Skip to content

En skola för alla

juni 30, 2012

han dyker uppGör vi en liten historisk tillbakablick så inser vi att aggressivitet och förmågan att slåss var viktigare förr i tiden och tittar vi i romaner kan vi snabbt inse att hjältarna var duktiga på att slåss. Under 1900-talet så började kunskaper att uppvärderas kraftigt och vi fick mycket mer av en meritokrati. De frekventa och hårda angreppen på skolan, den negativa klangen över ”skolkunskaper”, raljerandet över de med mycket kunskaper som osociala och klumpiga, kompensatoriska tankar om att den som är dålig i skolan har mer av livserfarenheter etc. etc. allt detta ser jag som ett försök att få revansch för de som klarar sig bättre i ett samhälle med hårda tag.

I En städerska om rättvisan i skolanfunderar jag på om en hel del av de strävande efter jämställdhet som funnits för skolan har fått motsatt effekt i många fall och blivit ett sätt att få ta plats för de som har svårt för kunskaper och vill hävda sig på andras bekostnad. Därefter går jag vidare i Skolan måste möta ALLA elevers behov och ser hur en majoritet av eleverna får oerhört lite tid och uppmärksamhet, skolan riskerar att bli en plats för elever med armbågar som kan profilera sig och få vår uppmärksamhet. Det talas om att ADHD elever kan bli så lyckosamma och uppnå så mycket men sanningen är förstås att deras genomsnittliga förmåga inte ligger över vanliga elever. Jag vill förstås att vi ska ha resurser för att möta de som har det svårt i skolan på olika sätt men det finns ingen anledning att vilja lyfta förbi en grupp elever med något slags handikapp så att vanliga elever får ta de minst attraktiva yrkena.

About these ads
96 kommentarer leave one →
  1. juni 30, 2012 7:25 e m

    Jan.

    En inkluderande skola för alla är en viktig fråga för min del. Detta är en komplex fråga som innehåller många olika aspekter. En bra början tror jag är att diskutera vad det faktiskt är för något vi menar med en skola för alla. Här är det min uppfattning att Bengt Persson som är professor i Specialpedagogik har fångat något viktigt när han definierar uppgiften för en skola för alla såhär: ”Uppgiften för en skola för alla är att skapa förutsättningar för att alla elever skall känna samvaro och deltagande, kunna samarbeta och dessutom få utbyte av att vara i skolan”.

    Ett sätt att se på en skola för alla som jag fann väldigt intressant inte minst då den fångar en del i LGR 11 som tillhör en av mina favoriter. I LGR 11 kan man läsa: ”Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan lära, utforska och arbeta både självständigt och tillsammans med andra och känna tillit till sin egen förmåga”. Särskilt är det detta med att kunna samarbeta med andra och att eleven ska känna tillit till sin egna förmåga som jag gillar med detta citat från LGR 11. I LGR 11 står också att skolan har ett särskilt ansvar för de elever som har svårigheter med att nå målen. Det är viktigt att vi har med oss i diskussionen också här tror jag. Men den viktiga slutsatsen tror jag ändå är att vi måste ha en undervisning som är anpassad till den enskilde elevens förutsättningar och behov samt att varje elev har rätt att få utvecklas så långt som möjligt både inom ramen för demokrati- och kunskapsuppdraget efter sina förutsättningar och behov.

    Inom det här området talar man ofta om ett kategoriskt och ett relationellt perspektiv. Det kategoriska perspektivet innebär att man lägger ansvaret för elevens svårigheter på den enskilde individen och det relationella perspektivet innebär att ansvaret för elevens olika svårigheter läggs på skolan och skolmiljön. Men sen har en forskare vid namn Claes Nilholm lanserat ett perspektiv som heter Dilemma perspektivet. Där menar han att man inte kan beskriva verkligheten utifrån ett kategoriskt eller relationellt perspektiv utan att skolan och inte minst vägen fram till en skola för alla är fylld av dilemman. Jag tror att det Nilholm här framför är en central poäng och vi behöver verkligen fler diskussioner kring de dilemman vi står inför i skolan och på vägen fram till en skola för alla. För man måste ha klart för sig att det inte är någon enkel väg utan hinder som ligger framför oss i arbetet för en inkluderande skola för alla. Jag tror det är möjligt. Men vi har många berg framför oss att bestiga innan vi är framme vid målet! //Fredrik

    • juni 30, 2012 9:50 e m

      Det är verkligen inte så lätt att ge alla det de behöver, det finns många elever som gärna drar till sig mycket av din uppmärksamhet. Det kanske inte är den som behöver hjälpen mest som får dig att ge mängder av din uppmärksamhet.

  2. juni 30, 2012 9:09 e m

    Ibland har jag så oerhört svårt att förstå vad du vill säga, Jan.

    Jag vill förstås att vi ska ha resurser för att möta de som har det svårt i skolan på olika sätt men det finns ingen anledning att vilja lyfta förbi en grupp elever med något slags handikapp så att vanliga elever får ta de minst attraktiva yrkena.

    Varför skall någon på grund av vilken grupp de tillhör, och om de har ett handikapp behöva ta de minst attraktiva yrkena? Skall vi sortera ut dem med handikapp på en gång och låta de vanliga eleverna, som du benämner dem få välja först. Eller vad menar du egentligen?

    Min far var oerhört intelligent och skicklig på många sätt, men han stammade kraftigt som barn. Det var ett handikapp för honom som fick konsekvenser för hela hans yrkeskarriär. Han ansågs vara dum i huvudet och trög av lärarna. Men han fick under hela sitt liv jobba inom de minst attraktiva yrkena och dog i förtid. Om han nu fått chansen att faktiskt få det stöd och den hjälp som många elever får idag, skulle han inte ha lyfts fram på bekostnad av vanliga elever, dvs. dem utan handikapp – utan faktiskt fått kredit för den han var och klarade av och hade haft möjlighet att utvecklats till, trots att han stammade. Lärare hade väl varit svårt för honom att bli. Men det finns ju andra yrken.

    För övrigt levde han ett gott och lyckligt liv. Begåvningen hos honom, såg vi som stod honom nära.

    Men om man skall gå till det du skriver, var det väl helt i sin ordning. Han hade ju ett handikapp och skulle inte lyftas fram. Hans begåvning fick helt enkelt inte komma till sin rätt.

    Vad jag vill säga är att även om vissa barn har ett handikapp, betyder det inte att det kan finnas en otrolig begåvning hos dem. Men handikappet överskuggar och jämförs med vanliga barn. För det är ju vanlig man skall vara!!!

