Skip to content

Differentiering

augusti 12, 2011

så många kronblad som ska bilda denna underbara helhetDifferentiering är ett sätt för lärare att hinna med individualisering när det rör sig om många elever. Då använder läraren sig av likheter i förkunskaper för att diskutera samma sak med flera samtidigt. Det kommer inte oundvikligen leda till sämre resultat för de svagaste. Det finns många erfarenheter som visar att en homogenare grupp kan vara ett lyft för alla de svagare. De lär sig förstås mycket mindre än de starka men det är en irrelevant jämförelse som tyvärr alltför ofta trasslar till analysen. Frågan som borde ställas är under vilka förutsättningar gynnar en homogenare grupp även de svagaste i förhållande till hur de skulle klara sig i en blandad grupp.

Sen bör vi förstås fundera på hur långt induvidualisering ska drivas. Samhället blir bättre och eleverna fullständigare rustade för en föränderlig framtid om de får insikter från samarbete med klasskamrater med olika bakgrund, sätt och erfarenheter. Det här perspektivet kan vara så viktigt att det förklarar mycket mediokra resultat hos eleverna från vissa elitskolor.

Differentiering och individualisering ligger ytterst nära varandra och att sky det ena och hylla det andra är riktigt ologiskt. Det behövs en mer balanserad syn och en djupare analys av båda.

Annonser
12 kommentarer leave one →
  1. augusti 12, 2011 9:51 f m

    Jan,

    Det du riskerar med differentiering är att de svagare eleverna kommer att få ännu sämre resultat och självförtroende. Det är ingen rolig situation för en elev att bli placerad i den sämsta gruppen efter till exempel ett test. Det krävs enorma insatser som lärare efter det för att dessa elever inte ska få sämre resultat och sämre självförtroende.

    Detta med differentiering sänder helt fel signaler till eleverna. Jag kommer som lärare i framtiden vara mycket återhållsam med den här typen av differentiering och den typ av diagnostiska test som används för att nivågruppera och diffrentiera elever. Risken för att det uppkommer en ohållbar situation med kanske rent av inslag av mobbning är påtaglig.

    Vi kan inte bara se det ur ett lärarperspektiv utan vi måste också försöka sätta oss in i vad det innebär ur ett elevperspektiv innan vi tar beslut. Vad kommer en nivågruppering innebära för den elev som blir satt i den svagaste gruppen?

    Jag kan också förstå varför man som lärare ser differentiering som en lösning på det här med att anpassa undervisningen efter elevens förutsättningar och behov. Men vi måste tänka ett steg längre än så. Det är möjligt att man kommer kunna lösa en del akuta problem i klassrummet för stunden. Men det är inte långsiktigt bäst för eleven.

    Den här tendensen till mer exkludering till särskilda undervisningsgrupper och nivågruppering har i det närmaste blivit brandkårsutryckningar för att undvika att behöva vidta de förändringar som är helt nödvändiga för att vi på ett bra sätt ska kunna möta elever med funktionsnedsättningar.

    Dammen kommer förr eller senare att brista om man nu får göra den jämförelsen. Då kommer dessa förändringar att bli väldigt akuta och dessutom bli smärtsamma att genomföra. Det är inte frågan om det händer utan när det händer är min bedömning.

    Frekar06

    • augusti 12, 2011 3:20 e m

      Dammen har redan brustit på mängder av ställen och det är stora mängder av elever som flyr till andra skolor i jakt på att skolan ska möta just dem. Det är dock inte elever med funktionshinder som störtar iväg ur sprickorna i dammmuren utan duktiga elever med ambitiösa föräldrar som tröttnat på skolor där deras behov aldrig betyder något. Jag ser inte exkludering som orsaken utan jag ser alla de omöjliga läraruppdrag som blivit resultatet av alla nedskärningarna som orsakerna till ett stort missnöje med skolan. Elever är nöjda med sina lärare men verkligen inte nöjda med sina skolor.

