35 timmars gränsen, enda räddningen!

Nu börjar domen i Sollentuna-fallet få genomslag och det är på många skolor det talas om mycket tuffare tjänstefördelning.

”Nu ska det inte finnas någon luft i systemet”

Jag har i inlägget Vi lärare behöver olika uppdrag diskuterat hur vi drivs över våra gränser och inte orkar med och hur detta samverkar med våra ideal och vårt val av metoder. Rent generellt så är ju budskapet uppifrån att vi inte behöver så mycket förberedelsetid, vi behöver inte så mycket tid för efterarbete och domen nu innebär att den enda strategin för att säga stopp handlar om att säga att vi inte orkar med det på vår arbetstid. Det är då viktigt att vi hänvisar till 35 timmars gränsen för det är bara det som arbetsgivaren har någon rättighet att disponera. När vi pressas nära gränsen i arbetsbörda måste vi se till att inte göra något påbudet på förtroendetid, det ska alltså inte rättas några nationella prov på förtroendetid, utan eleverna får vänta. Förtroendetiden får vi bara använda till det som vi är oense med arbetsgivaren att det behöver göras. Misstrivs vi med att komma dåligt förberedda till lektioner måste vi kunna komplettera med förberedelser på förtroendetid utöver det arbetsgivaren gått med på.

Det är nödvändigt med kamp för 35 timmars gränsen.