    • juni 30, 2012 9:48 e m

      Alla barn har så mycket spännande i sig och alla förtjänar att vi möter deras behov. Jag vill förstås att de minst attraktiva yrkena ska bli bättre så att alla erbjuds en bra plats i tillvaron. Jag vill att den som stammar ska kunna få visa sina andra talanger men någonstans så finns det i skolan de som inte stammar, inte har ADHD, inte har någon synligt som hindrar dem och de blir bara så bortglömda. Läraren ägnar så mycket tid åt några elever som det syns vad de behöver så att alla andra glöms bort. När läraren har tre minuter/elev så blir det väldigt lite kvar efter att en elev fått 20. Sju elever blir utan hjälp och får nöja sig med de oattraktivaste yrkena därför att en fick allt.

      • juli 1, 2012 5:51 f m

        Sju elever blir utan hjälp och får nöja sig med de oattraktivaste yrkena därför att en fick allt.

        Men så är det väl oavsett om någon har ett handikapp eller inte. Det är alltid några få som får allt. Men har det någon betydelse om denna har ett handikapp eller inte. Är det inte att en får allt och andra glöms bort som är problemet, i så fall.

        Förstår fortfarande inte vad du vill säga, om du inte vill säga att det bara är de utan handikapp som förtjänar att få de bästa yrkena. Det är inte begåvning och fallenhet som är det viktigaste att utveckla, utom om de är helt utan fel och brister. Det är de perfekta man skall satsa på. De övriga får stå tillbaka.

        Om alla andra glöms bort är det väl lärarens situation man skall fokusera på och förändra. En skola för ALLA gäller för alla elever, oavsett om de har ett handikapp, är vanliga (som du vill benämna dem för att skilja dem från de som har ett handikapp) eller exceptionella.

        Det är politiken och hur man ser på skolan och elever oavsett bakgrund, handikapp, mm som behöver förändras. Felet som görs idag är ju att man förväntar sig och i värsta fall att det är läraren som skall fixa allt. Är det inte där man skall börja förändringen, så alla elever får möjlighet att utvecklas. Och inte bara den grupp man anser är mest värd.

      • juli 1, 2012 6:03 f m

        Det är antalet som spelar roll. En skola som inte möter sju istället för att inte möta en är sju gånge sämre.

        En del elever har en väldigt lång väg till de attraktiva yrkena och jag ser inga tendenser till att skolan ska få kosta mer. Det är häftigt och spännande att hjälpa en elev med något handikapp att hitta sina andra talanger men ofta har eleven en hel mängd av svårigheter att klara av och då får man se hur andra elever förtvinar medan man tar konflikter, förklarar, skapar samarbeten för den som behöver och kräver mycket.

    • juli 1, 2012 6:41 f m

      Jag tror inte vi kommer närmare varandra gällande det här. Har förklarat tillräckligt hur jag ser det och det riskerar bli upprepningar. Det är att du ställer handikapp mot dem utan handikapp som får mig att reagera, som om det är handikappet som är problemet.

      Det är häftigt och spännande att hjälpa en elev med något handikapp att hitta sina andra talanger men ofta har eleven en hel mängd av svårigheter att klara av och då får man se hur andra elever förtvinar medan man tar konflikter, förklarar, skapar samarbeten för den som behöver och kräver mycket.

      För mig handlar det inte om häftighet och spänning, utan om elevens rättigheter att få utvecklas utifrån dennes förutsättningar. Och om inte andra argument hjälper, kan vi gå till läroplanens formuleringar och då kvittar det vad vi tycker. Läroplanen är en lag och skall följas. Och då skall också skolan ge alla elever möjligheter.

      • juli 1, 2012 8:12 f m

        Jag får en kick av att hjälpa de med svårigheter att besegra dem och det är jag inte ensam om. Det tror jag gör mig till en bättre lärare.

        Det moraliska perspektivet, att bli indignerad och tala om att ställa grupper mot varandra när någon vill diskutera de nödvändiga prioriteringarna i skolan, det leder fel. Det är mer moraliskt etiskt riktigt att hjälpa många än att hjälpa få.

      • juli 1, 2012 8:25 f m

        Jo, men det är din uppdelning jag reagerar mest över ..Om det handlar om moral, ja då gör det väl det. Men det kan hända att det kan handla om en vetskap om att elever med handikapp har resurser som de har rätt att få utveckla i skolan. Så om du talar om moral, vänd dig då till dem som formulerar läroplanen och styr över utbildningspolitiken i vårt land. Och en vetskap om att det är ofta större skillnad mellan individer än mellan individer i olika grupper.

        Det du talar om nu är utilitarismens baksida om man vill ge ismen en vulgär-tolkning. Man skall offra några för det stora flertalet. Och vilka offras då, jo de svagare, de med handkapp, de som inte har ”rätt” bakgrund .. m.fl.

      • juli 1, 2012 9:11 f m

        Det är inte ett dugg bättre att offra de duktiga och skötsamma.

      • juli 1, 2012 9:37 f m

        Nej, det är lika illa … och det är väl min poäng.

      • juli 1, 2012 9:41 f m

        Men tyvärr är det oftast de svagare m.fl. som man offrar …

      • juli 2, 2012 7:43 f m

        Nej det är mängder av vanliga elever som fått sin framtid spolierad av några högljudda typer som är fina för att de har krigarblod i ådrorna.

  3. juli 1, 2012 6:14 f m

    Det finns många sätt att arbeta inkluderande och jag har sett lärare lyckas oerhört bra och har själv lyckats med storgrupp, grupparbete och individuella uppgifter (datorsamarbete) men oavsett metod så når lärare också en gräns för vilken utmaning de klarar. Ifall behoven är för stora och eleven hela tiden förstör grupparbeten och gör sig omöjlig, hatar datorer och hittar ständigt nya sätt att sabotera, eller aldrig deltar på genomgångar oavsett hur mycket man än för söker ta in den. Ifall den enskilde eleven eller klassen har så stora behov att inget fungerar för läraren så är det många elever som inte inkluderas mitt i ansträngningarna att ta in en.

  4. juli 1, 2012 6:37 f m

    Ett konkret exempel, vi kallar honom Oscar, har dyslexi men han har också attityd och gör sig ovän med andra och han har dessutom koncentrationssvårigheter. Oscar kommer in för sent och läraren övertalar en redan bildad grupp elever att ta in honom, i gruppen finns en tjej som tycker om att hjälpa andra så Oscar skulle kunna få hjälp men han är så nedlåtande mot henne att hon tröttnar snabbt. Oscar väljer då att demonstrera ett datorspel för killarna i en annan grupp men även detta har han svårt att koncentrera sig på så han går över för att trakassera en kille som han tycker har för stora öron.

    Liknande situationer där läraren hjälper med att berätta texter, ha visuella genomgångar, använder spelifierad undervisning misslyckas trots oerhörda mängder av fokus och för alla slags undervisningsmetoder. Oscars behov är för stora för att läraren ska kunna möta dem. Oscar skolkar mycket och efter ett tag så märker man hur hela klassen suckar och vrider sig av olust när han är med.

    • juli 1, 2012 6:49 f m

      Ja, det är ett konkret exempel och utan att gå in alltför mycket i det med tanke på att det är massor av information som saknas, kan jag spontant bedöma att läraren får stå helt ensam. Det är som jag ser det problemet. Inte Oscar och hans svårigheter. Problemet ligger alltså inte hos Oscar!

      Du har helt rätt i detta: Oscars behov är för stora för att läraren ska kunna möta dem. Men läraren är inte utbildad för att kunna möta dem, däremot att uppmärksamma dem. Det är andra yrkesgrupper som behöver komma in i skolan och i klassrummen. Dom som har adekvat utbildning och är anställda speciellt i syfte att hjälpa och stödja eleverna. Även läraren behöver stöd.

      Återigen kommer jag tillbaka till att det är skolans problem att lösa. Och politikerna som skall se till att det finns fler vuxna i skolan än endast lärare.

      • juli 1, 2012 8:14 f m

        Det går normalt en Oscar i varje klass och ska man inte öka lärartätheten så får skolan göra prioriteringar istället.

      • juli 1, 2012 8:28 f m

        Skolan skall naturligtvis arbeta för att få fler resurser, inte arbeta med att sortera ut dem som kostar minst eller hindrar effektivitet. Det är inte skolans jobb. Det är att fullfölja läroplanen – och det är en lag, inga riktlinjer som man bara kan väga för och emot eller prioritera bort …

      • juli 1, 2012 9:17 f m

        Skolan ska inte ägna sig åt att påverka sina resurser de ska använda dem så väl som möjligt.

        Att säga att skolan inte ska prioritera är helt orealistiskt, då sviker vi vårt uppdrag skollagen ännu mer.

      • juli 1, 2012 9:39 f m

        Och du tycker inte skolan sviker sitt uppdrag genom att sortera bort elever med handikapp till förmån för andra.

        Om resurserna inte räcker för att fullfölja uppdraget skall skolan arbeta för att få mer resurser.

      • juli 1, 2012 3:36 e m

        Klart vi ska arbeta med att få mer resurser men måste samtidigt göra det bästa av läget. Andra ska inte heller behöva lida pga någon med handikapp.

    • juli 1, 2012 5:33 e m

      Vi har medmänniskor och ibland är det så att man inte får precis som man vill just på grund av andra … Vi kan inte bara sätta oss själva främst i alla lägen och kräva att andra ”håller sig undan”. - Jag skall minsann inte få lida av att någon behöver lite mer hjälp så jag får mindre hjälp … ! Det är väl något den yngre generationen behöver inse. Annars blir det egoismen som råder.

      Jag förstår problemet med att alla inte får utvecklas som de är värda, men att peka ut en grupp och ställa denna mot ”vanliga” och ”mest attraktiva yrken” mm, är något jag tar starkt avstånd ifrån. Vad är det man egentligen säger - Ni som har ett handikapp får stå tillbaka om vi inte har tillräckligt med resurser för det är dom som inte har några svårigheter som skall prioriteras.

      Finns någon tanke att den som har handikappet är just den som lider av att ha det. Nej, det är dom som inte har något, man skall skydda från dem som har handikapp, så dom inte lider.

      Nej, har vi Lgr11 och dess formuleringar, skall utbildningspolitiker och skolledare mm verka för att ALLA elever oavsett handikapp, kön, bakgrund, etnicitet, begåvning, framtidsprognoser mm, utveckla sitt lärande och kunskapsinhämtande utifrån deras förutsättningar.

      PUNKT!!!!

      • juli 1, 2012 7:43 e m

        Det finns inget klart och tydligt med skollagens formuleringar när budgeten bestäms av någon som inte prioriterar att uppnå den.

        Det finns inget klart och tydligt med våra definitioner av handikapp som grund för extra stöd. En stamning klassas knappast som handikapp och har aldrig gjort det. Den vanliga följdverkan att eleven blir oerhört blyg är ännu mindre klassat som handikapp. Den stammande blyga eleven riskerar verkligen istället att bli offret vid en prioritering av den som lyckas ta plats och skaffa sig en diagnos.

        Det ska inte sättas punkt för den här diskussionen, det finns ingen rättvisa i att prioritera bort de trögfattade, blyga, rädda för att de inte skaffat sig diagnos.

        Vi ska bygga ett samhälle som ger en miljö som låter människor med olika funktionshinder hitta sitt sätt att leva gott, istället för gräddfiler för än den ena än den andra gruppen vi tycker synd om.

      • juli 2, 2012 6:45 f m

        Stamning kanske inte klassas som ett handikapp, men för individen kan det var ett stort lidande, kanske inte i alla sammanhang. Men bara för att det inte klassas som ett sådant kan man inte ignorera att individen kan behöva stöd och hjälp. Kanske längre tid på sig innan han eller hon kan svara. Vilket då kan irritera andra som inte förstår.

      • juli 2, 2012 6:51 f m

        […] istället för gräddfiler för än den ena än den andra gruppen vi tycker synd om.

        Förstår inte hur du tänker här … Menar du att ”Oscar” är i gräddfilen? På vilket sätt då – han verkar ju inte speciellt välkommen!

      • juli 2, 2012 8:00 f m

        Nej Oscar är inte speciellt välkommen, han förstör för andra! så varför ska vi ha ambititionen att ge honom ett avancerat innehåll när han skulle mått bättre med ett enklare valfritt. Gräddfilsambitioner och mängder av extra stöd bortkastat på en individ som mått bättre utan dem.

      • juli 2, 2012 9:15 f m

        Okey! Nu förstår jag var du står!

        Håller dock inte med, men det är ju onödigt att upprepa av vilka skäl jag inte gör det.

      • juli 2, 2012 10:28 f m

        Jan,

        Jag blir inte lätt upprörd i vanliga fall men din kommentar ovan om att Oscar inte är speciellt välkommen fick mig upprörd faktiskt. Alla elever är definitivt lika välkomna i mitt klassrum och det är en uppfattning som jag inte under några omständigheter kompromissar med. Du säger dig värna om gruppen i klassrummet och att det är viktigt att arbeta med gruppen. Men i det du skriver ovan har du dessvärre visat att det tydligen endast gäller vissa elever och att de elever som av olika anledningar behöver särskilt stöd inte är en del av den grupp du säger dig värna om.

      • juli 2, 2012 2:02 e m

        Precis min poäng alla elever inklusive de med stamning behöver mötas där de är men så finns det då någon med diagnos som stjäl tiden från dem.

      • juli 2, 2012 3:01 e m

        Jan.

        Vi är överens på en del punkter när det kommer till andra frågor som rör skolan. Men här är en fråga där vi absolut inte är överens. Jag har en helt annan uppfattning när det kommer till hur vi ska se på elever med olika särskilda behov och diagnoser än vad du har. Med ditt resonemang som väl kommer fram i citatet: ”men så finns det någon med diagnos som stjäl tiden från dem” så lägger du över ansvaret för problemen på de elever som har diagnos.

        Jag menar att det inte är ett rimligt sätt att resonera på utan hävdar istället att roten till elevens problem finns att hitta i skolmiljön. Med det sagt är det skolmiljön som ska anpassas och inte eleven. Dessutom menar jag att det är en stor tillgång med olikheter i klassrummet och med det sagt kan jag inte hålla med i ditt resonemang. Sen vill jag betona att jag är mycket kritisk till den här diagnos hysterin som är i vårt samhälle. Vi stämplar barn för livet genom dessa bokstavskombinationer (diagnoser). Hattie har i sin studie också visat på att en av de saker som har stor effekt på elevers lärande är att vi inte sätter en stämpel på dem i form av exempelvis olika diagnoser. Länkar till sist till en mycket intressant diskussion mellan Bengt Persson och Claes Nilholm (forskare inom specialpedagogik).

      • juli 2, 2012 3:50 e m

        Mycket intressant och en del känner jag redan till. Johan Kant skriver om det biologiska visavi det sociokulturella i ett nytt inlägg.

      • juli 2, 2012 4:01 e m

        Jag tror att vi ska vara medvetna om att den miljö olika elever behöver för att utvecklas är väldigt olika och att den miljö som skapas kring Oscar är oerhört hämmande för stammare, blyga och rädda. Det är förstås skolan som ska skapa en miljö för alla istället för att se eleverna som problem men den miljön består faktiskt också av eleverna själva inklusive Oscar.

  5. Göran Tullberg permalink
    juli 1, 2012 7:05 f m

    Fredrik skriver: ”vi måste ha en undervisning som är anpassad till den enskilde elevens förutsättningar och behov samt att varje elev har rätt att få utvecklas så långt som möjligt både inom ramen för demokrati- och kunskapsuppdraget efter sina förutsättningar och behov.”(Slut citat).

    Bra Fredrik, men nu behöver vi en skola som överhuvudtaget fungerar. Svensk skola är sönderslagen av kommunpolitikerna. Den har inte längre lärare i en rad viktiga ämnen. Det viktiga just nu är att skilja skolan från kommunen. Ingenting! Absolut ingenting kan göras förrän skolan skiljs från kommunen. Sluta tala om annat.

    SKOLAN SKALL SKILJAS FRÅN KOMMUNEN!

  6. juli 1, 2012 7:30 f m

    Göran.

    Den här frågan om huvudman är inte relevant här och det kommer inte bli ett dugg bättre för att vi byter huvudman från kommunerna till staten. Vi har haft staten som huvudman och vi har haft kommunerna som huvudman. Både har fungerat dåligt. Det borde vara en varningsklocka om att det politiska huvudmannaskapet som sådant är helt fel konstruerat. Makten borde flyttas från politiker till de som är ute i verksamheten och arbetar. Och vi måste sluta tänka i termer av kommunal eller statlig huvudman och tänka utanför boxen istället. Först då kan vi få något som fungerar för skolan.

    • juli 1, 2012 8:33 f m

      Problemet är nog att de inte vet vad de gör och vilka konsekvenser deras beslut får, vare sig kommunalt eller statligt. De utgår från partipolitisk ideologi och det säger sig självt att det blir problem då.

  7. juli 1, 2012 10:15 f m

    Jan,

    Vi ska inte ställa elevgrupper mot varandra på det sättet som jag upplever att du gör i flera tidigare kommentarer här. När det kommer till elever i behov av särskilt stöd så har de rätt att få det stöd de behöver för att nå målen. Skolan har till och med ett uttalat särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar är i behov av särskilt stöd. Här är några utdrag från LGR 11:

    ”Alla som arbetar i skolan ska uppmärksamma och stödja elever i behov av särskilt stöd”

    ”Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen.”

    • juli 1, 2012 1:52 e m

      När resurserna är otillräckliga så måste vi prioritera och att kalla det att ställa grupper mot varandra är att stoppa huvudet i sanden. Här ska det prioriteras öppet och ärligt för en bättre skola!

      Nya skollagen säger att särskilt stöd ska ges upp till att nå målen men inte längre sen gäller samma rättvisa andel av hjälp som alla andra. Detta är ett skönt förtydligande som sätter press på huvudmannen att ge särskilt stöd till alla som har stora svårigheter men samtidigt vara tydlig med att någon grupp elever med än det ena än det andra skälet har inte rätt till mer stöd än andra utöver detta.

      • juli 1, 2012 4:39 e m

        Jan.

        När det kommer till den formuleringen i Skollagen är jag mycket kritisk. Där kommer vi inte nå någon enighet och jag ställer mig helt bakom den skarpt formulerade kritik som Handikapp rörelsen kommit med här.

      • juli 1, 2012 4:43 e m

        Jan.

        Det är inte att stoppa huvudet i sanden att resonera som jag gör ovan. Om det sättet att resonera är att stoppa huvudet i sanden så är det att stoppa huvudet i sanden att följa formuleringarna om särskilt stöd i LGR 11 för mitt resonemang bygger nämligen på vad som står i LGR 11.

      • juli 1, 2012 8:00 e m

        Det finns ingen tydlighet i Lgr 11 om vilken prioritering som ska göras av skolan och lärarna. Det är väldigt tydligt att kommunerna har ansvar för att båda sakerna ska uppnås men de väljer budgeten och att skicka ner prioriteringssvårigheternq.

      • juli 2, 2012 7:20 f m

        Nu förstår inte jag vad du menar. LGR 11 är extremt tydlig på att vi har ett särskilt ansvar för elever som har svårigheter att nå målen: ”Skolan har ett särskilt ansvar för de elever som av olika anledningar har svårigheter att nå målen för utbildningen”. Notera formuleringen ”särskilt ansvar” i LGR11

  8. Göran Tullberg permalink
    juli 1, 2012 1:02 e m

    Det går inte att driva en skola utan lärare. De har flytt efter kommunaliseringen. Resultaten har blivit sämre sju år i följd och kommer att bli ännu sämre tjugo år framåt om vi inte får slut på kommunaliseringen. Det är inte sant att regeringen skötte skolan sämre än kommunerna och det vet du mycket väl Fredrik!

    Feldt och övriga politiker ber lärarna om ursäkt att de kommunaliserade. Så länge kommunerna styr finns det inte någon svensk skola mer. Den fungerar inte längre. Lärarna har flytt. Det är ALLA LÄRARES UPPGIFT att kämpa för avkommunalisering. Det går inte att låta skolan plundras och sugas ut av kommunpolitikerna.

    Fredrik!! Du vet mycket väl hur skolans resultat har dalat efter kommunaliseringen!

    • juli 1, 2012 4:41 e m

      Det är inte alls min uppgift att kämpa för en avkommunalisering och jag tar mig rätten att ha en annan uppfattning i den frågan än vad en del andra har.

    • juli 1, 2012 8:07 e m

      Jag är inte beredd att kämpa för ett förstatligande.Nuvarande huvudman gör ett uselt jobb och vi har ett ansvar att lyfta problemen det skapar och vad som krävs för förbättringar. En statlig huvudman skulle också behöva vara mycket bättre än de var en gång. ”nya matematiken” borde räcka som argument för detta.

  9. juli 2, 2012 7:52 f m

    Särskilt ansvar är grunden för extra stöd men det är inte ett skäl att prioritera bort det grundläggande i att möta alla elever. Det är denna paragraf som kommer först.

  10. Göran Tullberg permalink
    juli 2, 2012 9:32 f m

    Fredrik! Du har rätt att ha din uppfattning, men du vet att kommunliserinen fört med sig att skolan blivit allt sämre de senaste sju åren. FÖRNEKAR DU DET? Det är bara att följa statistiken!

    Kommunaliseringen har fört med sig att kompetenta lärare i matematik, fysik, kemi och biologi flytt skolan. Undervisningen i dessa ämnen sköts till två tredjedelar av helt inkompetenta lärare. SÅ ÄR DET FREDRIK! Tyck sedan vad du vill.

  11. juli 2, 2012 4:29 e m

    Jag har ett stort engagemang för de blyga, de mobbade och de som är lite trögtänkta. Det är fantastiskt vad de kan åstadkomma i en vänlig miljö och vilka fina människor de visar sig vara. Jag tycker inte vi ska blunda för det faktum att det finns elever som mobbar dem, behandlar dem nedlåtande och hela tiden stör den arbetsro de behöver. Det finns elever som gör lärarens uppgift att hjälpa de svaga mycket svårare.

    I dagens skola finns det en ökande orättvisa i att de som är elaka och utåtagerande ska diagnosticeras och få extra resurser och tiden tas från de med vanliga handikapp. Det finns en överambition kring elever som bär sig illa åt att de till varje pris ska kunna nå lika långt som andra när de skulle mått bättre av att få ett enklare innehåll.

    Jag är ingen biologist som tror att allt kommer med generna utan att det sociala arvet och miljön spelar större roll men det innebär fortfarande att vissa elever kommer ha en längre resa till att fungera med andra. Det innebär fortfarande att det är stor risk att en mobbare från skolan om de hjälps till avancerade yrken kommer att få ökat utrymme att behandla andra människor illa,

    Det är en våldsam felinvestering att försöka ge de som missköter sig mot andra mer av skolans viktiga innehåll, det är troligt att de tillgodogör sig lite och de missbrukar det de lär sig.

    • juli 2, 2012 5:13 e m

      Skolan som den fortfarande fungerar till stor del enligt traditionen passar egentligen inte något barn. För de som anpassar sig, tvingas göra våld på sig själva och de som inte gör det, blir föremål för åtgärder. Allt för att lektionerna skall vara tysta och lugna och drivas enligt ett specifikt mönster.

      Om man verkligen ville, skulle man kunna förändra skolan i grunden och göra den barn- och ungdoms- och lärarvänlig. Och kanske i förlängningen – samhällsvänlig.

      Tror att en hel del diagnoser, strul mm med automatik kommer att försvinna. De pengar och den tid som läggs på detta idag, skulle kunna användas på en konstruktiv organisation i vilken man i genuin mening sätter lärande och kunskapstillägnandet hos eleverna i fokus. Och inte som idag att sätta anpassningen mm i fokus.

      Men man vill inte .. och när jag kommer med sådana funderingar uppfattas de ofta som orealistiska eller utopiska … för skolan skall drivas så här helt enkelt.

    • juli 2, 2012 5:30 e m

      Jag håller inte med dig om din bild av skolan som den ser ut nu, det är ingen lärare som kan sätta anpassningen i högsätet numera. De gränser man som lärare sätter upp handlar bara om anpassning till de andra eleverna, något jag istället skulle kalla hänsyn. En oerhörd majoritet av eleverna är nöjda med sina lärare och sin skola även om de ibland tycker innehållet är jobbigt. De kan också tycka innehållet är tråkigt men har ofta långtråkigare på egen hand även om många föreningar flyttar ribban högt för vad som är roligt.

      Jag vet inte vart du vill att skolan ta vägen men du måste vara medveten om hur många som fått provat sina utopiska ideer för skolan och de har inte slagit väl ut, fokuset har varit alldeles för ensidigt riktat mot en elevkategoris behov. Jag tror att ideer som ska lyckas bör ta mer avstamp i det som är bra i skolan av idag och undvika allt för utopiska mål om att alla ska klara allt.

    • juli 2, 2012 5:35 e m

      Jag talar inte om lärare … vi är alla en del av organisationen på vilken nivå vi än verkar. Och ditt inlägg bekräftar precis det jag har skrivit. Skolan skall se ut som den gör. Det är svårt att tänka sig en annan ordning.

      Även om lärarna inte kan sätta anpassningen i högsätet är det av ren självbevarelsedrift alla måste göra det.

      • juli 2, 2012 8:21 e m

        Ja jag hör inte till de som drömmer om att revolutionera skolan. Verkar dumt när så många redan har det bra. Jag ser också hur länder som Kanada och Finland som arbetar med evolution av sina skolor når längre än alla andra.

        Vi har vissa ekonomiska ramfaktorer att ta hänsyn till och en är vuxentätheten i skolan. På sätt och vis har du rätt i att skolan handlar om anpassning men jag kallar det samarbete. Elever behöver lära sig att ta hänsyn till varandra och att vara flexibla för att samarbete ska flyta. Den nivån av anpassning är något som behövs för att samhället ska överleva och i mina ögon är detta något gott.

        Jag njuter av elever som svarar emot och har egna drivkrafter och mål och kräver inte massa anpassning efter mig. Hög integritet kan kombineras med respekt för andras integritet. Det finns dock en gräns som är omöjlig att släppa på. Den som kränker andra är den enda som inte är välkommen, den eleven måste tänka om först.

      • juli 2, 2012 8:41 e m

        Jag bedriver säkerligen min undervisning helt i traditionell akademisk anda. Det är inte möjligt att göra på annat sätt. Men, jag kan ändå se vad det innebär och att det skulle kunna vara på ett annat sätt. Men då måste hela organisationen förändras.. … Samarbete definierar jag att det är något som sker mellan två jämlika parter. Om den ena har makten och bestämmer samarbetets villkor är det enligt den definitionen bara något som kallas samarbete.

      • juli 2, 2012 8:48 e m

        Den vanligaste formen av samarbete är där någon annan uppifrån definierar mål och ramar för det som ska göras. Steve Jobs, Obama är några av de få som inte behövt agera så men för den stora majoriteten av oss är det den enda samarbetsformen som finns. Varför skulle vi i skolan göra annorlunda?

      • juli 2, 2012 10:00 e m

        Benämna det med sitt rätta namn kanske …

      • juli 3, 2012 6:26 f m

        För mig är en begränsning av definitionen av samarbete på det sätt du vill göra totalt ointressant. Det som är det vanliga och fungerande skulle bytas ut mot något utopiskt smalt.

      • juli 3, 2012 8:10 f m

        Vet inte om jag skratta Jan med tanke på hur olika vi ser på saker och ting. För mig är det inte en begränsning utom möjligen själva avgränsningen av definitionen då. Att kalla maktens villkor för samarbete är för mig ett sätt att manipulera och att begränsa andra människor till en enda väg. Maktens väg!

        Vad jag säger är att man inte skall dölja verkliga förhållande bakom något som låter fint och bra, utan vara rak. Speciellt om man är en person har makt eller bär en titel eller uppgift som i sig innebär att andra upplever det som makt.

        När jag ger två alternativ för mina studenter att välja mellan är jag inte demokratisk, eftersom det är jag som har valt alternativen. Om jag öppnar upp för att studenterna får ge förslag och jag prövar om detta håller i relation till måluppfyllelse är detta mer demokratiskt. Om jag däremot kommer fram till ett fjärde alternativ tillsammans med mina studenter är jag mer inne på demokrati än tidigare.

        Detsamma gäller för samarbete. Om jag bestämmer och andra inte gör som jag vill, kan jag inte påstå att de är osamarbetsvilliga utan att räkna in mig själv. Eller hur? SAMarbete … båda parter måste ge och ta. Utopiskt?? Men ändå värt att sträva mot även om man inte når ända fram.

      • juli 3, 2012 8:36 e m

        Jag är väl helt enkelt inte ett dugg lika imtresserad av att ifrågasätta makten. Vi lever i en demokrati och de som ifrågasätter makten kraftfullast brukar ha förslag som begränsar vår frihet och vårt inflytande mer. Jag vill gärna tala klarspråk med att jag ställer upp på vår nuvarande demokrati och de maktförhållande den består av. Jag vill tala klarspråk om att entreprenörer som skapar arbeten och driver fram nya tankar är personer vi gärna ska samarbeta om att stödja. Alla tankar om att alla ska vara lika mycket ledare ser jag bara som anarki och ineffektivitet. När alla bara gör som de vill och ingen ser till att valen leder någon vart så blir samarbete bara en lekstuga som inte skapar något.

      • juli 4, 2012 7:37 f m

        Jag ställer också upp på nuvarande demokrati. Frågan är väl hur demokratisk den i praktiken verkligen är. Vi har ju inget deltagande demokratiskt system. Jag ifrågasätter inte makten, jag erkänner att den finns och ser dess begränsningar. Det är skilda saker vi talar om här. Det är då man kan verka för att låta studenterna få partiellt inflytande över sin studiesituation. Men jag har inte själv fullständigt inflytande, vilket innebär att det som utövar makt på mig och min verksamhet också gör det på studenterna.

        Du tar upp saker jag inte ifrågasätter. Mitt ifrågasättande gäller hur man talar om saker och ting och förvränger betydelser. Jag förordar inte alls att alla skall leda eller att anarki skall råda. Däremot ifrågasätter jag ledare som gömmer sig bakom uttalanden om samarbete och demokrati, men inte handlar i enlighet med det.

      • juli 4, 2012 8:30 f m

        Det finns en tro att allas rätt till åsikter skulle innebära att de som inte kan något om frågeställningen ska ha lika mycket att säga till om. Galenskap!

        Steve Jobs bedrev en mängd oerhört fruktbart samarbete och skapade häftiga saker tillsammans med andra men det var förstås ingen tvekan om vem som bestämde. Samarbete är ett neutralt beskrivande ord och att lägga in en jämlikhetsaspekt i det är rena nyspråket. Att alla ska vara lika och ha samma slags roll är inget som är bra eller en del av att samarbete ska ge bra resultat.

  12. juli 3, 2012 6:51 f m

    ”Alla ska klara allt” är ett tankemönster som med sin utopiska konstruktion gör mig uppriktigt irriterad. Kombineras det med att allt ska lösas genom att lärare ska ha höga förväntningar har man byggt ett system med ständiga misslyckanden för yrkeskåren.

    Det finns en skämtteckning där olika djurarter får ett och samma prov av läraren om att klättra upp i ett träd och vissa är förstås på förhand dömda att misslyckas. Den här teckningen används för att kritisera likadana prov men jag ser den som en kraftfull kritik av ett likformigt innehåll, prov ska ju föregås av något.

    Nu är ju inte människor så genetiskt olika sinsemellan och jag tror att socialt arv spelar stor roll men med den likformighetsiver som kastats över skolan så uppstår ändå rent katastrofala situationer. En elev med varken förkunskaper eller personlig mognad för det skulle behöva genomföra kemilaborationer som blir farliga och detta för att kemi är oerhört centralt för flera yrkesval, detta för att det är viktigt för andra elever att lära sig kemi. Skolan hamnar i en rävsax av att inte kunna erbjuda viktigt innehåll för att vissa elever inte klarar det.

    • juli 3, 2012 8:15 f m

      Skolan hamnar i en rävsax av att inte kunna erbjuda viktigt innehåll för att vissa elever inte klarar det.

      Är det inte skolans uppgift att lösa det … är den verkligen så maktlös att den står och faller med elever som inte som du uttrycker det klarar av på grund av att de inte är tillräckligt mogna för en uppgift. Kan inte eleven vänta, vara med och se på? Det är ju bara att följa läroplanens formuleringar om att utgå från elevens förutsättningar.

      Hur svårt kan det vara?

      • juli 3, 2012 4:24 e m

        Vänta och se på är ingen höjdarlösning för en elev med ADHD. Varför vi fullständigt fastnat i att alla i en viss ålder ska lära sig samma sak är ofattbart. Hur svårt kan det vara att inse att när man ska möta eleven där den är så handlar det om olika innehåll.

      • juli 3, 2012 4:39 e m

        Varför vi fullständigt fastnat i att alla i en viss ålder ska lära sig samma sak är ofattbart. Hur svårt kan det vara att inse att när man ska möta eleven där den är så handlar det om olika innehåll.

        Men det är ju inte så … läs och utgå från läroplanen. Det är fullständigt klart och tydligt vad som gäller. Det är bara för skolorna att följa den och läraren också istället för att sitta fast i traditionen.

      • juli 3, 2012 4:42 e m

        Vänta och se på är ingen höjdarlösning för en elev med ADHD.

        Nej, men då finns det väl andra lösningar. Har man tagit jobbet att driva en skola får man också ta ansvar för den och de elever som går i den och framför allt följa läroplanens formuleringar.

      • juli 3, 2012 7:52 e m

        Huvudmannen har väl aldrig tagit konsekvenserna av det som skrivs i läroplanen men oavsett den så verkar det dumt att inte ta hänsyn till olika innehåll. Hur aktiva är skolforskarna med att påpeka detta? Eller ger de kommunerna alibi?

      • juli 4, 2012 7:59 f m

        Det är väl skolan med dess ledare som skall verka för att läroplanen följs och att lärarna har möjlighet att arbeta i enlighet med den. Förstår inte varför man drar in skolforskarna i allt som har med skolans verksamhet att göra? De har väl inte ansvar för den.

      • juli 4, 2012 9:02 f m

        När du använder husbondens röst, följ läroplanen, så ser jag det ändå som att skolforskning och lärarubildningen har ansvar för att verktygen för att lyckas ska finnas.

      • juli 4, 2012 12:07 e m

        Absolut och de finns också!

      • juli 4, 2012 1:20 e m

        Nej de verktyg som finns riskerar alla att leda in i svåra prioriteringa mellan olika elevers behov. Det finns inget som tar hänsyn till hur olika elevers behov möts. Det finns en norsk skolforskare som talar vitt och brett om inkludering och vilka arbetssätt som ska användas för än den ena än den andra gruppen elever men hela tiden utelämnar hur de andra 25 eleverna blir mötta i sina behov.

      • juli 4, 2012 9:50 e m

        Verktygen handlar om hur man lägger upp undervisningen, konstruerar prov och andra uppgifter som de har att arbeta med, rent allmänt. Det går att konstruera ett prov och uppgifter som alla har möjlighet att göra och få godkänt på. Det är konkret och inte svävande som inkludering kan uppfattas som, då vi kan tolka detta olika. Däremot finns dessa inte som en receptbok – gör si och så, blir allt bra. Det här är något som man kan få stöd för i läroplanens formuleringar. Men då gäller det att man släpper det traditionella tänkandet och är öppen för en annan definition på kunskap. Och jag tror att studenterna som gått utbildningarna som organiserats utifrån Lpo94 har fått en skolning i det.

        Jag kan inte se annat än att man har stora möjlighet att ge alla chansen att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar, från den som behöver lite mer tid till den som det går fortare fram för.

        Men om man har en traditionell syn, synes detta vara en total omöjlighet. Och det kan jag förstå. Men lärarna har stöd i läroplanen för att göra på annat sätt. Med våra senaste läroplaner behöver vi inte elitklasser. Det är egentligen ”bara” traditionen som sätter stopp för de elever det går lättare för.

        De som behöver mycket stöd eller har fått en diagnos skall få extra stöd av dem som har adekvat utbildning.

      • juli 4, 2012 9:58 e m

        Missade några ord och en mening.

        Och jag tror att studenterna som gått utbildningarna som organiserats utifrån Lpo94 och som har fått en skolning i det tar med sig detta då de blir färdiga som lärare.

        Men helt säker på att de gör det är jag inte …

      • juli 5, 2012 5:38 f m

        Jag har ju en lpo 94 baserad lärarutbildning och det är med den som utgångspunkt jag kritiserar. Att du sätter fokus på provkonstruktion visar på ett område där jag är extra kritisk. Det är ju undervisningen som är svår att nå alla med och den som är viktig. Förståelsen dyker ju inte upp för att examinationen är annorlunda.

        Elitklasser är inget jag förespråkar det är ju visat vilka tveksamma effekter det har och rent generellt så är det det lite fördelar för eleverna att gå i en homogen klass. Jag tror att det behöver vara ett lärarperspektiv på detta, då för många utmaningar av olika slag pressar lärare utanför deras förmåga. Jag tror att det behöver vara valfrihetsperspektiv på detta då motivationsaspekten är så avgörande för resultaten.

        Jag tror att vi behöver bryta upp de fixa årskullsklasserna och hitta en flexiblare uppdelning i grupper.

      • juli 5, 2012 6:26 f m

        Nej, men jag skrev andra uppgifter också, inte enbart prov… Kanske jag borde ha specificerat att uppgifterna inte behöver ha karaktären av prov utan mer av undersöka eller lösa ett problem o.dyl.. Det kan ske individuellt likaväl som i grupp eller i samarbete med någon kamrat.

        Sen att jag tog fokus på prov är för att det är just när det gäller dessa som många är kritiska och menar att det inte är möjligt att få alla att bli godkända.

        Det är en stor skillnad mellan 1-7, 4-9- utbildningen och den som kom till år 2001. Jag talar mest om den sista.

        Håller med om att vi behöver bryta upp årskullsklasserna. Förstår inte att de fortfarande existerar med tanke på alla förändringar som skett av läroplanerna och lärarutbildningarna. Och sådant eftersläpning kan också krångla till allt för skolan och dess lärare. Men istället fokuserar man mest på en del och verkar glömma bort annat som måste stämma överens med det nya.

      • juli 5, 2012 7:13 f m

        och jag talar om att letandet efter examininationsformer för att få alla godkända nästan blir lite tramsigt. Det svåra är att få eleven att förstå något nytt och svårt och det påverkas inte av muntligt, skriftligt, inlämningsuppgift, prov etc.

        Det är i det dagliga trägna arbetet med att skapa förståelse som det finns konflikter mellan olika elevbehov och det är i detta verktygen är otillräckliga och diskussionen hamnar in på att kräva superpedagoger.

      • juli 5, 2012 7:36 f m

        Du får tycka, anse eller tala om vad du vill, men när sådana uttryck som tramsig dyker upp i diskussionen, är den inte konstruktiv längre.

      • juli 5, 2012 8:43 f m

        Ok jag förtydligar med att letandet efter examinationsformer är totalt meningslöst när grundproblemet inte är löst. Jag erkänner en viss frustration inför de som vill kamouflera att vissa elever har mödosamma vandringar till kunskap genom olika Quick-fix, bara för att storasyster gör en inlärnning kommer inte kunskapen flygande

      • juli 5, 2012 9:09 f m

        Jo, men jag talar inte om Quick-fix … Inte heller om kamouflage. Utan om att utgå från elevernas förutsättningar och behov. Jag anser väl att nuvarande utbildningspolitik är lite av karaktären Quick-fix.

      • juli 5, 2012 2:27 e m

        Det är väl inga lärare som inte utgår från elevernas förutsättningar behov och bygger sin undervisning utan att använda den utgångspunkten. Hela den här diskussionen handlar dock om att elevernas olika behov kan komma i konflikt med varandra

      • juli 5, 2012 3:35 e m

        Ja och jag menar att man kan lägga upp sin undervisning så att behoven inte kommer i konflikt. Men jag ser det inte längre meningsfullt att utveckla det.

      • juli 5, 2012 3:48 e m

        Det finns mängder av beprövad erfarenhet om att elevers olika behov kommer i konflikt med varandra och denna erfarenhet är du inte den första att vifta bort och precis som alla dessa har du inget konkret att komma med när det gäller hur man undviker att behoven ska hamna i konflikt

      • juli 5, 2012 4:49 e m

        Jo, jag har konkret att komma med … !

      • juli 5, 2012 8:53 e m

        Det är inte första gången någon med den här åsikten, säger att de har något konkret men berättar inte om det.

  13. Kenth permalink
    juli 3, 2012 7:47 e m

    För mig låter det som en frustrerad gymnasielärares röst. Problemen som du talar om uppstår ju ofta för att visa elever hamnar i slutänden där de inte borde ha hamnat. En oinsatt SYV tipsar en matematiktrött, men dataspelsintresserad, elev att teknikprogrammet kan man gå för att där får man pilla med datorer. En insatt SYV vet att skicka en sådan elev till ett ställe där man förbereder civilingenjörer vore katastrof. I vissa fall dyker det upp elever på gymnasiet som har fått betyg som inte stämmer överens med den kunskap de faktiskt har.

    Problemet är att det inte finns ett enkelt sätt sätt att hantera sådana situationer. Om man skulle kunna lista ut vad elever som inte passar in skulle behöva finns det ofta inte resurser att erbjuda dem det. Specialpedagoger tycker jag till exempel används tokigt på många ställen. Istället för att sitta i en ”[ämne]sstuga” och vänta på elever som inte klarar målen behöver de vara ute i verksamheten och dela med sig av sina kunskaper till sina kollegor. Till exempel att komma in i klassrum och auskultera(huga!) och ge tips och stöd kring hur man skulle kunna förändra sin klassrumssituation till de bättre för så många som möjligt.

    Eftersom vårt uppdrag är att skapa likvärdig undervisning, alltså olika för alla efter förutsättningar och behov, behöver vi ha resurser så att vi har möjlighet att sätta elever på rätt plats i skolan. Ofta upplever jag problemet som att de helt enkelt är på fel plats.

    • juli 3, 2012 8:05 e m

      Jag talar nog minst lika mycket ur högstadielärarperspektiv men känner igen mig i mycket av det du säger men vill poängtera att det inte bara handlar om dålig insats av SYV när en elev hamnar snett. Det finns starka motkrafter som talar om status, kompisval etc och att alla ska klara allt som lurar in elever med usla förkunskaper på tex teknikprogrammet. Ett aktuellt problem är att elever överger handelsprogrammet där lärarna är duktiga på att möta svaga elever på rätt nivå för att av statusskäl välja samhällsprogrammet där utmaningarna riskerar att bli på tok för höga.

      • Kenth permalink
        juli 4, 2012 1:38 e m

        ”Alla ska klara allt” tycker jag är ett lustigt begrepp. Speciellt som jag tycker att ”alla måste inte göra allt, eller ens samma”. Det går att sätta rättssäkra, likvärdiga betyg ändå.

        Den dagen jag lyckas bedriva 30 olika engelsklektioner på en och samma lektion har jag börjat nå det mål jag strävar mot. Alla 30 kanske inte ens behöver vara engelsklektioner.

      • juli 4, 2012 8:46 e m

        Jag tycker dina mål lite är att sikte mot stjärnorna för att nå trädtopparna. Själv vill jag förstås uppnå att mitt i det gemensamma så hittar eleverna just det som de som individer och skulle kanske kunna kalla det 30 lektioner i en men jag avgränsar samtidigt väldigt tydligt och inser att jag är fysiklärare även om jag skämtar och pratar om ekonomi, samhällskunskap och språk också. Jag tar inte på mig att hantera för dåliga förkunskaper.

  14. juli 3, 2012 8:22 e m

    Den flexibilitet som finns i läroplanen när det gäller innehåll har använts för att profilera kommuner, eller ge vissa skolor en lite annorlunda profil lämplig för en reklamkampanj. Något intresse för att skapa flexibiltet och arbetsformer som stöder olika innehåll för olika elever finns inte alls. Istället misskrediteras alla sådana försök och det talas storordigt om allas rättighet att gå i sin klass. Plötsligt så står läraren där med många elever som skulle behövt olika innehåll och i samhällskunskap och ett antal andra ämnen kan man ofta utnyttja olikheterna till att skapa dynamik, diskussion och att lära av varandra men i andra ämnen bör den med för låga förkunskaper inte vistas på ett ställe som blir för farligt eller möta ett innehåll som får dem att känna sig bortkomna.

    Ur ett högstadieperspektiv så känns det helt barockt att all differentiering av innehåll ska göras av den enskilda läraren och att likformighetsivrare skalat ner valfriheten till ett minimum

  15. juli 5, 2012 1:24 e m

    Jag vet inte varifrån du har din information men jag har mött många skolforskare fulla av floskler om höga förväntningar, nya examinationsformer etc. utan att beröra hur undervisningen ska möta många olika behov samtidigt.

    Regeringens åtgärder är ingen fix alls, de ger bara förutsättningar att arbeta med ständiga förbättringar så att vi vet om åtgärder leder rätt. Själva fixandet av en skola på fel väg återstår.

    • juli 5, 2012 1:58 e m

      Men nu har jag ju berört det, men du viftar ju bara bort det.

      • juli 5, 2012 2:22 e m

        Jag tycker att även du fastnade på första steget examinationsformerna och anser att det inte ger några lösningar. Ifall du tycker det innebär att vifta bort så kan jag inte hålla med, vi måste diskutera de grundläggande frågorna. Du kanske har någon referens till någon forskning som handlar att möta olika elever samtidigt i undervisning. Jag har inte hittat något bättre än Olga Dysthe, ”Det flerstämmiga klassrummet”.

      • juli 5, 2012 3:34 e m

        Om man kallar det för trams uppfattar jag det som att man viftar bort det.

      • juli 5, 2012 3:43 e m

        Examinationsformerna handlar ju inte om det viktiga, elevens lärande och jag erkänner att en diskussion om dem viftar jag nog gärna bort. Kan vi inte hålla oss till undervisningen. Hur ska den bedrivas så att olika behov möts?

      • juli 5, 2012 4:48 e m

        Men jag har ju redan tagit upp det och även klargjort vad jag menar..

      • juli 5, 2012 8:39 e m

        Jag känner mig trög och hittar inte något konkret förutom nya examinationsformer. Har du någon referens/länk?

        Håller du med om att själva examinationen är en mycket liten del av undervisningen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: