man betygsätter ett lärande. Eftersom vi inte kan få tag i det endast på basis av produkten.
Däremot om det är lärandet vi verkligen skall betygsätta, ja då blir jag bekymrad över att vi inte har fler muntliga examinationer och även möjlighet att följa med studenterna, som det handlar om i mitt fall i processen.
Det är ju däremot möjligt när man handleder examensarbeten, eftersom det är under en längre tid och oftast i mindre grupper eller enskilt.
Vi ska inte betygssätta processen, den är ganska ointressant. Det är kunskapsresultatet, produkten som är det enda viktiga, i och för sig i en bred betydelse omfattande förståelse, erfarenheter och motivation, men ändå bara slutresultat som är viktigt och intressant.
Alternativet riskerar att innebära att vi går tillbaka till en gammaldags belöning av den som var flitigast.
Det är inte processen man betygsätter utan det lärande som sker under den.
Jag betygssätter också mycket genom att studera eleverna i aktion och interagerar med dem medan jag examinerar dem. Det känns dock som att det finns en fara vid ett överbetona detta, då det är ointressant vilka kunskaper de har haft under resans gång, det är de som är kvar när de går vidare som spelar någon roll.
Jag talar om lärande, inte om kunskapsresultat ….
Men, hur kan kunskaper som leder till ett slutresultat vara ointressanta? De försvinner ju inte. Dessutom kan ju dessa tidigare kunskaper leda till andra resultat inom andra områden.
och jag hävdar att kunskapsresultat är det enda intressanta även om detta resultat förstås också omfattar förmågor med allt från kritiskt tänkande till förståelse av svåra samband.
Handlar det om kunskaper som finns kvar är de förstås alltid intressant även om eleven gått vidare och förädlat dem till nya nivåer. Det kan dock vara onödigt att examinera något som är en förutsättning andra kunskaper.
Ett lärande utan några resultat är inget att ha.
Ett lärande utan några resultat är inget att ha.
Nu blir jag lite orolig!
Ja, jag blev orolig över fokuset på att studera lärandet blev så stort att vi glömde bort att det viktiga är att ökningen av förmågor innebär ett kunskapsresultat som finns kvar efter utbildningens slut.
Sen ska inte kunskapsresultat = ökade förmågor blandas ihop med artefakter. Det är de inre förändringarna som är viktiga även om jag tycker att bra förmågor också syns i bra skapande.
@Monika
Din oro skulle vara befogad om det gällde manifesta kunskaper. De latenta delarna
är vanligtvis vilande men aktiveras ju när specifolka frågor ställs till eleven. Du har en Freudiansk syn på minne och kunskap, Monika!
Oj, nu har du verkligen fått mig att skratta. Jag och freudiansk syn. Nej du, är så långt från denna gubbe som jag kan komma. Det är nog snarare du som projicerar din egen vetenskapliga skolning på det jag skriver.
Så bra, då är vi på samma sida inom psykologin i alla fall!