      Mitt paradexempel på den grava felsyn som existerat sedan länge är en högstadieskola som under en period hade mer än hälften av lärarna obehöriga. Av eleverna som kom till teknikprogrammet var det bara ett fåtal som kunde någon fysik och i en klass upptäcktes 8 stycken dyslexielever som inte hade fått något extra stöd under sin högstadietid. Som fysiklärare är det då en enorm utmaning att hjälpa dem lära sig fysik eftersom egentligen ingen kan läsa in ett enda dugg och datorhjälpmedel, visualiseringar, demonstrationsobjekt innebär en ständig förberedelseutmaning. Som lök på laxen bestämmer sig skolledningen för att den stora mängden lärarstöd för dyslexihjälpmedlen ska utföras av de befintliga lärarna som är duktiga på fysik etc. men inte känner till dessa hjälpmedel. Det borde vara starka straff för skolledningar som utformar orimliga uppdrag.

      • augusti 12, 2011 3:52 e m

        Jan. Det är naturligtvis helt orimligt att de som är utbildade för fysik ska kunna hantera alla de verktyg som finns för att ta hand om dyslexi. Ni som har de naturvetenskapliga ämnena ska känna till de verktyg som finns inom de naturvetenskapliga ämnena och matematiken i viss mån också. Att ni ska känna till alla verktyg för att hantera dyslexi är ungefär lika orimligt som att lägga ansvaret för matematiksvårigheter på samhällslärare.

        Vi har olika kunskaper inom olika ämnen. Framförallt har vi ju faktiskt av en anledning valt att fokusera på just de ämnen vi har valt i vår utbildning. Jag menar vissa är väldigt kunniga inom de naturvetenskapliga ämnena, andra inom de tekniska ämnena och en tredje grupp är duktig inom humaniora och samhällsvetenskap. Det är när våra olika kunskaper samspelar som vi har möjligheten att nå resultat. Det är först då jag tror vi har en chans att nå målet om en skola för alla. Här kommer vi också in på en annan viktig sak, nämligen att eleverna måste få en helhetsbild över hur saker och ting hänger ihop.

        Hur hänger de naturvetenskapliga ämnena ihop med de ämnen som behandlar samhälle och humaniora? Ett konkret exempel är miljö och klimatfrågorna där den naturvetenskapliga forskningen ligger till grund för de politiska beslut som fattas (eller åtminstone borde göra det). För att få ett grepp om dessa frågor måste man både förstå det som sker med klimatet, dvs. den naturvetenskapliga delen, men också förstå de delar som rör hur politiska beslut kring detta fattas. Det är genom en ökad interaktion mellan ämnena, genom bättre kommunikation och samarbete som jag tror att vi kan lösa skolans problem och komma starkare ur den kris vi har nu.

        Frekar06

  2. Göran Tullberg permalink
    augusti 12, 2011 11:47 f m

    Frekaro! Du skriver:

    ”för att undvika att behöva vidta de förändringar som är helt nödvändiga för att vi på ett bra sätt ska kunna möta elever med funktionsnedsättningar.” (slut citat).

    Du har aldrig förklarat vilka förändringar som rätt möter alla elever även de med funktions-nedsättningar. Det är sunt och riktigt att anpassa utbildningen efter elevernas förmåga och intresse. Du håller väl med om det?

    I en skola där alla går fram i sin takt kommer långsamma elever att samarbeta med snabba för en tid, innan de snabbare går vidare och de långsamma får arbeta med nya elever. Det är som i livet. Du jobbar med den begåvade A, som lär snabbt och blir befordrad medan du får kämpa ett år till innan det blir din tur.

    Min son kom till Afrika när han var 9 år. Han kunde för litet engelska och fick börja i första klass där han fick extra hjälp med språket. Efter 2 veckor i ettan, blev det 2 veckor i tvåan. Sedan gick han trean med toppbetyg i engelska. Det går utmärkt att gå genom klasser i sin egen takt. De svaga skall få tid och hjälp, men de skall inte hindra intresserade och begåvade kamrater att gå fram i sin takt. DET VORE HORRIBELT! Eller hur f6?

    • augusti 12, 2011 1:50 e m

      Göran.

      Det jag tror vi behöver göra i den här diskussionen är att skilja mellan det som eleverna vill och det som de blir tvingade till att göra. Jag har inget emot om en elev till exempel går till en annan grupp om det bygger på frivillighet. Det som jag däremot med bestämdhet har motsatt mig är att det används tvång för att förflytta en elev ut ifrån sin klass till särskilda undervisningsgrupper.

      Den flexibilitet som de smarta klienterna har skapat och som Internet och sociala medier bidrar till gör att allt lärande inte behöver ske i klassrummet längre. Det finns ingenting som längre säger att klassrummen är den bästa miljön för undervisning ens. Jag har läst en del distanskurser på högskolan vid sidan av min lärarutbildning där man bland annat har använt av det virtuella klassrummet Adobe Connect för seminarier online. Många studenter upplever att de bli mer sedda och bättre bekräftade i Adobe Connect och liknande virtuella klassrum än i det fysiska klassrummet i skolan.

      Jag trodde inte det var sant ska jag ärligt säga när jag hörde det första gången. Men efter att själv ha upplevt exakt samma sak så har jag börjat fundera på vad det är som gör att man upplever sig mer inkluderad, mer sedd och bättre bekräftad i Adobe Connect osv. än i det fysiska klassrummet. Att se alla elever och ge de bekräftelse är ju en oerhört central del av vårt arbete. Nu är det i och för sig upplevelser som säkerligen ska tas med en nypa salt och det finns ju ingen vetenskap bakom detta. Men frågan som sådan är viktig.

      Du är ju också inne lite på samma spår kring det här med datorer och vår organisation i skolan i en annan kommentar där du skriver:

      ”Särskilt stöd kan ges via datorer. Flickan som lärde sig stava satt vid sin dator som hjälpte henne sekundsnabbt. Hon blev tillfrågad om hon ville ha lärarhjälp. Det ville hon helst inte – datorn servade henne bättre.”

      Om en dator kan ge en elev ett bättre stöd än vad vi som lärare klarar av så är det något som inte stämmer i den svenska skolan. Det är naturligtvis jättebra att datorerna funkar som ett kraftfullt hjälpmedel. Men i någon bemärkelse så måste också vi lärare kunna göra saker avsevärt mycket bättre om en dator klarar av det. En dator har trots allt inte den mänskliga kapaciteten. Det finns oerhört kraftfulla tekniska redskap idag för att hjälpa elever i behov av särskilt stöd. De allra flesta är dessutom helt fria. Men de används inte i skolan av någon märklig anledning.

      Det finns till exempel autistiska människor som har berättat om att hela den svårighet att kommunicera och göra sig förstådd som många av dessa människor upplever har överbryggats genom att de använt funktioner på nätet såsom Second Life (virtuell värld). Om vi med gratis program som Second Life kan överbrygga de svårigheter som är förknippade med en del funktionsnedsättningar så kan vi komma oerhört långt. Och det behöver inte kosta skolan mycket alls. Om det finns elever som känner att de får vara sig själva utifrån sina egna förutsättningar och behov i Second Life och andra miljöer, så varför är inte skolan där då? Det vore helt tokigt att inte använda dessa redskap nu när vi har dem för att se till att alla elever når målen och får en god utbildning. Och nej, det är ingen överskattning av tekniken som vi dessutom inte ska ha fokus på. Det intressanta är inte teknik i sig utan hur tekniken kan bidra till elevens lärande, till undervisningen och till skolan som organisation. /Frekar06

    • augusti 12, 2011 3:36 e m

      Progression ett viktigt begrepp som borde vara lätt. Ja Göran du beskriver så väl hur olika elever kan ha olika takt i sin progression och visar hur dåligt skolan fungerar om vi inte tar hänsyn till detta.

      Frekar06 tar upp en mängd intressanta möjligheter med IT och vilka möjligheter de erbjuder för särskilt stöd. Vi ska självklart leta möjligheter och använda oss av fördelar med inkludering och blandade grupper när det går men Fredrik jag är mycket skeptisk till din princip om att det inte ska finnas något tvång för eleverna. Det diskuterar jag i inlägget Väga elevens vilja mot elevens behov. Jag driver din princip till sin spets och frågar om du tycker att vi bör ha något mandat att kräva att en elev anpassar sig till de andra elevernas behov och önskningar?

      • augusti 12, 2011 8:27 e m

        Jan,

        De här problemen som du nämner uppkommer därför att vi fortfarande i den svenska skolan är kvar i vad Persson kallar för ett kategoriskt perspektiv som innebär att ansvaret för de problem som uppkommer kring en elev läggs på eleven.

        Vi borde istället inta ett relationellt perspektiv som innebär att det är undervisningen som ska förändras och inte eleven. Vi kan inte mot elevens vilja exkludera denne till en särskild undervisningsgrupp för att nu nämna ett exempel. Man kan nästan garantera sig om att man efter ett sådant agerande förlorat möjligheterna till en fortsatt god kommunikation och relation med eleven.

        Det är säkert med omtanke som man vill flytta eleven till en mindre grupp, men man tänker inte på konsekvenserna av ett sådant agerande och hur det faktiskt kommer påverka möjligheterna att kommunicera med eleven på lite längre sikt.

        Vad ska du som lärare göra om eleven vantrivs i den mindre undervisningsgruppen, knappt kommunicerar med läraren och helst av allt vill vara med sin klass och delta i den ordinarie undervisningen? Det var ungefär den situation som beskrevs i den doktorsavhandling jag tidigare hänvisade till. Jag ser inte att man tar sig ur en sådan situation som lärare på något bra sätt. Därför tänker jag inte sätta mig i en situation där vi ens riskerar att hamna i en ohållbar situation som denna. Vi har samma mål som jag ser det. Men vi har helt olika sätt att nå målen.

      • augusti 12, 2011 8:41 e m

        Jag håller inte med. Oavsett perspektiv så skiljer sig elevernas förmåga till inlärning drastiskt. Detta är inte något som trollas bott och sätter vi upp en mall att allt beror på miljön så kommer eleverna som inte passar fara illa.

        Jag tror faktiskt att de som anordnar särskilda undervisningsgrupper har mycket viktiga erfarenheter och ägnar det mycket reflektion. Dina tankar är inte så nya.

  3. Göran Tullberg permalink
    augusti 13, 2011 1:26 e m

    Jan och Fredrik! En skicklig lärare skall inte behöva tvinga – han övertygar.

    • augusti 13, 2011 2:23 e m

      Jag är skeptisk till allt som andas att 170 000 lärare ska passa in i en ideal-mall och lyfter fram att själva skolan inte är ett dugg frivillig. En del saker kräver mycket skicklighet för att övertyga om och om omvärlden motarbetar med tal om att allt ska vara frivilligt så blir det ännu svårare.

  4. Göran Tullberg permalink
    augusti 13, 2011 6:01 e m

    Jan! Svårigheter av det slaget pekar på att mål och organisation i skolan inte håller måtten.
    En bra skola skall kunna tillfredsställa 170 000 lärare och miljoner elever. Differentieringen är i sig positiv, men skolan är felorganiserad och har inte alla de mål som gör differentiering möjlig.

    Vad gäller frivillighet, så finns den i förskola och småskola – alla vet det. Den försvinner för att de svaga krossas och de starka tappar intresset. Hur många skolkar i ettan? Hur många ii åttan eller i gymnasiet?

Trackbacks

  1. Balans mellan av möten med olikheter och individuell strävan « Jans Syrliga KaramelLer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: